Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Mellan och Minsting ”gör upp”. Varje dag. Det handlar om datorer som ska byta rum eller inte, TV-apparater som ska byta rum eller inte, spel som blivit raderade eller nedladdade, vem som äter vad och när, vem som skriker högst/värst och dunkar i väggen mest osv etc mm.

Det handlar om att gå och stå och sitta, ligga och vara och leva!

Det handlar tamejfaan om allt, och inget!

Och när vi andra (Storing och jag) håller på att krypa ur skinnen av Frustration över att höra och se deras ständiga fighter……………… så är dom plötsligt sams!

Puh!

För att sedan börja om igen……

Igår gav Storing upp.

-”Mamma, är det okey om jag åker hem till pappa och är där? Jag står inte ut med bråken.”

-”Ja. Absolut! Får jag följa med?”

Jag vill också bo hos ”pappa” varannan vecka…så jag slipper höra….

Ett minne

Skridskoprinsessan

Jag är 11 år och tillsammans med min kompis Karin är vi nere på isbanan och åker skridskor. Jag åker så SNYGGT! Jag swischar runt och gör piruetter. Jag åker baklänges och i cirklar, i åttor och jag lyfter benet JÄTTESNYGGT rakt upp i luften. Jag står på ETT ben och jag är över huvud taget så duktig så att hela jag ryser av välbehag. Jag KÄNNER verkligen hur SNYGGT jag gör!

Karin gör ”rätt okey”, tycker jag. Hon själv tror att hon är jätteduktig, men jag VET att jag gör mycket snyggare och  att jag är mycket duktigare! Jag berömmer henne för att hon inte ska tröttna och gå hem. Jag vill ju inte åka runt på isen ensam!

När jag kommer hem på kvällen frågar jag pappa om han inte kan filma oss. Jag tror knappt det är sant när han svarar ”Ja!”. Pappa ska FILMA oss när vi åker skridskor! Jippi!

Vi klär oss FINT – Karin och jag – även om hon inte lyckas ”få till det” som jag! Vi har båda kalasbyxor och sommarkjolar på oss, och tjocka tröjor, mössor och fingervantar. Jag känner mej så SNYGG! Så VACKER! Min kjol är orange- och rosarandig. Karins är…rätt ful…tycker jag.

Pappa filmar när vi gör piruetter, snurrar, står på ett ben, åker i cirklar och bakåt…Vi flyger fram över isen som värsta isprinsessorna! Iallafall jag. Karin är mest bara Karin. Tycker jag. Hon gör inte alls lika snyggt som jag! Hon ser så…Vanlig ut.

……………………………………………………………

Så kommer dagen då vi ska få se Filmen. Jag ska få se hur otroooligt tjusigt jag swischar fram över isen! Jag är såååå förväntansfull!!! Det pirrar i magen av förväntan.

Jag ser två Vanliga 11-åriga tjejer på filmduken. Två Helt Vanliga Tjejer! Dom vinglar lite när dom lååångsamt snurrar runt i något som ska föreställa en piruett… Dom åker i stora lååångsamma cirklar och vinglar fram på ett ben….och dom är inte ens vackra i sina fåniga sommarbomullskjolar….

Jag blir så Besviken. Så in i benmärgen Besviken. Jag kan inte åka så snyggt som jag trodde! Jag åker fult och vingligt! Det ser inte ett dugg snyggt ut. Jag skäms! Jag känner mej dum för att jag åkt runt på isen och trott att jag varit jättesnygg när jag bara sett löjlig ut….

Jag åker inte skridskor fler gånger.

Jag kan ju inte!

Jag borde ha somnat för två timmar sen….Men det ”bidde inte så”….Hur bidde det då? Det bidde tvärtom.

Det är bara såååå skönt att vara ENSAM och OSTÖRD och bli INTE-AVBRUTEN (o-avbruten?) och sitta vid datorn och bara skriva skriva skriva….

Jag får ju ALDRIG det!

– Offerkoftan på. –

För på dagen blir jag störd av arbetskamrater, som blir såååå frustrerade av mitt skrivande (”Vad SKRIVER du?!? Vad GÖÖÖR du?!?”) trots att dom själva spelar spel, kollar på blocket mm på datorn när dom inte har något att göra tillfälligt. Jag skriver så fingrarna glöder…..och gör något Nyttigt! Tycker jag.

Och hemma blir jag avbruten heeeela tiden av barn som ”pockar på” och ”vill något”, eller kräver något, eller vill fråga något….Och har jag inga barn hemma, så är det hundar som stirrar på mej, eller puttar på mej eller VILL NÅGOT….

– Offerkoftan av. –

Så mitt i natten är det tyst och lugnt och ingen vill mej något….och jag njuuuuuter…..

….fast ändå inte….för jag borde sova….Ska upp igen om några timmar….och starta en ny vecka, med nya Utmaningar….

Spännande!

Or  not.

När man blir förälder – eller kanske framförallt mamma – så är det en sak man lär sej: Att bli avbruten.

Man lär sej snart att släppa Allt man har för händerna – direkt! – för att Finnas till hands för sitt barn!

-”Uuuuuhäääääääääää!” säger babyn och det knyter sej i mamma- magen direkt, och får man inte till någon slags tröst inom dom närmsta 5 minuterna så får man nästan Panik!

Sen fortsätter det så…år ut och år in….

Varning nyblivna mammor och pappor: Det går inte över! Aldrig. Någonsin.

Kanske tror du det…att det blir bättre när babyn blir äldre…och så tänker du, förhoppningsfullt: ”….SEN, när han/hon är 1 år/5 år/8 år/15 år……”

Och jag säger: ”Nej!”

Scenario:

Barnen/barnet leker i godan ro med något Roligt…..och du tänker:  ”Då kan jag passa på att ringa till Lisa/Mamma/Gynekologen/Älskaren/Farfar”….så du smyyyyyger försiktigt iväg, och knappar tyst tyst in numret på mobilen….”….tuuuuut……tuuuuut……tuuuuuut…..Hej, kul att DU ringer! Nu ska du få höra vad…..”

-”BOM! KRASCH! PANG! Uhääääääää! Äääääää! Han slog mej!!! BONK!”

Jämt.

Eller:

Det är lugnt och tyst. Alla sitter vid något dataspel eller TV-spel….Jag slår mej ner vid datorn för att blogga/maila….

-”MAAAMMMMAAAAAA!!! Jag har ont i magen/foten/benet!!!/Jag måste göra färdigt min Forskning för skolan NU!! Mamma! Han retar mej!! Mamma! Du måste anmäla mej till skidresan NU! Mamma! Är mina svarta jeans tvättade?!? VA?! INTE! Då kan inte jag gå till skolan i morgon och då är det DITT fel!!! Mammaaaaaa!!!!……”

Helt enkelt:

-”MAAAAAMMMMAAAAAAAA!”

Till slut kan man inte göra något från början till slut….och att påbörja saker gör en alldeles nervös…för man får en känsla i kroppen av att ”snart Händer det”….. Så man blir alldeles nervig och påbörjar ingenting, och det man påbörjar ändå, kan man inte avsluta, för man väntar bara på att bli avbruten….

Nu är det verkligen ”fullt ös – medvetslös” här.

Minsting är på värsta provokationshumöret och LÅTER, skriker, gapar, donkar, bankar och retas så att JAG vill bo hos hans pappa varannan vecka, för att SLIPPA honom!

Mellan är Tonåring med alla irritationer över allt och inget – och då speciellt över Minsting.

SUMMA???

Superkrockar och bråk och tjaffs och och och och och…..

Jag flyttar!

Flisa löper. Hon är ”värsta parningsvillig” just nu.

Det är sista Chansen nu. Sista gången hon ska paras. Vi bjuder hem en liten Pelle.

(Googlad bild. Liknar Pelle, men det är inte Pelle)

Pelle är en chihuahua. Supersöt och samma färg som Flisa. Tänk så söööööta valpar det skulle bli!

Pelle är dock en ”ungdom” – bara 8-9 månader, och nyss könsmogen. Han vet inte vad han ska göra. Ögonen går som biljardbollar i huvudet på honom när han kommer hem till oss och alla nya lukter.

-”Var ska man börja?!” tänker han….kanske….eller inte…

Milton tycker att Pelle verkar vara en ”lattjo lite pryl”…så han skuttar fram och vill först leka, sen ”jucka” och sen leka igen…Pelle tycker det verkar kul så han hakar på. Milton och Pelle skuttar runt och småleker/småjuckar…Svansarna viftar lyckligt.

(Googlad bild. Det liknar Flisa på pricken, men det är inte Flisa)

Flisa står på sidan om och ser ut att fundera:

 ”Vad faan gör dom?!? Här står jag med bultande underliv och vill KNULLA! Och dom LEKER! Och juckar – på VARANDRA?!?”

(Googlad bild. Liknar Milton, men det är inte Milton)

Flisa kliver rätt in i ”leken” och börjar putta på både Milton och Pelle med sin nos och sitt underliv, omväxlande: *putt putt putt putt*. Flisas dofter stiger i killarnas nosar, och deras organ tar över: Båda försöker ”göra något” med Flisa. Milton lyckas (han är Erfaren), men Pelle har ingen aaaaning om vad som förväntas av honom så han juckar lite på måfå….. på Milton!

Hej och hå! Här har vi värsta orgien!

Mitt i vardagsrummet.

Och ändå blir inga valpar gjorda.

Ibland (och rätt ofta) måste man bara bita ihop….och sitta på händerna….och stoppa in tummen i rumpan….Usch!…och hålla i sej…..och bita sej i tungan….och hålla igen…..och andas djupt….

….och ibland måste man göra allt på en gång

…för annars säger man saker och gör saker som man VET att man ångrar sen…efteråt….

….men ibland är det MER svårt än annars…och ibland känns det som om jag ska EXPLODERA av det som jag förvarar där inne!

Och det bara MÅSTE ut!

Då vill jag springa en mil, skrika rätt ut, hoppa högt 48 gånger eller PRATA av mej med NÅGON!

Puh!

Idag fick jag prata av mej….direkt efteråt…annars hade jag…..

Det rinner ur vänster näsborre heeeeeeeeeeeeeeeeeeeela tiden! Hur mycket jag än snyter mej (och drar in!) så rinner det ändå….heeeeeeeeeeeeeeela tiden!

Min syster sa att det nog är hjärnan som rinner ut….

….och då förstår jag bättre varför jag tappar ord, är allmänt förvirrad och lite småsnurrig….

Nu har jag ätit en LIIIIIITEN tallrik med bantningssoppa, för att låta magen vänja sej….och jag känner hur jag STINKER. Redan! Hur det liksom ångar ifrån huden, och hur jag andas med en andedräkt som ”dödar”…..

-”Bond. Erviluca Bond. Med rätt att…andas!”

Huuuur ska det här gå? Hur gör andra när dom äter bantningssoppan? Sjukskriver sej?

-”Heeeej! Jag  heter Erviluca och ääääär din familjeterapeut”. säger jag och ”DONK!” så ligger familjerna raklånga på golvet framför mej, dödade av min hemska andedräkt…..

 Och jag bah: -”Eeeeeh…välkomna….?”

Nu har jag hackat och skurit och ”gråtit” och skurit igen och blandat och hackat igen!

Soppan kokar för fulla muggar och FYYYYY vad det STINKER! Jag blir verkligen INTE sugen! Uäck!

Bara lukten gör mej…illamående…och jag tappar matlusten!

Jippi: Bantningssoppan funkar!!!

Eller?!?