Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Igår fick jag en kasse äpplen av Syrran. Idag tänkte jag att jag skulle ”slänga ihop” en äppelpaj….Jag, som varken är mat- eller bull-och-bakintresserad alls. Jag tänkte göra mitt livs ANDRA äppelpaj. Den första blev inte så god, minns jag…

Samtidigt som jag tänkte göra äppelpajen fick Storing lust att göra Chokladbollar.

Sagt och gjort.

En stycken äppelpaj och ett gäng chokladbollar blev till inför valvakan. Vi valbakar! 🙂

Äppelpajen blev Värsta Supergod! Fy sjutton vad god den var!!! Oj oj oj! Den är redan slut. Hann inte fota den ens!

Chokladbollarna la Storing i små skålar. Det ska vara rättvist. Vi fick 7 var. Supersnygga och goda!

Så nu sitter vi med jättemagar i soffan och stööönar av ”äckelkänsla” och tittar på valvakan (eller valvalkarna…)och suckar…

.”Oj oj oj, vad jag har ätit mycket!”

Varför kan man inte ha lite musik emellanåt på valvakan? Någon som sjunger eller någon som skämtar lite…Lite scenuppträdanden medan siffrorna ramlar in….

Man blir liiiiite trött på allt gissande och pratande i cirklar kring samma saker hela tiden…liiiite trött….och uttråkad…

Iallafall jag.

Jag blir Besviken på Människor. Varför röstar man på SD? Varför? Det känns lite hotfullt…lite ”varning, varning”….

Näe, jag hittar inte ord, men det känns inte bra….i magen.

Ett jobbigt minne

 Jag hade haft ett kort förhållande med en kille, och det hade precis tagit slut, då jag upptäckte att jag var gravid. Jag ringde honom och berättade det. Han blev nog chockad, för han ville inte ha fler barn…(han hade en dotter), men han var en schysst kille så han sa att jag skulle få bestämma hur det skulle bli…och jag bestämde då att jag ville föda detta barn….

Jag hade redan en son på 3 år och hade längtat efter fler barn sedan han föddes. Jag ville leva med en man också, men denna man var inte Den Rätte och vi hade endast ”hamnat i sängen” vid ett (misslyckat) tillfälle….och jag minns knappt att vi ”gjorde något”, men men….det ”blev något” av det iallafall….

Några veckor senare satt jag i soffan och tittade på TV, då jag plötsligt fick kramp i magen. Krampen försvann inte och när jag låg dubbelvikt i soffan kände jag hur det blev blött och varmt mellan benen. Jag stapplade ut på toan och där såg jag att jag börjat störtblöda. Det forsade! Jag blev rädd och satte mej på toaletten och lät blodet rinna ur mej,  och kände mej som den Mest Ensamma Personen i hela världen. Då sa det PLUPP i toaletten och jag tittade ner i toaletten och såg en klump där. Jag plockade upp ”klumpen”, la den i handen och tittade på det… Det var ett litet foster. En helt absurb situation. Vad gör man med ett foster liksom? Ca 12 cm långt…ihopkrupet…förstås…Situationen kändes makaber. Det kändes lite som om jag stod utanför mej själv och tittade på ”utifrån”. Jag tittade på fostret och pratade lite till det (”Hej! Vem är du lilla vän? Fick du inte vara kvar? Jag älskar dej…Hoppas du får det fint i himlen….” ungefär…), bad en liten bön (”Gode Gud, ta hand om detta barn…” och Fader Vår) och tänkte: ”Vad gör man nu?”, medan tårarna strilade. Jag virade in det i ett papper och spolade ner det i toaletten. Sen grät jag floder! Och kände mej så fruktansvärt ensam.

Jag la mej på sängen och bara grät. Den ensamhetskänsla jag kände då gjorde ONT. Jag hade ingen att ringa, ingen som jag visste skulle komma och trösta och ingen att prata med….

Jag hade inte ens berättat för någon att jag var gravid – både för att jag skämdes över att ha varit så ”klumpig” (och blivit gravid) och för att jag var ensamstående med ett barn, och skulle bli ensamstående med TVÅ barn….”Klant-arsel!” liksom…

Till slut tog jag mod till mej och ringde mamma, och berättade att jag varit gravid och fått missfall….för jag ville veta om det var något man måste göra efteråt. Hon sa att jag skulle åka in till sjukhuset och bli undersökt, så det gjorde jag  (ensam) och där konstaterade dom att jag fått missfall och att ”allt kommit ut”.

Ensam är inte stark. Men jag har alltid haft svårt att be om hjälp och stöd….och så även denna gång…

Ensam är inte stark, men ensam klarar det.

 Själv. 

Hon älskar bara EN. En enda. Alla Andra är Fullkomligt Ointressanta!

Dom träffas inte så väldigt ofta, men när dom gör det, har dom nästan bara ögon för varandra.

Han får göra det ingen annan får göra med henne: Nosa henne i baken! INGEN ANNAN får nosa henne i baken. Då fräser hon till och studsar undan. Men när Han nosar henne i baken, sänker hon huvudet och står blickstilla….

Idag satte dom sej i soffan tillsammans, tätt intill. Han la en tass på hennes rygg och hon la en tass på hans rygg. Så satt dom alldeles stilla så. Det såg ut som om båda ville bli klappad av den andre.

Han är en kastrerad gatuhund från Rumänien. Livrädd för det mesta. Skuttar undan och gömmer sej när det kommer nya människor, smyyyyger runt som en strykrädd…hund (!) när främlingar finns i närheten…

Men hon bryr sej inte om hur han är med andra. För hon älskar honom. Hon har älskat honom sedan hon träffade honom för första gången för 4 år sedan….

Han är Den Ende som får nosa henne i rumpan! DET är äkta kärlek det!

-”Mamma! Jag tänker rösta på moderaterna i skolvalet”, sa Storing häromdagen.

Jag satte nästan i halsen, men andades djupt några gånger, och tänkte på att jag också en gång i tiden, som ”ung och dum”-  då när jag trodde att alla hade Samma Chans här i livet och att det handlade om att Välja Rätt Väg bara, och då när jag trodde på att alla människor kunde välja fritt, och det lät så luftigt och härligt med moderaternas sätt att se på saker… – också röstade på moderaterna.

-”Jahaaa. Varför då?” frågar jag lugnt.

-”Jo, för nästan alla i min skola ska göra det, och dom (m) tycker ju att alla människor ska få välja själva och sånt…och det tycker jag är bra…och så tycker Bengt (älskad lärare) mest om moderaterna också…Han har inte sagt det rakt ut men det fattar man ju när han pratar om olika partier…”

Jag vill verkligen ha en diskussion om det här med min son, utan att kränka honom eller tycka illa om det han just sagt. Jag vill respektfullt lyssna på hans åsikter och försiktigt framföra mina, utan att hämma hans Eget Tänk.

Jag berättar hur jag tänkte FÖRUT, och hur jag tänker nu…och hur jag tänker om människor, och vilken inställning jag har till Livet.

Vi har ett härligt snack, där jag verkligen känner att mina åsikter tas på allvar och han verkligen lyssnar. Men även hans åsikter tar jag på allvar och diskuterar dom. Det känns bra.

När vi pratat färdigt säger han:

-”Jag ska fundera lite till hur jag ska göra….Jag ska nog ta reda på lite mer om dom andra partierna också”….

…………………………………………………………………….

Idag hade dom skolval.

-”Vad röstade du på idag då?” frågar jag.

-”Jag röstade på Miljöpartiet och jag fick flera stycken i klassen att också göra det!” säger han stolt. ”För innan var nästan alla moderater, men när jag berättat om Miljöpartiet var det flera som ändrade sej”….

Mitt modershjärta sväller av stolthet! Det är MIN son det!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7799608.ab

Om inte den här kvinnan (som har en tumör i skallen som växer och förändrar hela hennes kropp) är sjuk – vem är det då? Antagligen INGEN.

Jag finner inte ord för min frustration över hur samhället (= vi!) behandlar henne! Jag skäms!

Samhället är ju vi. Vi är samhället. Vill ”vi” behandla våra medmänniskor så här???

NEJ!!!!!

Tänk vad fort veckorna går!

Måndag – fredag! Slut.

Måndag – fredag! Slut.

September – december – julafton – vår! Tjosan!

Livet bara rusar iväg……

Först föddes barnen: ”Plupp, plupp, plupp” – fast graviditeterna var låååååånga och förlossningarna jobbiga, men ändå!

Sen var det seeegt ett tag med första åren, med mycket jobb och stök och slit och stress!

Sen började dom skolan: ”Tripp, trapp, trull”. Dagis-eran var slut: JIPPI!!!! Stressen la sej….lite grann…

Nu går Storing i 9:an, Mellan i 8:an och Minsting i 5:an….och jag undrar:

VAD HÄNDE?!?!?

Vart tog Tiden vägen? Vart tog Livet vägen?

Liksom.

-”Jo, vahettere, alltså liksom vah, om man är en sån där som, vahettere, inte klarar av skolan, typ, liksom vah, så vahettere, är det ju för att dom rödgröna hade flumskola förritiden…så det är vahettereliksomvah Deras Fel, liksom! Och för att hjälpa han som inte klarar skolan vah, så ska vi höja kraven, så att dom liksom lär sej MER! Fattaru??” säger Farbror Regnfält och plirar med sina bruna ekorrögon.

Han är verkligen nöjd med vad han kommit fram till:

 Kille som inte klarar av/orkar med skolan = Deras fel!

 Lösning: MER studier!

Tjohej!!

Både män och kvinnor gör det.

Kvinnor som gör karriär har det tuffare än män, för det ställs högre krav och risken att dom blir  ”skitsnackade om” är Mycket större.

Mona Sahlin är Beundransvärd, så hånad och mentalt sparkad på som hon blivit, och ändå har hon vågat kliva ut i rampljuset igen och ”slåss för dom svaga i samhället” och bli hånad på nytt. Men hon står där med sina härligt glittriga ögon – stadigt! – och låter ”fegisarnas skitsnack” rinna av henne som vatten på en gås.

Hon är en Förebild för alla kvinnor i Sverige, och i Världen, faktiskt!

Heja Mona!

Idag gav jag mej själv Vuxenpoäng. Typ 16.

Det regnade ute och jag traskade inte bara rätt ut, som jag brukar…utan jag letade reda på ett paraply först, och gick SEDAN ut!

Och då slog det mej att jag för någon månad sen skrev ett inlägg här om hur fånigt jag tycker det är med människor som är rädda för regn, och att jag t o m tycker det är fånigt med paraplyer….

MEN!

Jag är Förändringsbar. Och har alltid varit. Som tur är.

Så idag fick jag 13 vuxenpoäng av att gå med paraply från jobbet till bilen, och därefter fick jag 3 vuxenpoäng när jag kom ihåg att ta med paraplyet från bilen och hem, och därefter från hemmet, till bilen och vidare tillbaka till jobbet…….hm….vänta nu!…..*tänker*…….*det pyyyser ur öronen*…..*räknar*…….

Det blir ju 19 vuxenpoäng!

Shit bah!

Jag tror jag börjar bli….Vuxen!