Författararkiv: Erica Leijonhufvud

(Så här var det när barnen var mindre… Bättre nu, faktiskt)

När man får barn lär man sej att Ständigt bli Avbruten. Vad man än gör, så kan man väldigt sällan fullfölja det, utan blir Avbruten – iallafall om man är ensamstående mamma, ELLER har en man (pappa till barnen) som inte ”finns där” och ”delar ansvaret”.

Jag VILLE en massa saker Förr i tiden….men att påbörja något och ALDRIG få avsluta det, ELLER bli avbruten HELA TIDEN, gjorde att jag slutade påbörja….

Att ställa sej på alla fyra och gräva i trädgårdslandet kan vara kul och ”befriande”, men har man tre söner som hela tiden avbryter en, så tappar man både fokus och intresset för att gräva:

*Gräv gräv gräv…..*

-”MAAAMMMAAAA!!!! UUuuuuhääääääää!”

Mellan har ramlat. Ska blåsas på, torkas av, sättas på plåster, tröstas….men först torka av jordiga händer….

*Gräv gräv gräv*

-”AJJE!!! MAAAMMAAAAA! Storing slog mej!”

-”NÄE, för det var HAN som började!!! DUMMA DEJ!!!” *slår!*

Försöker först medla genom ord, det går inte, torkar av jordiga händer och särar på dom….Medlar igen….

-”Får jag hjälpa till?” frågar Mellan när jag återigen hoppfullt gräver i jorden…

-”Ja, du kan ta Den Där spaden och gräva DÄR!” säger jag och tänker att det är bra att vara Nyttig och Hjälpas åt….

-”Jag vill OCKSÅ hjälpa till!!” säger Storing

-”Okey! Ta Den Där krattan och så kan du kratta DÄR så att jag kan så där sen….”, säger jag och känner mej som en Duktig mamma som arbetar TILLSAMMANS med barnen…

-”Åsså älpa!” säger minsting och får en liten trädgårdsgrej att pula med.

*skjutljud*

Mellans spade har blivit ett gevär! Storings kratta är plötsligt ett svärd!

*TJONG!”

-”AAAAAJ! Uhääääää!”

Värsta kriget  har utbrutit, och Minsting har ”råkat” få en kratta i skallen….

Jag ger upp!

Man kan inte gräva i jorden, fixa med olika saker, och tro att man ska få göra det färdigt någon gång, när man har söner i en viss ålder (eller alla åldrar?) runt sej….

Snacka om att bli stressad!

Jag är Värsta Glömsk!

Jag är så glömsk att jag faktiskt bad min läkare att skriva remiss till Minnesmottagningen på Danderyds sjukhus! Jag fick sedan göra en ORDENTLIG test där, och det visade sej att jag troligen INTE  har varken tidig demens eller Alzeimer, utan är bara helt normalt ”vimsig”….eller…man blir så här när man levt under stress länge…och DET har jag!

Jag bytte från mitt stressiga jobb, och skilde mej från mannen som inte kunde DELA på ansvaret hemma! Varannan vecka fri från barn, och ett lugnare jobb…

Men har man levt under så mycket stress under så lång tid som jag gjorde, tar det lååång tid att återhämta sej….Lååång tid. Och jag ville inte vara sjukskriven under hela den här långa perioden…. Stressen fanns ju liksom både hemma och på jobbet kändes det som…Ingen rast, ingen ro någonstans!

Så det som ligger kvar nu är alltså glömska! Superglömska! Och oorganisation. Jag har VARIT organiserad – iallafall lite grann – men är det inte nu!

Så jag glömmer var jag la ”sladden, glasögonen, pappret, mobilen, skorna”  etc etc i all oändlighet.

Som nyss:

-”Var är laddaren?!” frågar Storing.

-”Ingen aaaning!” svarar jag.

-”Var är lappen som jag skrev mitt kontonummer på??” frågar Storing

-”Ingen aaaning!” svarar jag

-”Var är mina jeans?” frågar Mellan

-”Ingen aaaning!” svarar jag.

Och jag säger till barnen att vill dom ha koll på saker så måste dom ha det själva, för jag kommer faktiskt inte ihåg! Jag glömmer det mesta.

Jag skriver upp tider och möten och sånt, men sen gäller det ju att komma ihåg att titta i almanackan!

Det är lättare på jobbet, för där är det liksom Automatisk organisation, och inte så rörigt som hemma. Och jag har mina arbetsuppgifter och det rör sej inte om ALLT.

Hemma är det elen och strumpor, och glasögon och vatten, och rör och toaletter och dusch och hundar och datorer och TV-apparater, laga mat, handla, diska, tvätta, städa och räkningar och val val val (inte politiska utan val av el, tv etc etc) och laga och gå sönder och fy faan!

Och ibland skriker jag:

-”Var är den där jävla saken med en sladd på ena sidan som man stoppar in i en sån där stor svart grej som gör att man förstår saker lite bättre!!!???”  (jag vet inte om det finns någon sån sak...) för jag hittar inte ord för vad det heter mitt i allt också.

…………………………………………………………………………………………………….

Men en vacker dag ligger jag i en hängmatta, läsandes en bra bok, mellan ett par palmer, i skuggan, fast det är het sol på himlen, i flera timmar, med en drink vid min sida….. och har inget annat för mej…och så läks minnet och huvet och kroppen lååångsamt ihop….och jag blir värsta Minnesmästaren!  

Keep on dreaming!

Typ.

När man träffar någon ny, och blir förälskad…Typ dejtar…eller vad det nu heter i Sverige…Så dricker man ofta alkohol, i dom sammanhangen…lite mer än vanligt….Kanske inte på en gång, men mer utspritt….

Jag, som kan ha avstått från alkohol i flera månader, utan att tänka på det – för att ”det bara blivit så” – har druckit alkohol varje gång jag träffat Kärleken (som jag fr o m nu kallar Stenis), för att det varit ”läge” och för att vi i princip varje gång ätit något gott och druckit något gott, eller åkt på någon kryssning…eller så….

I förälskelsen gör man ju en massa saker man inte brukar göra I Vanliga Fall.

Sen blir livet lite Som Vanligt igen, för hur otroligt man än tycker att det är, så kommer Vardagen in i nästan alla förhållanden, eller alla (?). Och då dricker man inte längre alkohol till alla måltider….och beter sej över huvud taget inte som man gjorde i förälskelsefasen…och det är nog både skönt och sorgligt…

Men, när blir det Vardag i ett parförhållande? Är det först när man flyttat ihop, och SER ”hårtussen i handfatet”, tandkrämstuben utan lock och HÖR snarkningarna, och när man inte älskar varje kväll längre? Eller NÄR?

Det blir väl inte Vardag så länge man inte bor ihop? En Vardag som både är trevlig och lättsam, men också grå och trist….

Eller blir det det?

Och när i så fall?

Ibland när jag duschar, tvättar jag kroppen med hårschampot… I dag råkade jag läsa på flaskan:”För extra volym”…..Shit!!!,….Inte konstigt det är så svårt att hålla vikten !!!!!Det blir diskmedel nästa gång. Där står: ”Tar bort även det mest fastbrända fett”

Håll till godo med mitt viktminskningstips ni kanske har gjort samma misstag ? och Ha en bra dag!

Jag är väl sån. Det är väl bara att ”gilla läget” liksom…Jag är både hit och dit och upp och ner. Och mycket på en gång. Eller nåt.

Så här är det:

Jag sträcker på mej nöjt och lite lojt sådär och tänker att:

-”Åååå, vad skönt att vara särbo. Typ. Det vill jag alltid vara. Både ha kakan och äta den…Att få vara nära och intensivt älska, och däremellan bara vara ifred, eller bara vara mamma eller så….Så hääär vill jag alltid ha det…typ….”

ELLER INTE!

”För-jag-vill-leva-nära-och-ihop-och-tillsammans-och-höra-ihop-vara-tillsammans-varje-dag-sova-ihop-varje-natt-och-gifta-mej-och-förlova-mej-och-leva-ihop-typ-NU!”

NEJ! Det vill jag ju inte alls! NEJE!

Eller?

……………………………………………………………….

Eller så gäspar jag lite nöjt och tänker att:

-”Åh, vad skööönt att bo hääär i en liten egen lägenhet, nära skogen, men ändå nära ”stan”, och slippa trädgård och kratta och klippa gräsmattan och skotta snö…”

ELLER INTE!

”För-jag-vill-bo-i-ett-stort-hus-på-landet-och-ha-stooor-tomt-där-mina-hundar-ska-springa-fritt-och-där-jag-ska-fixa-och-dona-och-njuta-av-friheten-och- allt!”

Nej, det vill jag ju inte alls! Neje!

………………………………………………………………………….

Eller så funderar jag hur underbart det är att ha hittat sitt Drömjobb och verkligen älska det, och jag tänker att:

-”Vad lycklig jag är som hittade HEM i mitt yrkesliv, och verkligen älskar det jag gör, att hjälpa människor, och framförallt barn, och känner verkligen att jag gör något bra och nyttigt och jag ääälskar det!!”

ELLER INTE!

”För-jag-vill-sitta-ifred-någonstans-i-en-lugn-och-härlig-miljö-ifred-från-alla-problem-och-skriva-skriva-skriva-alla-böcker-som-ligger-och-väntar-på-att-bli-skrivna-i-mitt-huvudet-och-bara-längtar-efter-att-få-komma-ut!”

Men jag kan väl skriva närsomhelst! NU! Typ. Eller inte….

…………………………………………………………………………………

Ambivalent är bara förnamnet.

Minsting rycker till och slänger igen dörren till sovrummet, vänder sig häftigt om och fräser livräddt:

-”DET ÄR ETT MONSTER I SOVRUMMET! Jag menar allvar! Jag såg det själv! Det var svart och så lät det ”DRRRRRRR!!!”

Min första fantasifulla tanke är: OJ! Dom FINNS i Verkligheten! Och så fladddrar det till i maggropen sådär lite oroligt, och hjärtat hoppar över ett slag (eller om det slår ett extraslag…Hm! Hur var det nu?!?).

Men eftersom jag är Mamma och Vuxen, får jag inte bli rädd. Det ingår i Mamma-paketet: Ingen rädsla – iallafall inte för Monster.

Jag öppnar dörren till sovrummet och väntar på att Monstret ska visa sej….Jag smyger långsamt runt i rummet med en ihopvikt tidning i högsta hugg: Jag ska DÖDA Monstret….

Jag letar och letar. Monstret är borta.

-”Kanske flög det ut genom fönstret?” säger Minsting, lite hoppfullt….

På natten sover Minsting oroligt. Flera gånger vaknar han till och pratar i sömnen om monster och otäcka saker. Eller så säger han bara rätt ut: ”Mamma! Är du där!” ”Ja”, svarar jag. Så sover han igen…

Plötsligt säger det ”DRRRRRRRRRR!!” och jag ser i ögonvrån något svart svirra förbi! Jag ser inte vad det är och jag hittar inte Monstret den här gången heller, men jag bygger ett Monsterskydd bredvid sängen, så att han inte ska kunna komma upp ur hålet han ”drrrrrrrrr-ade” ner i….

När vi ska gå till skola och jobb på morgonen ser Minsting något svart på hallmattan. Det är en stor svart skalbagge som ligger på ryggen och sprattlar.

-”Döda den!” säger Minsting.

-”Det där är nog Monstret”, säger jag. ”Skalbaggar låter DRRRRRRRRRR!”

-”Döda den!” säger Minsting igen.

-”Jag vill inte trampa på den för den knastrar så då!” säger jag.

-”Om du trampar kan jag hålla för dina öron!” säger Minsting tappert.

Jag tänker att jag kan hålla för mina öron själv, men säger det inte. Jag tar en pappersbit och tar upp skalbaggen med det. Sen slänger jag invirad skalbagge i toaletten, där Minsting just kissat.

Monster + kiss blir sedan nedspolat i toaletten!

-”Är den alldeles säkert borta nu?” frågar Minsting.

-”Alldeles säkert”, säger jag.

Den här som jag rebloggar, fast jag inte vet hur man gör….men försöker ändå….DEN är bra!

Om jag vore Pocahontas…..

….skulle jag KRAMA Tärningen (lagom) hårt….

…hålla honom Nära nära….

…aldrig lämna honom någonsin….

…inse att jag Vunnit Högsta Vinsten….

….förstå att jag hittat en (lagom) tänkande  och klok man – kärleksfull så hälften vore  nog….

=

Men nu är jag inte Pocahontas…..

….och har ingen Tärning…..

….men hoppas och önskar….

….att Tärningen och Pocahontas får leva Lyckliga Ever After…

…för Tärningens texter är så varma, insiktsfulla, kärleksfulla, kloka och underbara så att jag önskar att jag kunde hitta min Egen Tärning..

Läs själv så får du se:

 http://blogg.aftonbladet.se/tarningenarkastad

Ibland undrar jag vad som är Viktigt i livet?

När jag ligger på min dödsbädd och Funderar (om jag gör det)….Vad kommer jag DÅ att tycka var viktigt? Vad skulle jag vilja förmedla till dom som har halva (eller hela) livet kvar? Vad skulle jag säga: ”Gör si”  eller ”gör så”?….Eller är det helt enkelt så att man inser att alla måste göra Sin Resa genom livet….Dålig eller bra – den måste göras!?

Man kan inte lära sej genom Råd, utan man måste SJÄLV uppleva. Man måste själv KÄNNA det man ska förändra, eller inte. Om Någon Annan säger:

– ”Gör inte så, för det blev inte bra (för mej)!”

…. så tänker (iallafall) jag (!): ”men det kanske blir bra för MEJ!” och så provar jag iallafall…. ”För jag är inte du!”

EN DEL människor kanske tycker att det räcker med ”Goda Råd”, och avstår från att Pröva Själv, för ”han sa ju att….”, men många gör det inte! Speciellt inte när man är UNG och Vill Uppleva Själv och tycker att ”Dom Gamla fattar Ingenting”….

Det är nog Meningen att det ska vara så!

Det är nog Meningen att man ska lära från egen erfarenhet!

Det är nog Meningen att man ska LEVA LIVET fullt ut, på det sätt som passar en själv….

….eller inte….

….eller nåt….

Och det blir ju liksom ändå som det blir….och för en del blir det HIMLA BRA och för andra Ganska Dåligt….och för Resten blir det….Rätt okey!

…och det kanske är Bra Nog….ändå….

Idag tror jag inte längre att Framtiden blir som jag trodde, och hoppades, igår.

Nuet räcker gott och väl nu. Dagen som är räcker. Framtiden är i morgon, och ännu längre fram. Men just nu tror jag inte Framtiden är den jag trodde igår.

Allt förändras. Tankar, ideer, utseenden, händelser, upplevelser….allt!

Och idag är i morgon igår. Jag lever i nuet men samtidigt i gårdagens framtid.

Så då kan man säga att framtiden är NU. Gårdagens framtid är NU. Morgondagens framtid är Sedan.

Sedan kommer hela tiden och blir NU.

Hur långt in i Framtiden kan man våga planera, eftersom Nuet hela tiden ändrar förutsättningarna för Framtiden?

Ska jag basera Morgondagen på Dagens händelser?

Om det som hände igår, i förrgår och bakåt, säger lite om vad som ska hända i Framtiden, så vill jag just nu helst bara leva i Nuet.

Just nu vill jag bara leva NU. Inget annat.

Jag vill inte se det jag ser.

 Jag vill bara se det jag just nu väljer att se, och leva i det.

Nu.