Det blir ju liksom lite jobbigt i längden att gå omkring med kolsyra inuti kroppen hela tiden…Pirrigt och bubbligt och rörigt….

Jag önskar jag hade en OFF-knapp, som jag kunde trycka på när det passar mej. Men istället känns det som om jag behöver droga mej, eller möjligen Något Annat Olagligt….för att det ska gå över…eller bli tillfredsställt…

Det är helt underbart härligt läskigt jobbigt hemskt!

Och lite lite lite…..skönt.

Vad det kallas?

Typ……

Kärlek.

Han har Planerat vad han ska ha på sej. Han ha bett mej kolla vem ”Jason” är, på nätet. Det har jag gjort. Det är Kvällen Innan Discot, och han funderar:

-”Jackan SKA vara grön!” säger han,…”och liksom lite mjuk, som en tröja men ändå en jacka…och inte sådär tjock som en tjock jacka…”. Hjälp, tänker jag…så perfekt blir det ju aldrig…

Pappa har redan fixat masken som han ska ha för ansiktet.

Minsting ska gå på Halloween-disco för mellanstadiet. Den här gången ska det funka!

Men, så faller Världen plötsligt samman:

-”Elias och dom går bara undan och planerar…När jag frågar om grejer så svarar dom inte, och så går dom undan…Nu har alla fixat förköpsbiljetter, och ingen sa det till mej. Nu är förköpsbiljetterna slut och jag måste stå i en annan kö ensam…och det vill jag inte….” tårarna rinner…

-”Men, kan inte du inte lite si och lite så…eller kanske hej och hå….osv”…. = Jag försöker hitta Lösningar.

Det går inte.

När jag hör honom berätta  mer, blir jag argare och argare.

Jag får lust att i morgon dag traska iväg till skolan, gå rätt in i klassrummet och gå rakt fram till Elias och comp och ge dom en jävla smäll på deras jävla käftar! Rakt av bara. Utan förklaring. DET vill Tigermamman i mej göra.

MEN det hjälper  ju inte.

Minsting kommer att behöva tampas med såna här människor flera gånger i sitt liv, och det jag vill att han ska göra är att ”klara av dom”, och INTE låta dom trycka ner honom, och få honom att känna sej som ”andra-klassens-medborgare”. För det är så man känner…När man tror att man får vara med, men när dom man tror man är kompis med, smyger undan och gör saker bakom ryggen, och sen spelar förvånade när man ställer frågor…

Fy faan! Dom fanns då, och dom finns nu! Och dom ska INTE få trycka ner mina barn!

-”TATATAAAAAAAAAA!”

Upp med svärdet och tuta i hornet! HÄR ska stöttas och här ska peppas!

Jag lyssnar på hans frustration. Jag lyssnar på hur dom trixat och fixat och ”dissat” honom. Och jag peppar honom att ”strunta i dom”, och att tala om vad han tycker om deras ”bakom-ryggen-beteende”, tydligt och rakryggat, och att sedan stolt välja bort dom. Välja Några Andra!

-”Jag vet! Jag kan gå med Kalle och Sebbe istället!” säger han glatt.

Dom är inga ”trixiga typer”…dom är raka och tydliga – som han.

-”Ja! Gå med dom, eller strunta i det helt, tycker jag. Det kommer fler discon och då kan du planera med andra, som planerar med dej! Och ni kan samlas här innan, om du vill, och klä er tillsammans och sånt….och du slipper känna att du inte riktigt får vara med. Kompisar som sviker är inga riktiga kompisar. Så är det bara.” säger jag.

Sen somnar han nöjd.

Jag tittar på honom och känner hur mycket jag älskar honom, och känner att jag skulle vilja skydda honom (och mina andra söner) mot ALLT ONT i världen, och jag skulle vilja att ALLA var snälla och goda mot honom ALLTID, men så kommer det inte att vara och så kommer det inte att bli.

Men jag hoppas han är, och kommer att vara, tillräckligt stark för att orka med alla motgångar, och dumma människor, han kommer att möta i livet!

                 ?

Jag har ett sånt huvud som ständigt TÄNKER. På allt! På småsaker och stora saker, på varför varför varför det ena och det andra…eller hur det var DÅ eller hur det blir sen….?

….hur världen ser ut för en myra, om elefanten kan bli kär, hur det känns att bo på samma plats hela livet, hur det känns att bo med samma person ett helt liv, om alla kan älska lika mycket, hur det känns att vara gammal och hur det känns att dö…..?

…varför jag är som jag är, varför andra är som dom är, varför det är krig i världen, varför människor inte kan hålla sams, varför inte alla älskar alla, varför blommor är vackra, vad har vi onyttiga saker till, varför är det viktigt att mat smakar gott, varför äter vi inte samma mat varje dag….?

….varför är vissa människor så arga, hur var deras barndom…..?

…och tänker alla lika mycket jag??

…är liksom både nyfiken och intresserad…och funderande….

En till dikt, eller sång, som jag skrev för ”hundra år sen”:

Det blåser en vind över heden

löven har vissnat och dött

Fåglarna lämnar sina reden

Björnen har somnat så trött

Från himlen faller vita stjärnor

i dem haren lämnar små spår

Från havet hörs skrikande tärnor

Nu är det långt ifrån vår

Sjön har blivit helt frusen

Vassen har nu frusit fast

Ljusen, de glittrar från husen

Svarta natten står som kontrast

Ensamhet kan vara härligt

att krypa själv in i sitt bo

men också väldigt besvärligt

– som att inte komma till ro.

Det ligger en man på en parkbänk

Han sover av ruset så tung

I håret har han silverstänk

Han drömmer om när han var ung

När han var barn var allt soligt

Människor som brydde sig om

Allt var så varmt och så roligt

Hans vän är nu en flaska Rom

En liten kärlekssång som jag skrev ”för hundra år sen”:

Det är du

Varm, som sommarnattens mildaste vind

God, som handen som smeker tår från kind

Lugn, som båten som glider in mot strand

Fin, som blomman jag håller i min hand

Det är du

Det är du

Öm, som mamman som smeker bort ett sår

Het, som solen som torkar upp en vår

Mjuk, som sammet som smeker mot min hud

Klok, som mannen som gav oss tio bud

Det är du

Det är du

Jorden slutar snurra

Solen släcks ner

om du säger till mej

Jag vill inte mer

Glad, för att du finns här helt nära mej

Het, och jag vill gärna bli ett med dej

Rädd, för att du ska sluta älska mej

Kär och jag vill bara vara nära dej

Det är jag

Det är jag

Jorden slutar snurra

Hjärtat slutar slå

om du säger till mej

att du måste gå

Här på bloggen finns så många HÄRLIGA och funderande människor, så nu vill jag veta:

Vad anser ni vara  MENINGEN MED LIVET?

                                PUSS!

Man är verkligen bara ung en gång….(i år och ålder räknat)…

…men någonstans gör det liksom inget, för man är likadan ändå….inuti, och om ingen jäkel (ursäkta uttrycket!) kommer och tycker att man måste vara ”si eller så”, ba´fatt man inte är så himla ung längre, så kan man liksom forsätta…att vara UNG!

Jippi!

Och det finns ”grejer” i mej som jag Hoppades skulle finnas där inne…och som FINNS!

Jippi!

Det kanske bara var så att jag behövde finna Rätt Person att släppa ut dom med!

Och nu vill jag bara…VARA MER…”sån”…och MER jag!

För det Jaget är rätt…Toppen!

Me like me!

Det stod en tom flaska rödvin på diskbänken…Den har stått där i några dagar och jag har funderat på om jag ska slänga den eller vara duktig och ”återvinna” den…så gick jag lite närmare….och närmare…

*tittar noga* : ”Meh! Det är ju vin kvar! Jippi, liksom!”

Skål!

På Riktigt!

(igen)

Skåla med mej och hurra för mej!!!

Jag firar att besöksräknaren nu gått över 100 000!

Jag startade den i december 2009 och nu har det snart gått 1 år…Men jag jag har haft bloggen mycket längre, men skrev inte så mycket i början (2-3 inlägg/år!)….

NU är jag ”blogg-beroende” och jag älskar alla mina läsare!

J love you all!

Så skåla med mej nu!

Jag är Hemma borta. Jag är borta, men Hemma.

Det känns Gott ända in i hjärteroten. Ända ner i Avgrunden och tillbaka. Jag mår bra. Enkelt och självklart Bra.

Jag är Hemma, men borta.

Så Självklart.