Författararkiv: Erica Leijonhufvud

…….kurragömma!

”Vaaaaar e Milton?”

”DÄÄÄÄÄR!!!”

”Vaaaaar är Milton??”

”DÄÄÄÄR!!”

Jag  tror på  ”Lagen om alltings jävlighet”..

….. som den sanna Optimist jag är….:P

Och jag tror att Allt snurrar kring just mej!

Ibland får jag dock små ”realitets-stunder” där jag intalar mej att ”Lagen om Alltings Jävlighet” inte existerar…..

…… och att Allting inte snurrar kring mej/oss….

Men nu ska ni få se!

Jag har avstått från att klippa Flisa läääääääänge nu, för att : ”tänk om jag klipper henne och så börjar det snöa och blir kallt!”…..

Då kommer den stackarn att frysa aschlet av sej!

Men nu ser hon ut som ”jag-vet-inte-vad” – som en enda Trasselsudd, faktiskt – så NU tänker jag klippa henne iallafall!

SÅ……

VAD tror du/ni kommer att hända häromkring när jag klippt henne??

Jo, det kommer att bli KALLT och SNÖA!!

Och nu VILL jag att snön ska komma!

Så nu klipper jag Flisa!

Mitt livs trauma är att jag aldrig………*trumvirvel*

….fått vara……*CRESCENDO!* :

Lucia!

Att vara en liten flicka, med långt blont hår – med två ”likadana systrar” – i en riktig ”tjejfamilj”….

…i en tid där man egentligen inte skulle vara speciellt ”tjejig”, för allt var ju ”flower – power” och ”peace on earth” och ”unisex”…..

…och att ha kjol, eller vilja ha prinsessklänning, ansågs FEL FEL FEL…

…så dom tankarna fick jag dölja och gömma undan….

Kanske jag nämnde dom för mamma i förbifarten någon gång, varvid hon tittade på mej som om jag vore en Alien…..

...sån här hade jag, fast mörkgrön!

….. och NÄR jag skulle ha ”gå-borts-klänning” skulle den vara RAK och mörkgrön med stora knallrosa och röda trekanter på. Punkt.

Själv ville jag ha vitt, eller rosa eller ljusgult med små rosor på eller spets….

….och med utstående kjol, som jag kunde snurra runt i, och så skulle kjolen stå rakt ut, sådär Vackert….

Men såna drömmar begravdes djupt inne i mej.

Vi var ju LIKA – vi flickor och pojkar! Unisex, liksom. Och flower power.

Ändå skulle Lucia väljas i skolan, varje år. Jag blev ALDRIG vald. Jag tyckte själv jag hade potential, men det tyckte inte ”dom andra”. På den tiden kunde det bara vara EN Lucia, och på dagis gick jag aldrig (min mamma var hemma med oss).

När vi firade Lucia hemma, var det storasyster som skulle vara Lucia. Det var inte ens diskuterbart. KANSKE jag fick prova Luciakronan, men det var på yttersta nåder….

Så mitt Livs trauma är att jag ALDRIG fått vara Lucia….

Jag veeet att jag inte är ensam om denna fruktansvärda upplevelse…

…..men jag veeet också att alla (tjejer) inte haft den önskan. Alla vill inte vara Lucia.

Nuförtiden på dagis, får alla som vill vara Lucia, och det måste vara HÄRLIGT för alla små tjejer, och killar, som verkligen vill det! Själv hade jag varit nöjd om jag bara fått vara det – tillsammans med många, eller ensam.

Men varje år, vid Lucia, sörjer jag en skvätt:

JAG FICK ALDRIG VARA LUCIA: ”Uhuuuuuuu!”

Mellan ringer:

-”Du måste köpa ‘du-vet-sånt-där’ på vägen hem….!”

-”Eeeeeeh? Näe, jag vet inte vad du menar…?”

-”Du veeet….sånt där….Jag SA ju förut, typ….sånt där till Luciatåget!”

-”Jaha. Du menar Lucia-linne?”

-”Aaa…”

-”Nej, jag SA ju att jag inte tänkte köpa något sånt – både för att jag inte har pengar till det men också för att det är helt onödigt att köpa ett sånt för några hundra som du använder EN gång, i 15 minuter, och aldrig mer…. Jag SA ju att du fick ta ett lakan istället, eller nåt….”

-”Meh! ALLA ANDRA kommer att ha Lucia-linne!!”

-”Kommer ALLA ANDRA killar i klassen ha Lucia-linne?!? Näe, det tror jag inte på”.

Storing var Stjärngosse förra året och då hade ALLA killar lakan eller andra varianter….

….sen kommer jag på att alla andra killar i Mellans klass – ca 6 stycken – har storasystrar, så det kanske stämmer! ”Alla andra” kanske ska ha riktiga ”stjärngosseklänningar”……

Jag rabblar alla killar i klassen, och kommer fram till ”Jonte”. HAN har ingen storasyster!

-”Meh, Jonte! Han kommer ju att vara hemma! Han är ju alltid hemma när det är sånt här!”

Mellan suckar.

-”Näe, jag kommer INTE att köpa något sånt linne på vägen hem. Vi får fixa det på annat sätt, med lakan och vit skjorta eller nåt….Har du gjort stjärgossestruten i skolan då?”

-”Nä! Jag har ingenting!!”

-”VA?! Varför har du inte sagt det då?”

-”Jag  har ju sagt det!!”

-”Närdå??”

Han mumlar något ohörbart….

-”Till NÄR ska du ha dessa grejer? Till i morgon antar jag, men vilken tid?”

-”Vet inte”.

-”VET du inte när du ska vara i skolan i morgon, fast du ska vara med i Luciatåget??”

-”Näe, ingen har sagt det!”

-”Men ring då och fråga någon kompis!”

-”Men ingen vet! Dom (= lärarna) har inte sagt något!”

-”Då kommer det ju att bli KAOS i morgon när INGEN i Luciatåget vet när dom ska vara i skolan…det blir ett väldigt rörigt Luciatåg tror jag, där alla kommer lite när som helst….?”

-”Äh!…… Men fixa´rå!”

-”VI kommer att fixa det på något sätt”. säger jag, lägger på luren och tillverkar en Stjärngossestrut av kopieringspapper på jobbet.

Klart!

Nu är det bara lakan och sånt som ska snurras runt om den Ovillige sonen….

……men jag brukar vinna såna saker…..

…..även om sonen muttrar och fräser och tycker att jag är ”värsta knäpp”…..

….och att grejer jag tillverkar själv är ”fett fula” och ”töntiga”.

Det är så tyyyypiskt att allt ska ske ”NU!!”.

Han borde ju ha vetat om det här länge…

……  ialla fall två-tre dagar….

…typ.

Och det är så konstigt att skolan fortsätter att hålla just MIN son utanför all information!

Fast i just det här fallet tycks det ju som om personalen bestämt sej för att låta alla elever i 9:an sväva i ovisshet om när (och antagligen var också…) Luciatåget ska börja….

Lärarna sitter säkert just nu och flinar elakt i lärarrummet på skolan…..

…viskar  konspiratoriskt, skrockar rått…..

……. och pratar lågmält om deras illasinnade planer att inte låta några elever i Luciatåget (=klass 9) att få veta var, när och hur Luciatåget ska genomföras.

Fy faan vad lärare kan vara…..

….hemska!

 Och nu ringde just en kompis till Mellan och talade om för honom att ALLA killar i klassen just varit i Centrum och köpt stjärngosseutstyrsel, tillsammans – ALLA var där! Men ingen sa det till Mellan!

Näe, nu jävlar!!!

I morgon är det jag som med stora och bestämda steg går till skolan TIDIGT och:

1. skäller ut lärarna för att Mellan aldrig får veta tider och ställen och läxor och allt däremellan….

2. ger ALLA Mellans s k ”kompisar” varsin KÄFTSMÄLL för att dom åker till Centrum – allihop – och tillsammans inhandlar varsin stjärngossedräkt utan att säga till Mellan innan så att han också kan följa med, och köpa en han med (för sina egna pengar…)!

Jävlar vad jag ska bråka!

-”La la la la la la laaaa, nanananannanannaaaaaaa….blopp blopp blopp…dång dång dång….drrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr! Mamma! Det är några på Youtube som ska ge pengar till dom fattiga, och nu, efter typ en vecka, har dom fått 24 miljoner…..

……..nananananananananananaaaaa……och sen ska dom fattiga få en get! Vad ska dom med geten till och varför bara en get?”

Minsting dansar iväg…..

-”Men, hallåååå! Ville du inte höra svaret?!”

Minsting dansar tillbaka:

-”Jo…lalalalalalalalalaaaaa!”

-”Lyssna då!”

-”Okey!”

-”Jo, geten kan ge dom fattiga mjölk och sen när geten blir gammal nog kan dom döda den och äta den…”

-”Men då har dom ju ingen get längre….och ska dom vänta sååå länge på att äta den, då hinner dom dö av hunger innan ju…Dom borde para den och få fler getter!”

-”Ja, det är ju mycket smartare! Det gör dom nog….”

*skjut-ljud i mängder*

-”Mamma! Har dom såna där runda godisringar på ICA?”

-”Det vet jag inte, för jag vet inte vilka godisringar du menar…”

*ljud i mängder*: -”blong,dong,skjuuut, prrrrrr, dingidingidingi, sssssrrrrrrrrrr!” osv

-”Mamma! FÅR jag det??”

-”Får vaddå??”

-”Köpa ett marsvin!” (vi pratade om det igår)

-”Jag vet inte…. Jag måste tänka mer på det, och så måste vi kolla hur det är med allergier och marsvin…”

-”Okey, jag kollar!”

-”Halllåååååå! Hallllååååå! Hallllååååå!” med konstig röst.

-”JAAAAA! Vad är det?!?”

-”Halllåååå! Halllåååå! Hallllååååå! Det är JAG som talar!”

Jahaaaa, Flisa…..

(Minsting gör ”Flisas röst”)

-”Ja, vad är det Flisa?”

-”Jag ville bara  ha lite uppmärksamhet!”

-”Ja, nu har du fått det. Är du nöjd nu?”

-”Jaaaaaaaa….”.

Minsting dansar iväg, LÅTANDE: ”blong blong blong, pssshyyyystklöakjdgölhkasgopöanketakel!”

–   T y s t n a d  –

Puh!

…..och det här var bara en tiondel av hur det låter i VERKLIGHETEN…

Kola som tuggas och fastnar i tand

Pannkakor tillverkas med säker hand

Råstekt potatis med kyckling på spett

Sliter och jobbar i anletes svett

Hälla och vispa och steka och rulla

snurra och virra och droppa och knulla

Oj, nu blev det tokigt – det tar jag tillbaka

En liten muta – här får du en kaka

Att fixa i köket ska husmodern göra

om hon protesterar – nu ska du får höra

Det enda man gör är att  muta och hota

sen lagar hon maten utan att knota

Hon sjunger och dansar och gör saltomortal

hon ler och hon vinkar men verkar rätt sval

när hon dansar ut genom ytterdörr blå

Hon tjoar och ropar: ”För alltid HEJDÅ!!”

Visst är det konstigt att man blir så FÖRVÅNAD när det ”HÄNT en massa saker” med folk man inte sett på länge!

 Det är som om man tror att Tiden Stannar när man går därifrån.

Att tiden bara rullar vidare kring en själv, liksom….

Att jag blivit äldre, gått upp i vikt, fått barn, skilt mej, skaffat hundar, barnen har vuxit osv osv….

……är inte konstigt!

Men att HENNES barn plötsligt är vuxna (”Meh! Dom var ju så hääääär små alldeles nyss!”) är långa, eller att HON skilt sej (”NI som verkade så lyckliga!”) och blivit tjock (”Du som var så smaaaal och snygg! Tänk att du blivit så ful!” – nä, så säger man ju inte…) osv.

Jag ser tex ”Cristina” framför mej (i mitt minne): blond och smal med en gullig liten son,  pratandes och skrattandes…

…..och så råkar jag springa på henne 10 år senare och ramlar nästan av stolen, som jag inte sitter på (!), av förvåning, för i MITT huvud är barnet i vagnen fortfarande LIIITEN och guldlockig och Cristina är fortfarande blond och smal…

Men framför mej står hon med mörkt kort hår, 10 kg tjockare och bredvid henne står en  finnig trulig tonåring spelandes på en liten apparat (gameboy) ….och jag bah:

”Vart tog ni vägen?? Vad hände??”

Medan hon tänker Precis Likadant, men det tänker jag inte på…..

…… och för mej är det ju så självklart, för jag har ju levt I TIDEN….

Hon har varit UTANFÖR tiden – iallafall utanför MIN tid.

 Världens Medelpunkt är ju JAG.

Typ.

VEM eller VILKA bestämmer vilka som är Människo-sort nr 1 och Människo-sort nr 2 och Utklassade människor?

Jag tittar på ”Läkarnas krig” på kanal 2 på TV (för andra gången) och blir så illa berörd av historien – av Den Verkliga Historien. Den vi levt i och/eller lever i, och har med oss från förra generationen…

Läkarstudenter som ”kidnappades” från Norge och som sattes i koncentrationslägren för att utföra experiment på dessa ”andra-klassens-människor” (enligt Hitler och hans gelikar)….Det är otroligt OTROLIGT! Som om dom levde i en mardröm. Men det var sant. Det är vår historia.

Det är en norsk äldre man som berättar. Han var med. Han var där. Han var en av dom kidnappade.

Hur överlever man mentalt sådant elände? Hur orkar man fortsätta tro på Mänskligheten? Vad ÄR Mänsklighet? tänker jag när jag sitter där framför TV:n – skakad in i benmärgen.

Det är ju inte ”DOM”, som många skyddar sej med – det är VI. Det är VI MÄNNISKOR som utsatt andra MÄNNISKOR för detta, och fortfarande gör – här och där och nu.

I Sverige är ”De Kroniskt Sjuka” ansedda som ”Andra-klassens-medborgare” – odugliga. Dom får inte ens längre ”självklara bidrag” för sin överlevnad; de SKA tvingas att arbeta, för utan arbete är man NOLL värd. I kronor och ören (fast ören finns väl knappt längre….?).

”DU är inget värd!” säger man till dom. ”Om du Bara Är Hemma, är du inte värd att leva”.

Det är väl budskapet man ger till dom men Kroniska Smärtor/Sjukdomar (som om det inte vore jobbigt nog att vara sjuk och ha ont!). För det ÄR svårt att leva med sjukdomar och smärtor……

….. OCH inga pengar OCH inget människovärde.

Vem/vilka bestämmer då att DE är Mindre Värde och bör bestraffas genom Miljoner Kontroller, Läkarbesök, Samtal, Möten med Bistra Ifrågasättande Handläggare och Tjänstemän……

…… och med bidrag som knappt räcker till mat för dagen (och dessa bidrag ska ges ut samtidigt som den sjuke/med smärtor ifrågasätts och kränks och de ska helst be på sina bara, och smärtfyllda knän, om dessa undermåliga bidrag…)?

……………………..?

Jag tänker att det är VI!

Vi som KAN arbeta och FÅR våra löner.

 Dom som Röstar på Dom Partier som Säger: ”ALLA kan  jobba! Dom som är sjuka ljuger för det mesta och bör bestraffas!”

Jag vill gärna skylla på DOM RIKA och POLITIKERNA…..

…men någonstans är jag väl en del av befolkningen…..

….. och någonstans protesterar jag inte mer än det här blogginlägget…..

….. och att vara arg och besviken och förtvivlad över hur många människor har det…..

…och jag undrar om det räcker?

Kan jag göra något mer?

Kan DU göra något mer?

Vad händer den dag Politikern får kronisk smärta? 

 Vad händer den dag då Den Rike förlorar hela sin förmögenhet?

 ”Vaknar” dom då, eller sällar dom sej ödmjukt till ”Andra-klassens-medborgare” och går lugnt igenom alla möten, ifrågasättandet och plågsamma läkarundersökningar som leder till….

……fler möten och fler ifrågasättanden….

…..som leder till…..

…..ingenting?

Skulle den Rike som blivit Fattig, eller den Friske som blivit Sjuk, böja sin nacke och acceptera sitt öde, såsom alla dessa ”noll-klassade/utförsäkrade” fått göra?

Hellre Rik och Frisk än Fattig och Sjuk.

Eller hur?

Jag VISSTE det!

Tänk att jag VISSTE att tunikan och klänningen skulle vara FEL INNAN jag öppnade påsen!

Jag vågade knappt öppna den, för jag VISSTE att jag skulle bli besviken.

Kanske har jag lite sån där talang för att se in i framtiden, trots allt.

Jag VISSTE det ju!

Jag beställde en tunika, med lite glitter på, ”för festliga tillfällen”, och så en klänning med lite volanger på – ”för ännu mer festliga tillfällen”….

…så nu har jag INGET att ta på mej i morgon på julfesten på jobbet!

INGENTING!

Förra året tänkte jag att ”det spelar väl ingen roll vad jag har på mej för man går ju direkt från jobbet till festen så då har väl folk inte bytt om…

…så jag bytte inte om…

Och man kan nog säga att Förra Året vid den här tiden kunde jag INTE se in i framtiden….

…för OJ vad folk var uppklädda!

Värsta Feststasserna!

Och där kom jag i jeans och en tröja: ”Hej och hå!” liksom….

Så i år tänkte jag fixa en tunika med glitter – supersatsning, liksom….

Men, som sagt, den är/var FUL!

Tant-tunika.

Visserligen måste jag väl erkänna någonstans där längst inne att jag faktiskt ÄR en ”tant” – iallafall åldersmässigt sett – men fanimej att jag tänker ha tantkläder för det!

Nope. Njet. Nichts. Nej. No.

Klänningen hade bara volanger på framsidan! VA?!? VEM vill ha en klänning med volanger på framsidan bara och helt tomt på baksidan! Det såg ju absolut inte klokt ut!

Så dom skickar jag tillbaka.

Jag rotar i garderoben och hittar den klänning jag hade som finklänning Förr…

…..för typ 10 år sedan….och den skulle kunna användas igen…tänker jag….

För ingen har ju sett den och den är faktiskt rätt snygg…

Klarröd….enkel….

Snygg, helt enkelt! Så jag sätter på mej den….

…eller FÖRSÖKER sätta på mej den….

Meh! Va faan!? Vad har hänt?!? Den har hängt i garderoben i jättemånga år och krympt!!

 Är det luftfuktigheten, tro?? Det måste det vara…

Den sitter ju som ett jävla korvskinn! Och förut hängde den liksom snyggt och löst….

Jävla luftfuktighet att sabba!

Vad ska jag göra nu då?

Om jag går naken kommer jag att bli uppsagd på studs!

ELLER skickad till något dårhus…

Nävisstja, dom finns inte längre….Psykakuten då! Och där kommer jag att få en hög med tabletter – och troligen en rock att sätta på mej och STORA sjukhustrosor (dom är faktiskt rätt sköna….)…..

…… och såna där lååååånga vita strumpor – och sen kommer dom att skicka hem mej igen……

Näe, inte via taxi, utan jag kommer att få åka kommunalt hem. Själv.

 I tunn rosa bomullsrock med små vita trekanter på, stora sjukhustrosor och tjocka vita strumpor…

…..och mina svarta pumps, för dom har jag från början: Naken med svarta pumps.

Sen kommer jag på att jag varken har SL-kort eller remsa, så då kommer jag att få GÅ!

Det kommer att snöa i morgon…

…..så jag kommer att GÅ från Danderyds sjukhus till Åkersberga i tunn bomullsrock och pumps…

Jag kommer troligen att frysa ihjäl…

……i en nygjord snödriva….

Så….

Jag passar på att säga ”Goodbye!” nu till alla mina vänner här och där och lite överallt.

Men då vet ni att om det står en liten notis i någon liten gratistidning ni läser på tunnelbanan eller på bussen på måndag….

….. att den ”medelålders kvinna” det står om, som ”frös ihjäl i en snödriva med fickan full av psykofarmaka”:

Det är jag!

Det här är konversationen från ett annat inlägg som jag hade, 
och jag tycker den blev så rolig så jag vill dela med mej
 av den:

 Anna: ”fy fan vad knubbiga k*kar” (på bilen ovan)

Vera: ”oj, de tänkte jag aldrig på när jag kommenterade, ja, det stämmer, sitter här och glor nu,
herregud vad konstigt det ser, en massa hår och så mitt i allt hänger de nåt som ser ut som jag vet inte vad.”

Jag: ”Ha ha ha! ”Bara slötittat lite”….ha ha ha! Själv har jag verkligen TITTAT! Är mycket fascinerad. Dessutom har jag fyra söner….och insåg när jag fick min fjärde son att ”snoppar är otroligt olika”…vilket dom är även på Vuxna män, givetvis. Det finns smala, korta, långa, tjocka, omskurna, icke omskurna, tjocka som smalnar av och smala som är tjocka på mitten eller nedtill osv i all oändlighet…Titta lite mer noga nästa gång! Dom ÄR fascinerande! Jag är nästan lite avundsjuk…Tror jag vill ha en egen faktiskt…  ”