Precis när jag skulle gå ut med hundarna började det ösregna. Så jag blev blöt utifrån och in, och inifrån och ut…Regnet utifrån och svetten inifrån!
Nu ska jag göra mej ännu mer blöt – i duschen!
Sen ska svänga över till Kärleken och äta lite lasagne som jag gjorde igår! Min första egenhändigt ihopsnickrade lasagne. Det ska bli sååå spännande att äta den och känna om den är god!
Bajs!
Jag vet inte HUR människor hamnar där, men alla tycks hamna där iallafall, till slut…
dvs att säga att ”det var bättre Förr”…eller ”Ungdomen av idag är….bla bla bla”…. ( = vi var bättre förr = klokare, mer arbetssamma, mer hjälpsamma, mer omtänksamma etc mm).
Jag Gäspar stort och blir bara så Trött!
”Vi” var inte så mycket bättre än ”dom”….Vi lever i Nuet, och om vi hade varit unga idag hade vi betett oss precis som dom unga av idag, för vi är inte födda med klokare hjärnor eller mer omtänksamma osv.
Vi är preciiiis likadana!
T o m ”De Gamla Grekerna” sa att ”det var bättre förr” och ”ungdomen av idag”…..
G Ä S P !
OM …….
– jag hade större lägenhet…..skulle jag….ha mer att städa/ha större ytor/få plats med alla saker…
– jag bodde på landet med en stor tomt….skulle jag….släppa ut hundarna på tomten för att kissa…
– mer pengar….skulle jag slappna av/sluta oroa mej….
– jag levde ihop med Någon…skulle jag må bra/känna mej trygg/dela livet med Någon/slappna av/inte bära alla bördor själv….
– jag jobbade på ett annat ställe….skulle jag vara mera jag…
– gav ut en bok….skulle jag bli överlycklig!!!
– jag åt mer vettig mat….skulle jag….må bättre…kanske….
– bantade…skulle jag….kanske gå ner i vikt…och få dålig andedräkt…
– slutade äta kolhydrater….skulle jag antagligen må bättre…..
– skrev mer…skulle jag….må bättre och få ur mej allt som ligger och ”gror”/bubblar…och få ont i ryggen….
– bara kunde vara lite mer social….skulle jag….besöka/ringa mina vänner mer….
– hade en GPS….skulle jag….inte köra vilse jämt och ständigt….
– jag visste hur Framtiden blev…skulle jag….kanske sluta oroa mej, eller oroa mej så inihelvete!
– jag inte behövde fatta alla beslut själv…skulle jag kunna slappna av….
– inte var så ensam….skulle jag….vara mer Tillsammans….känna mej mer Utvald…inte känna mej övergiven…
– jag slutade tänka OM…. och levde NU, utan OM, så skulle jag kanske inte vara…jag!
Och om OM inte fanns skulle jag…..säga UTIFALL ATT!!!
(Staty med namnet: ”Avsvimmad erviluca” anno 1812…..)
Jag är hungrig men har absolut INGEN lust att äta! Fy sjutton! Men jag måste väl, för annars svimmar jag….
Blä!
Jag är en sån som tidigare alltid haft det svårt med SMÅ val:
-”Vill du ha potatismos eller pommes frites till korven?” frågar någon, och jag blir fullkomligt snurrig av att försöka reda ut det och kan till slut svara:
-”JAG VEEEET INTE! BESTÄM DU!!!” eller så blundar jag och pekar, så det blir det som det blir….eller tar lite av varje, om jag får….
Men STORA val har varit enkla:
”Hm….Nu är jag trött på Stockholm…Tror jag flyttar….VART? Eeeeeh? Östersund kanske? Okey!” Och så tar jag pick och pack och flyttar och byter skola, jobb eller vad det är….
Eller när folk förut frågade mej:
-”Har du fast jobb eller ett vikariat?” och jag faktiskt, ärligt, inte visste…Tyckte inte det var så noga…
-”Jag har väl det jag har, och när jag inte har det längre går jag vidare….”
Jag har faktiskt ALDRIG bekymrat mej för såna Stora Viktiga saker som folk i allmänhet verkligen oroar sej för…och jag HAR flyttat massor av gånger, bytt bostad, bytt stad, bytt jobb, bytt bytt bytt…
Varför jag ”landade” i Åkersberga, och inte ”drog vidare”, beror nog mest på att jag inte velat rycka upp barnen från deras livssituationer/skola, och OM jag flyttar med dom, måste faktiskt beslutet vara På Riktigt och kan inte ändras igen i en handvändning, om det inte blir bra…
Men NU, idag, såg jag i den interna mailen på jobbet att det är ett jobb ledigt 3 trappor upp… Ett jobb jag tidigare varit nyfiken på och som jag tror skulle passa, kanske, möjligen….och som jag faktiskt skulle kunna, för jag har utbildningen….
MEN ska jag byta jobb, nu, inom samma socialtjänst, bara för att jag är så evinnerligt trött på några arbetskamrater, så jag börjar tappa arbetslusten, vilket ALDRIG tidigare hänt på alla dom 22 år jag jobbat med det här jobbet!
Jag har ALLTID älskat mitt jobb (det jag gör) och brunnit för människorna (speciellt barnen) jag arbetar med! ALLTID! Men nu har jag fått ”sitta på händerna” och ”bita mej i tungan” så mycket dom sista åren, i arbetsgruppen, så jag börjar tappa fart och mod och ork….och DET är inte bra!
Det är inte bra!
Jag har en ängels tålamod, egentligen, och står ut rätt länge, men när jag väl tappar (tåla-) modet, så gör jag det Ordentligt! Och då är det slut.
Finito.
Huvud till SALU! Billigt! Du kan FÅ det faktiskt! Jag har ingen användning av det, när det beter sej så här. Är hellre utan….
ONT ONT ONT….Så ont att jag blir illamående.
Ändå sitter jag på jobbet och kämpar tappert, som en jävla Soldat!
Uäck!
http://www.klumpesnusk.se/2010/08/14/den-oberakneliga-kuken/#respond
Jag läste ovanstående blogginlägg och tyckte det var underbart! Läs den! För alla som har en kuk, eller alla som ibland får ”låna” någons…kuk. 😉
I morgon kliver jag in i Ekorrhjulet igen…och börjar gå…….runt, runt, runt….Näe, jag går inte runt, jag bara går, och ekorrhjulet snurrar, runt runt runt….jag kommer Ingenstans….
Suck!
Here we go again!
Jag tycker om att du Hör mej – att du Lyssnar på vad jag säger. Det gör mej trygg. Det gör mej ”sedd”.
Det gör att jag älskar dej.
När du säger: -”Förut sa du att………..etc” och då förundras jag över att du minns, att du verkligen Hörde, att du verkligen tog till dej….för jag minns knappt själv att jag sa det, men när du säger det, så minns jag….
Det gör att jag älskar dej.
När du gör plats för mej i ditt liv, rättar till, ändrar och fixar….Då Finns jag i ditt liv och Får ta plats.
Det gör att jag älskar dej.
När jag i samtalet förstår att du tänkte på mej när jag inte var där, att du såg en annons och tänkte på mej, men du säger det nästan som i förbigående, sådär lite självklart….
Det gör att jag älskar dej.
När du visar i ditt sätt, eller på det sätt du pratar, att jag får ta plats, att jag finns, att jag är Viktig, i ditt liv….gör att jag älskar dej.
Men allra mest älskar jag dej för att du är DU!
Du undrade ju…..
…sen är det ju Fler Saker som inte lämpar sej för ”små grytlock”….och annat löst folk….
I förälskelsefasen flyter det på: ”Vi är så lika….Vi tänker så lika….Vi är nästan som omlott….Jag behöver knappt säga något för han/hon förstår direkt vad jag känner/tänker/vill…..Vi är själsfränder”……osv osv osv… känner/tänker man.
Sen ”särar” man på sej….Man blir TVÅ personer med egna egenheter och särdrag, igen. Man ”SER” inte allt hos den andra längre, och läser inte längre av dens tankar….Man uppoffrar sej inte på samma sätt, och retar sej kanske på saker som var charmiga i början….
Men det man MÅSTE i kärlek är ju att ”uppoffra” sej….Kompromissa: Man ”ger upp” vissa sidor av sej själv, och så tillkommer andra….Eller vissa beteenden….
I förälskelse flyter det på, går omlott….funkar!
I nästan fas krockar det, tjongar ihop: Pang, bah! Och så ska man ibland ”ge med sej” och ibland ”stå på sej”. Våga ”ge upp” vissa saker, men inte allt, för att vi ska bli två Personer tillsammans, istället för två singlar på varsitt håll.
Hur mycket ska man hålla på sitt? Hur mycket ska man ”ge med sej”? Ibland är det självklart, och ibland blir det krockar och gnuggande. Hur mycket är man beredd att ”offra”?
Hur vet man om ”oppoffringen” är sund eller osund? Hur vet man när man blir trampad på, och när man bara kompromissar och det är sunt?
En del människor är så vana att ”ge sej”/ge upp/offra sej…så det ”bara blir så….hela tiden, tills personen ifråga kanske ligger platt som en pannkaka, UNDER mattan, och undrar: ”Vart tog JAG vägen??”
Och andra är så vana att det ska vara som ”JAG vill, alltid!” så att dom alltid hävdar sin röst, sin rätt och sitt sätt tills dom vunnit. Och hur blir det då?
En del människor är så självklara i allt. Det bara flyter. Det bara BLIR,
Andra funderar och klurar sej snurriga….
Vi är olika, helt enkelt!
