RSS Flöde

Författararkiv: erviluca

Björnen sover…längre /erviluca

Postat den

Björnen sover, björnen sover….inuti mej. Sover gott lääänge, typ hela vintern och kanske lite längre, eller kortare. Men fanimej när den vaknar – då mullrar det och stökar och bökar. Det är en utvilad och väldigt ARG björn som vaknar inuti.

Fast inte okontrollerat arg, mer….bara ARG. Eller kontrollerat arg. En björn som vill berätta och beskriva hur jävla dumma i huvet folk är. Ja, folk. Jag tycker inte om ordet ”folk”, som människor jämt skriver och säger, som om dom själva inte tillhör folk, eller som om det är en annan ras. Man kan ju faktiskt inte dra alla över en kam vad det gäller någonting egentligen, men när man är sur eller arg, så vill jag dra alla över en kam.

Jag gillar inte när man säger ”man” heller. Inte av betydelsen man (vuxen pojke) utan som ett sätt att säga jag utan att ta ansvar för vad man tycker och tänker. Jag använder väldigt sällan ”man”, men jag känner att just nu när jag är ARG så vill jag använda orden man.

Jag vill använda både folk och man. NU är jag arg.

Just nu tycker jag att folk är dumma i huvet! Om just DU tillhör folk eller inte, vet jag inte, men faan vad många det är som är helt dumma i huvet, kocko i kolan och helt jävla självupptagna i sin navelskådande egoistiska lilla rädda värld. För fyfaan vad folk är rädda (här i Sverige = svenskar)!

Folk (=ni) är rädda för:

främlingar

sjukdomar/baciller/bakterier

solen

värme

allt-som-känns

tydlighet

säga ifrån

inte säga ifrån

ilska

känslor

insekter

djur

allt som dom inte känner igen

folk ser fanimej faror i allt allt!

För att inte tala om alla regler för och emot allt och när/om man bryter mot en regel (men det gäller VISSA regler – ANDRA regler SKA man tydligen bryta emot, tex hastighetsbegränsningar). Sen finns det saker som verkligen ÄR farliga som folk inte fattar att det ÄR farligt, på riktigt.

Det är som om vissa hjärnor inte har fått stimulans nog, eller så är dom så inskränkta så dom inte kan se längre än näsan räcker.

Varför är ni så jävla rädda? Och allt det här som ni är STOR-rädda för; Att flytta, att byta jobb, att åka någonstans där ni aldrig varit, att välkomna en främling till ert hem/er by/er stad.

Usch, vad jag känner mej arg. Och jag vill egentligen inte berätta vad jag blev så arg över, för då kommer jag att överösas av folks åsikter (och dom tycker att jag är en idiot). Åsikter från inskränkta idioter. Och dom har jag fått nog av.

Och jag är inte en idiot. Jag är klok, snäll, omtänksam, tydlig, empatisk, duktig med barn och hundar och en massa andra bra saker. Så det så! Är dom det? Nej, det är dom inte. Men troligen tror dom det. Alla tror att en själv är nästintill bäst och bara gör rätt saker. Men jag är den enda som faktiskt ÄR det.

Som pappa brukade säga: ”Alla tänker på sej – det är bara jag som tänker på mej.” Lite så.

Till saken. Ändå.

Jag tycker väldigt illa om rasister och där inkluderar jag HUND-rasister. Att en hund skulle vara av sämre ”kvalite´t” för att den är blandad är så korkat så jag vet inte om jag ens orkar argumentera för det, men dagens lilla ilskelåga tändes när jag var inne på FB och läste i en grupp, där en tjej bad om förslag på en hundras som hon skulle köpa som skulle ha vissa egenskaper. Hon fick förslaget ”cockerpoo” och avvisade det direkt eftersom ”bla bla bla….man vet aldrig med icke renrasiga hundar….bla bla bla”. Jag blev så arg så att ville sluta vara med i gruppen, men var med några timmar till.

Sen dök det upp en ny tråd om hundrastgårdar och om man måste be/fråga om att få kliva in i den när man kommer med sina hundar. Jag anser att om man går till en hundrastgård med sin hund så funkar ens hund bra med andra hundar (varför går man annars dit?) och man vill att den ska träffa andra hundar och leka. Så jag har bara brukat kliva in och tagit för givet att andra blir glada av att jag kommer med mina glada och leksugna hundar.

Oj oj oj! Vilket krig det blev! Nu tycker ”folk” synd om mina hundar som har en matte som inte bryr sej! Va?! Jag undrar å min sida varför man går till en hundrastgård/park om man har en aggressiv eller rädd hund? Då kan man väl ta en promenad istället eller åka ut i skogen med den.

Jag tycker det är lika korkat att behöva fråga om man får kliva in i en hundrastgård som att komma till en lekpark med sitt barn och fråga om ens barn får leka där. ”Nej, det får du inte för mitt barn slåss och är elakt, så ni får vänta tills hen har lekt färdigt.”

Ska man alltså kunna paxa en hundrastgård?

”Jag har en aggressiv hund som inte kan leka med andra hundar, men jag kom först så jag får stå här med min hund ensam och du får inte komma in!”

Eeeeh, va?!? Jag har faktiskt varit med om det en gång, när det var en kvinna i Sollentuna som blev arg när jag klev in i en hundrastgård med mina två hundar och jag förstod ingenting.

”Jag var faktiskt här först!” skrek hon och lyfte upp sin hund.

”Eeeeh, va?! Parken är väl för alla?”

Hon skrek att hennes hund var rädd (eller om den var aggressiv – jag minns inte) och att jag måste gå. Jag frågade om hon tänkte likadant om lekparker, att den som kommer först bestämmer vilka som får komma därefter. Hon var bara ARG och envisades med att hon kom först. En STOR hundrastgård för en ägare och dennes aggressive hund alltså…. ooookey.

I USA finns JÄTTESTORA hundrastparker. Hur gör dom där, om man måste fråga innan man går in? Finns det en megafon vid porten och man ropar ut: ”May I enter the park with my two dogs?” Och hur ska alla hundägare svara?

Dom senaste åren har hundägare blivit mer och mer rabiata, tycker jag. När jag hade hund förr, så ville dom flesta hundägare man träffade hälsa och prata en stund och låta hundarna leka. Det var mer avslappnat och positivt.

För ett par år sedan träffade jag en tysk kvinna på min hundpromenad. Hundarna hälsade och fick leka en stund medan vi pratade en stund. Jättetrevligt! Hon sa att jag var den enda som hon träffat sedan hon kom till Sverige som hade låtit hundarna träffas och leka så här avslappnat och tyckte att det var så tråkigt med alla REGLER kring hundar vi har i Sverige och att alla hundägare verkade så aggressiva…. Jag kunde bara hålla med, och frågade hur det var i Tyskland. Hon berättade hur trevligt det var för hundar där och jag sa att jag skulle flytta dit.

Jag vet ju inte hur det är i HELA Sverige och hon hade bara varit i Åkersberga med sin hund, och hon visste troligen inte hur det var i HELA Tyskland, men ändå.

Sen tycker jag folk är så otrooooligt oroliga för sina hundar och hur dom går står och beter sej. Och vad dom ska äta! HerreGud! Det är inga utomjordingar, det är djur – hundar! Och självklart om man ger en hund EN sorts mat av ETT speciellt märke hela dens liv, så reagerar magen om den får i sej något annat. SJÄLVKLART! Om jag äter ENDAST cornflakes i 6 månader, kommer jag att få diarre när jag väl äter något annat igen. Så funkar ju kroppar. Sen säger hundägare vars hund ätit Pedigree (eller vad det nu är) i 5 år, och så råkar den äta en köttbulle eller en kanelbulle…och den får diarre….”Åh, han är allergisk mot gluten!!” eller vad dom tror.

Suck!

Och OM du vill att din hund ska bli en vänlig hund som leker med andra hundar och är snäll mot alla, låt den då få göra det! OM och om igen! ALLA mina hundar har från första början fått träffa så många hundar som möjligt, nosa på och leka med. Jag har aldrig haft en hund-aggressiv hund. Och om man som hundägare vill att hunden ska vara lugn och avslappnad, VAR DET SJÄLV! Bli inte så aggressiv själv vid hundmöten eller i andra sammanhang. Dina känslor smittar.

Häromdagen träffade jag en kvinna som ryckte i sin lilla hund och tjöt att hunden var jätterädd och ville inte hälsa på mina hundar. Först tänkte jag bara gå förbi, men sen såg jag att hennes hund var jättenyfiken och glad. Så jag frågade vänligt om vi inte kunde testa. Hon gick med på det och ryckte i sin jättesnälla och gulliga hund för att ”den är rädd”. Jag sa att den inte såg rädd ut alls. ”Titta på svansen som viftar vänligt och öronen som den håller nyfiket framåt och i ögonen ser den glad ut…”. Hundarna hälsade och det gick hur bra som helst och kvinnan tyckte det var såååå konstigt.

”Nu måste i gå hem för han är rädd för regnet”, sa hon sen när det började regna. Hunden ville inte gå, och la sej ner och hon sa ”Det är för att han är rädd för regnet”….

Eeeeeh?

#hundrastgård #regler #hundar #blandras #blandrashund #hundrasist #rädsla #idioter #hund #allavilllevahund #ryskgatuhund #hundgård #matte #husse #huddinge #skogås #hundmat #regn #följaregler #räddförallt #orolig

Renovering/erviluca

Postat den

Nu upplever jag min ANDRA renovering av hus på utsidan i mitt liv.

Den första var för några år sedan i Åkersberga men det enda jag minns är att vi var instängda bakom plast, kunde inte se ut eller vädra. Ljuden minns jag inte… Konstigt. Eller så var jag inte hemma på dagarna och UPPLEVDE inte ljuden? Kan det har varit så? Men jag har för mej att Minsting pluggade hemifrån och upplevde ljuden… Hm?

Vad mycket det är man inte minns. Och vad mycket det är man MINNS, som man undrar VARFÖR man minns. Små ögonblick i livet som sitter som berg i minnesbanken och som dyker upp när man minst anar.

Nu renoveras vårt hus på utsidan. Alla fönster och balkonger ska bytas ut. Eftersom jag inte har någon balkong kommer jag att få ny fin uteplats.

Just nu råkar jag vara hemma på dagarna. Utmattad. Eller nåt. Så jag får den stora äran att uppleva alla ljud och saker som händer när det renoveras. Just nu sätts bara ställningarna upp utanpå, men jag kan TÄNKA mej hur det kommer att låta när balkong-golvet av BETONG ska bilas bort! Fi faan! Dessutom bor jag längst ner så all betong som faller från dom andra balkongerna kommer att falla ner på MIN uteplats! BANG!!!

Hur överlever dom som bilar? Hur överlever dom som inte kan ta sej ifrån sin lägenhet och måste lyssna på ljuden? Jag har gått förbi dom hus som redan är färdiga och hört hur det låter när man BORRAR bort betong-golven. FIFAAN!

En granne i ett färdigt hus sa att hon köpt en husbil och bott i den när det var som värst. Det låter som en bra idé, men tyvärr står inte Akelius för inköp av husbil.

Jag tänkte inte på att man måste flytta på allt INOMHUS också. Jag tänkte bara ”tur att det är på UTSIDAN”…. För när det ska bytas fönster, måste några först komma och ”säkra fönstren” för dom har Asbest i fogarna, så dessa ska ”säkras”. Då måste man flytta allt 1,5 meter från fönsterna och så kommer dom ”den 24 augusti mellan kl. 7-16”.

Wohooo! Bra att veta TIDEN liksom.

Nu står alla möbler i en pyramid mitt i varje rum för att jag har många fönster. Så ska dom stå ett tag nu….eftersom idag kommer gubbar (antar jag) mellan 7 och 16 (så varje gång jag går ut med hundarna, måste jag stänga in katterna i badrummet utifall att….)….och sen ska fönsterna bytas ut helt och då kommer dom också sån där lös tid så man aldrig vet när dom kommer.

Jag förståååår att dom inte kan bestämma EXAKT när dom ska komma till varje lägenhet. Det är fullt begripligt, men man kan väl få klaga ändå? Det är liiiite besvärligt.

Jag vet att det är övergående och det blir jättefint med fina treglasfönster som man kan öppna åt alla håll och kanter plus att husen blir fina. Och förmodligen kommer jag att glömma stöket och böket. Dessutom får vi lite sänkt hyra när det här är över. I alla fall en hyra, kanske två? Vet inte. Å andra sidan KANSKE jag har flyttat då. Man vet aldrig med mej.

Jag flyttar och flyttar och flyttar så jag blir alldeles yr och knappt vet var jag bor.

Varför?

Ba´fatt.

PS. Jag glömmer hela tiden att # för om man inte gör det hittar folk inte till ens blogg och det vill man juh! Så här ska härstaggas:

#flytta #renovera #skogås #akelius #katter #hundar #renovering #balkonger #huddinge #erviluca #allavilllevahund #blandras #ryskgatuhund #hus #bila #borra

PUH!

En modig tjej /erviluca

Postat den

Hon föddes i Ett Annat Land där Patriarkatet styr alla av kvinnligt kön. Men hon beskriver sin uppväxt som bra och fin eftersom hennes föräldrar var ”snälla” och mamman var ”kärleksfull”. Hon hade flera äldre bröder och en storasyster. När hon var ca 13 år dog hennes föräldrar när en bomb detonerade i närheten och plötsligt var hon föräldralös. Hennes bröder, och hennes syster, som var alltifrån 20 år och uppåt, var redan gifta och levde sina familjeliv, så dom bestämde att även hon skulle giftas bort.

”Till och med i vårt land är det förbjudet att gifta bort så unga tjejer, men dom fixade bara ett födelseintyg där det stod att jag var 10 år äldre och så giftes jag bort med en man som var 20 år äldre. Det hade aldrig hänt om mina föräldrar levt!”

Hon berättar att hon inte ens fått sin mens när hon giftes bort och att hon både blev våldtagen och slagen från dag ett. ”Jag kunde ingenting! Jag kunde inte ens koka ett ägg! Och han krävde givetvis att jag skulle laga mat, och slog mej när jag inte kunde. Det var ett helvete!”

Hon rymde till en av sina bröder, som bara skickade henne tillbaka hem. Att hennes man slog henne spelade ingen roll. ”Förbättra dej, så han slipper slå dej”, fick hon till svar. Hon rymde igen, till sin syster, men skickades omedelbart hem igen trots att hon var sönderslagen. ”Bättra dej”, sa hon bara.

Hon fick sin första mens när hon var 14 år (vilket hon inte ens visste vad det var…hon trodde hon var döende och att misshandeln gjort att hon gått sönder inuti…) blev gravid, och vid 15 års ålder födde hon sitt första barn, en liten pojke som fick namnet Mohammed (men hon berättar att hon ville inte att han skulle heta det, men hade ingen talan). Hon älskade sin lille son, men for väldigt illa i äktenskapet. Till slut stod hon inte ut längre och eftersom hon försökt rymma till sina syskon tidigare insåg hon att ingen skulle hjälpa henne, så hon lyckades manipulera sin man att tillåta henne att åka med sonen och hälsa på sin moster som bodde med sin rike man i Dubai.

När hon kom till Dubai hade sonen hunnit bli 2 år. Mostern var en god och klok kvinna och lät henne leva fritt inom hemmets väggar i Dubai, dom shoppade och hade det fint tillsammans och hon berättade om sitt liv i hemlandet. Mostern blev arg och gav henne en summa pengar så att hon kunde ”känna sej lite fri”. När mannen hörde av sej efter några veckor och krävde att hon skulle komma hem igen, köpte hon en enkel biljett till Thailand tillsammans med sonen. Hon tänkte INTE åka tillbaka!

Väl i Thailand kunde hon leva fritt med sin lille son och hyrde en Bungalow och levde ett härligt liv, långt ifrån eländet i hemlandet. Så träffade hon en man, som kom från samma land som henne och dom blev kära. ”Det här är den mest fantastiska tiden i mitt liv”, berättar hon och ögonen strålar. Han var en fri själ och dom levde tillsammans som ett par och hade en väldigt fin tid. ”För första gången i mitt liv upplevde jag äkta kärlek och kunde också njuta av sex, vilket jag inte ens visste att man kunde och fick!”.

Så blev hon gravid och livrädd för hur framtiden skulle bli. Hon var gift i sitt hemland, mannen hon levde med i Thailand hade ingen fast inkomst och behövde återvända till hemlandet av olika skäl, så hon kontaktade sin syster och bad om råd hur hon skulle göra. Systern kontaktade bröderna och dom hade möte med mannen som ”förlät” henne för att hon rymt (men givetvis visste han inte att hon hade varit med en annan man) och dom bestämde att hon skulle åka tillbaka till hemlandet.

Väl tillbaka blev hon återigen misshandlad och våldtagen av sin man och detta fortsatte som vanligt tills det blev vardag av det och hon fann sej i detta och försökte ”bättra sej”. Efter en tid föddes en dotter, vilket gjorde mannen besviken eftersom han ville ha söner. Som tur var var dottern väldigt lik henne, vilket gjorde att ingen misstänkte något.

Hon fick två barn till efter detta och levde i kaos och elände med krig och hot utanför hemmet och misshandel och kränkningar i hemmet. Så bestämdes det att dom måste fly. Allihop. Bröder, syster och hela familjen flydde. Dom hamnade efter flera månader i Sverige.

Hon insåg ganska snabbt att i Sverige fick kvinnor vara fria och bestämde sej för att utbilda sej till undersköterska, så hon sökte utbildning i smyg och tänkte gå den, men stoppades och fick inte för sin make. Istället tog han (!) den utbildningen som hon sökt och kommit in på och utbildade sej till undersköterska. Då var måttet rågat och hon ansökte om skilsmässa. Därpå följde en ny lång och svår tid, då hon måste stå upp för sej själv i tid och otid inför mannen, syskonen och faan och hans moster (eller om det var Mohammed och Allah – vet inte…). Bråk och tjafs och eländes elände.

På något jävla sätt lyckades hon få till det och när jag träffade henne för första gången hade hon levt som ensamstående kvinna i Sverige, med sina fyra barn, i ungefär 4 år. Hon strålar! Man skulle ALDRIG kunna gissa att hon gått igenom Helvetet x 4 eller 10. Det lyser i hennes ögon och hon har ett så vackert leende!

”Hur mår du?” säger hon alltid när hon kommer. Och så lyser det ur ögonen och hon leeer.

Hon kastade sjalen ”långt åt helvete” så fort hon kunde, hela släkten hatar henne, men hon strålar. ”Det är inte lätt alla gånger”, säger hon, ”…men vad kan jag göra? Jag har blivit fri för mina barns skull. Förhoppningsvis kommer dom att leva som fria själar”, säger hon.

Så berättar hon att hennes skilsmässa inte är godkänd av Imamen, eller vad det heter, och att mannen då och då dyker upp och säger att han vill ha mat, varvid hon lagar mat och medan han äter sitter han och fräser åt henne att hon är värdelös och förkastad och all skit han kan. Jag säger att hon kan polisanmäla honom och att hon absolut inte behöver släppa in honom. ”Men barnen då? Då får inte dom träffa sin pappa!” säger hon. ”HAN får se till att träffa barnen. HAN får bjuda hem dom till sej. Du ska inte behöva bli kränkt och det är INTE bra för barnen att höra hur han behandlar dej och att du bara tar det”, säger jag.

Hon är fortfarande inte helt fri. Det tycks som om det tar minst en generation innan man hittar nya vägar här i livet…

Men faan vad hon är bra! Och oj vad lätt hon är att tycka om.

”Fast jag har det jobbigt inuti”, säger hon när jag säger hur modig och bra jag tycker att hon är. Hon är dessutom numera utbildad undersköterska.

Jag är sååå imponerad av denna kvinna och tycker att hon varit såååå MODIG och STARK.

Heja henne och alla andra kvinnor som får och fått kämpa i motvind igenom helvetet!

Heja!!

Sista sonen flyttade idag/erviluca

Postat den

Jag fick mitt första barn, en son, 1983. Jag hade längtat efter barn sedan jag själv var barn. Det var som ett biologiskt inre skrik – en enormt stark längtan – inom mej i mååånga år: ”Barn! Gör barn! Skaffa barn!”. Det suget och det inre skriket försvann efter att min fjärde son föddes och det blev liksom FRID inuti. Det var skönt.

När första sonen föddes BÖRJADE mitt liv. Så känns det. Visst levde jag innan, visst fanns jag innan osv men TIDSRÄKNINGEN började när första sonen föddes. Mitt liv fick en MENING och jag lärde mej hur KÄRLEK kändes. Sådan djup kärlek som aldrig kan dö.

Jag satte alltid mina barn i första rummet. ALLTID i alla sammanhang. Dom var, och är, viktigast. Jag har velat vara Den Bästa Mamman Ever, men insett med åren att man är den bästa mamman bara genom att vara ens egna barns mamma och genom att SE dom, älska dom och respektera dom. Inte så himla svårt faktiskt. Och jättesvårt!

Att vara mamma är jättesvårt och jättelätt! Samtidigt. Det är så mycket känslor och så många beslut som ska fattas. Det är ett enormt och egentligen omänskligt ansvar, som man i bästa fall delar med någon, men gör man inte det så går det ändå. Mammor är fantastiska!

Pappor är också bra, men det finns fler svikare-pappor än svikare-mammor över jorden. Det finns såååå många otroligt duktiga mammor som kämpar för sina barn världen över. Oj oj oj!

Kvinnor borde hyllas som hjältinnor.

Istället våldtas vi, ifrågasätts, kränks, blir slagna och dödade, bråkade med etc. Inte alla. Men alldeles för många.

Oj oj oj, snacka om att spåra ur i tankarna!

Jag skulle ju skriva om att yngste sonen flyttade idag.

Gör om gör rätt.

Yngste sonen flyttade idag. Han är nu på väg till Helsjön, som ligger en bit sydväst om Göteborg. Han ska gå på folkhögskola där. Han ska bland annat lära sig Japanska och så småningom åka dit och kanske till och med bo där, men det är länge dit. Steg nr 1 har startat idag.

Det är stort för honom och jättestort för mej.

Dom andra flyttade; Plupp, plupp, plupp….”Hejdåååå! Lycka till!” Liksom.

Men nu….

Jag stänger boken om att vara aktiv mamma och blir en passiv mamma, eller vad det kan heta. Jag är ENSAM hemma (med två hundar och två katter) för första gången i mitt liv och går omkring och hoar: ”Ho ho!” för att se om någon svarar. Ingen gör det.

Usch, det är över.

Ja, det är över.

Nu kan jag inte göra mer. Jag har gjort allt jag kan för att dom ska kunna flyga ut själva i världen. Nu får fanimej världen vara snäll mot dom. Annars får dom med mej att göra! Fortfarande. Faktiskt.

Fast jag har märkt med dom andra sönerna att dom inte alltid uppskattar att mamma lägger sej i. ”DU kan väl inte säga till dom, det måste jag göra själv juh!”

Men jag VILL ju! Jag vill ringa deras arbetsgivare och säga hur BRA mina söner är! Jag VILL ringa deras flickvänner och säga ”Han ÄR bäst!”. När dom varit på arbetsintervju vill jag vara referent, men tyvärr får inte mammor vara referenter. Det borde ändras!

Jag vill att dom ska vara starka nog att klara allt själva. Typ. Och be om hjälp när dom inte gör det.

Men jag vill också att dom ska veta att jag finns här och jag kämpar för dom tills jag inte orkar längre.

Så är det.

För jag älskar dom till Månen och tillbaka.

Och jag älskar dom liiiite mer än alla andra älskar sina barn.

Just saying.

Ett minne om Äldste Sonen/erviluca

Postat den

Äldste Sonen (som heter Victor och fr o m nu kallar jag honom för det även här) är 4 år och ska börja på ett nytt ”dagis” som man ”fick” säga förr (och det är kortare att skriva). Vi har flyttat från Östersund till Stockholm och han ska få börja på en helt ny Montessoriförskola. Den har inte ens öppnat när vi får kontakt med dem. Min dåvarande bästa kompis är med och startar den, så hon introducerar oss.

Montessoriförskolan ligger mitt vid Odenplan och grejer beställs och fixas i lokalerna och allt är Montessorimaterial etc. Jag har läst en hel del om Maria Montessori och gillar hennes tankar och sätt att vara med barn, så jag tycker det ska bli spännande.

Fröknarna är Montessoriutbildade och peppade på att få starta en ny förskola.

Föräldrarna består av ett gäng ”äldre föräldrar” som väntade tills det verkligen var dags att skaffa barn, och de hade köpt lägenhet (vid Odenplan) och hade fasta arbeten och tjänade mycket. Såna föräldrar. Såna föräldrar där deras barn är Mitten av Universum och dom förstår inte att inte alla tycker det. Lite så.

Så jag sitter på lite föräldramöten och fascineras över dessa föräldrar som inte skäms för att ta TID för att prata om DERAS son som ”inte tycker om brunsås” eller ”som helst aldrig vill ha gummistövlar” eller vad det nu är och så ska alla engagera sej i detta och anpassa sej efter ”Vååååran soooon” som om han var Kungen av Allt. Pust!

Såna är inte vi – jag och min kompis och våra barn. Vi är dom yngsta föräldrarna och dom enda som är ensamstående. Outcast.

När dagiset varit igång ett tag kallar fröknarna till möte för mej och berättar att min son gör en massa tokiga saker: Han river ner papper på golvet när ingen ser, häller vatten på golvet och annat ”bus” och dom ifrågasätter varför och säger att jag måste göra något åt det. Han har också upprepade gånger varit dum mot en annan kille, Simon.

Jag är otroligt förvånad. Det låter inte alla som Victor och jag förstår ingenting. Victor började säga sina första ord vid 8 månaders ålder och pratade i princip rent när han var 1,5 år och har sedan dess kunnat uttrycka sej och pratar som en 8-åring vid 4 års ålder. Han är generös och snäll och har aldrig bråkat med andra barnaldrig. Å andra sidan tänker jag att jag kanske är helt blind för hur han är utan mej och att jag inte ska bara neka till allt, utan lyssna och försöka förstå vad som händer.

Jag pratar med Victor när jag kommer hem och frågar om han kastar papper och vatten på golvet på dagis och om han slår Simon. ”Nej”, säger Victor lugnt. ”Men Simon slår mej ibland. Jag tycker inte om när Simon gör det.” ”Berättar du det för fröknarna?” frågar jag. ”Näe, men jag säger till Simon att inte slå mej, men han lyssnar inte. Han gör det ändå.”

Jag pratar med fröknarna igen och säger vad Victor sagt. Dom förmedlar detta till Simon och hans mamma, som blir upprörd och säger att Simon säger att han inte gjort det och då har han inte gjort det. Punkt. Ord står mot ord.

Jag har hela tiden tyckt att Simon är en liten jävel som gör saker bakom sina föräldrars rygg. Han knuffar dom mindre barnen och river ner saker men blånekar till allt när barnen gråter eller säger ”Det var Simon” och hans föräldrar pussar hans lockiga ljusa hår och säger ”Nej, inte Siiimon. Han gör AAALDRIG så….”. Simons föräldrar är företagsledare och svinrika. Dom är vana att bli lyssnade på och åtlydda, märker man.

Jag bestämmer mej för att vara med på förskolan ett par dagar. Givetvis förstår jag att Victor blir annorlunda när jag är med, det blir barn, men jag kan se vad som händer runtom, tänker jag.

Close-up Photo Of Flooded Floor In Kitchen From Water Leak

Det är vinter och när barnen kommer in efter att ha varit ute i snön smälter den i hallen och bildar pölar. En fröken står i hallen med mej när Simon kommer dit, tittar på golvet och säger ”Det var Victor! Han hällde vatten där. Jag såg det!”. Nöjd går han därifrån. Man hör ett tjut och fröken springer in i rummet varifrån tjutet kom. Ett litet barn gråter och Simon är i närheten: ”Det var Victor som slog henne!” ropar han.

Victor är med mej i hallen och vi håller på att hänga upp våra kläder…

Efter den här händelsen började fröknarna ha bättre koll på Simon och hans anklagelser samt var Victor var när det hände….

Victor var HELT OSKYLDIG.

Vi vann!

Ha!

Han tror jag fått en psykos/erviluca

Postat den

Jag och 3 av grabbarna grus sitter på pendeltåget. Vi ska åka och fira min syster (deras moster – nähä?!) som fyller år. Minsting sitter och tittar ut genom fönstret med lurar i öronen, borta för omgivningen, vi andra snackar. Vi pratar om hur härligt det är att gå en promenad och hur tankarna då kan vandra fritt, liksom ”flyga”. Jag berättar om hur många idéer jag får på mina hundpromenader och att jag nyligen skrev ner en synopsis efter en promenad, eftersom jag var helt fylld av historien som berättades i mitt huvud.

Jag berättar för Äldste Sonen och Mellan att jag hörde ett konstigt ljud i skogen och att fantasin skenade iväg och jag tänkte ”vad skulle hända om det var ljudet av ett rymdskepp…och att det rymdskeppet tog hela huset jag bor i – bara sög upp det i någon slags stort munstycke eller nåt…..och eftersom Minsting låg och sov när jag gick ut sögs han upp i rymdskeppet.”

Jag berättade om hur jag kom gående hemåt och hur jag tror jag skulle reagera när vårt hus var borta. Chocken, förvirringen och hur folk omkring skulle gå omkring och vara lika chockade och förvirrade och hur mitt huvud inte riktigt skulle kunna greppa att huset jag bor i är borta…

Jag berättade att jag skulle tro att Minsting var död (jag vet – jättesorgligt) och att alla kommunikation hade slutat fungera. Det fanns inget internet, ingen uppkoppling, ingenting.

Efter att jag ”landat” i hjärnan att huset var borta och det troligen hänt mer saker i världen/stockholm etc så skulle jag börja leta mej mot mina söner och eventuellt min mamma. Eftersom hon har en vanlig telefon med vanlig telefonsladd skulle man kunna ringa henne, om man hittade en sån telefon. Så jag började leta efter en sådan, medan jag gick norrut….”.

Historien fortsätter långt efter det här, men det som händer i tåget är att Minsting liksom plötsligt ”vaknar till” och frågar vad jag pratar om. Jag säger att jag kom på en sience fiction historia när jag gick i skogen på promenad.

”Jaha….jag trodde du fått en psykos…och trodde jag var död”, säger han.

”???? Va?? Satt du där och lyssnade och trodde att jag fått en psykos och att jag trodde du var död och att allt det här hänt?!” säger jag och börjar gapskratta.

”Aaaa…”.

”Och du satt bara helt lugnt och tittade ut och tänkte ”Mamma har fått en psykos”….?”

”Aaaa…”.

HerreGud! Vi började alla gapskratta av den otroligt otroliga reaktionen och på att han suttit och trott att jag var galen utan att reagera/agera.

En gubbe i skogen/erviluca

Postat den

….eller inte. För när jag tänker ”gubbe” eller ”tant” som första tanke, så kan jag senare tänka ”…men vänta nu…var inte den tanten YNGRE än jag?” eller ”Den gubben måste ju ha varit max 55…”  åsså får jag i mina tankar ta tillbaka tanken ”gubbe” eller ”tant”.

….eller inte.

För det FINNS gubbar och tanter i 30-årsåldern.

I alla fall: Idag när jag gick min skogspromenad, som jag inte gick i skogen direkt, utan mer på en gångstig utefter vattnet (nästan som ”Gröna Gången i Sala”) – en promenad på en timme – så såg jag en gubbe med två (!) käppar komma gående. När han fick syn på hundarna sken ansiktet upp och han började liksom gunga lite från sida till sida typ ”halledudandedejdå-gunga” och så satte han sej på en sten och öppnade armarna mot hundarna. Matilda blev glad och gick fram till honom och kröp in i hans famn och fick både pussar och kramar. Elsa var lite mer avvaktande och gick försiktigt fram, lät sej klappas, men bestämde sej sedan för att istället titta efter ekorrar.

Vi började prata gubben och jag och det visade sej att han i princip inte kunde någon svenska, så det blev lite gäster med gester över det hela. Han VILLE verkligen hitta svenska ord, men pekade på huvudet flera gånger och skakade på det, som om han VISSTE men det kom inte fram ord, ELLER så hade han haft en propp eller något som gjorde att han hade afasi, ELLER så hade han inte lärt sej svenska.

Jag frågade ”Språk?” och han svarade: ”Persiska, arabiska, kurdiska”. Så sa han ”Iran” och jag förstod att han var kurd från Iran. Sen stod vi där och utan ord, med kroppsspråket fick jag fram att han

  1. Hade eller hade haft en stor vit hund. Den hunden var jättesnäll och älskade barn, men den var för stark för honom numera sedan han fått
  2. Diskbråck. Han hade mycket ont i ryggen.
  3. Han hade 11 barn. Sen om det var 11 barn eller 11 barn och barnbarn förstod jag inte för han sa att den yngsta var 6 månader, fast han kanske menade 6 år.
  4. Sen var det något med Värmdö. Det kan ha varit så att familjen bor på Värmdö, men han viftade bortåt så jag tolkade det som att antingen att han var skild från familjen eller att de flyttat från Värmdö. Eller möjligen att dom flyttat från honom till Värmdö.

Det vore kul att höra honom berätta vad han fick ut av samtalet….kanske nåt heeeelt annat. 🙂

När vi skildes åt verkade han jätteglad och tackade mej. ”Tack Madam!” sa han. Kanske jag gjorde att han mådde bättre en stund, om han nu mådde dåligt innan….

….men det ÄR härligt att träffa random människor och prata en liten stund.

Hundslagsmål och förtroendekris/erviluca

Postat den

I maj 2020 adopterade jag en rysk gatuhund, Matilda. Hon sas vara ungefär 2 år. Hon flöt in i vår familj som om hon aldrig gjort annat plus att hon betedde sej som Världens Lydigaste och Finaste hund ever. Dessutom var hon otroligt kärleksfull och charmig, rolig och lättlärd. Om än lite tjock. Tjock är hon fortfarande. Det var svårare än jag trodde att ”banta ner” henne. Hennes bästa är MAT så varför förneka henne det, eller låta henne vara hungrig?

Promenaderna i skogen då gick vääääldigt långsamt eftersom det var Milton, 16 år, som då styrde takten. Vi hade också oftast med oss Blinka – vår cornish rex – som egentligen bara älskade Hugo, men som gillade att gå på promenad.

Hugo och Blinka

Sen försvann Blinka. Hon vände sej om och sprang iväg på en skogspromenad. Jag trodde att hon sprang hem, men det gjorde hon inte. Vi saknar henne fortfarande. Hugo bröt ihop. Hon och han var som ETT. Dom älskade varandra.

En kort tid efter att Blinka försvunnit, var vi tvungna att avliva Milton. Han kunde plötsligt inte gå längre utan låg som en padda på golvet med benen i fyra väderstreck.

Hugo mådde riktigt dåligt.

Vi skaffade en ny kattunge, både som tröst till Hugo, men också som kompis till Theo (vår andra cornish rex katt). Som kompis till Theo blev det mycket lyckat, och de leker fortfarande varje kväll i full fart, men det blev ingen ersättning för Hugo. Ingen katt kan bli som Blinka var för Hugo. Så är det bara. Hon var sååå speciell och dom hade en otroligt nära och fin relation.

Så bestämde jag mej för att adoptera en till hund från Ryssland/Sibirien eftersom det gick så bra med den första. Jag tittade på bilder och hade i princip bestämt mej för att adoptera en LITEN tik, när Elsa dök upp i flödet. Hon hette inte Elsa då, utan hade fått ett ryskt namn av organisationen som fann henne. Hon var mager och utsliten, men det var som om ”bilden talade till mej” och jag kunde inte släppa att hon var den som borde få komma till oss. Och så blev det.

Elsa kom i november 2020. Hon bestämde sej för att jag var den som skulle rädda henne från ALLT sekunden från att hon kom ur buren som fört henne till Sverige, precis som Matilda gjort. Elsa gav dock ett intryck av att vara känsligare och oroligare än Matilda och i början var promenaderna lite svåra eftersom hon ville nästan gå MELLAN mina ben. Hon var också rädd för dörröppningar, eller om det var så att hon inte ville gå ut när hon väl kommit in. Men det här gick över rätt snabbt.

Att få ihop hela flocken gick också bra, och jag körde ”Ha-nya-hunden-kopplad-tills-den-fattat-vad-som-gäller” (och knixa till lite i kopplet när dom gjorde ”fel” och berömma vid ”rätt beteende”). Det tog ca 3 dygn med både Matilda och Elsa att kunna vara okopplade och gilla läget (dvs inte jaga katterna).

Matilda är numera inte så perfekt som hon var från början, men nästintill. Det som är lite segt nu är att hon går sååå långsamt när hon är kopplad. Hon vill inte vara kopplad! När hon är lös skuttar hon runt i skogen som en liten skuttrumpa, men kopplad orkar hon knappt lyfta fötterna…

Elsa är min kärleksskugga och är med mej överallt. Hon är mjuk och fin och otroligt behaglig. Och väldigt tyst. Hon har fått några ”tokanfall” där hon rusat runt av ren glädje och det har varit härligt att få uppleva. Hon bjuder också ofta in mej till lek och leker med hundar i hundrastgården. Matilda leker varken med leksaker eller andra hundar. När jag gav hundarna en pipleksak DÖDADE Matilda den och tog ut innehållet. Sen var den leken slut.

Igår hade jag släppt ut hundarna för kvällskissning på tomten. Matilda började skälla så jag gick ut för att tysta henne. Då kom en hare skuttande och båda hundarna fick spel och började tokskälla! Elsa hoppade upp med framtassarna på staketet och skällde galet och sen började hon SKRIKA. GALLSKRIKA. Samtidigt som jag försökte tysta Matilda gick jag fram till Elsa och upptäckte att hon fastnat med framtassarna i staketet och det gjorde ont. Hon vred och slet sej och SKREK och jag försökte både lugna henne och ta bort tassarna från staketet. Antagligen gjorde det ont av både att hon slet och att jag försökte lossa henne, så hon nafsade efter mej (utan att göra mej illa).

Då kom Matilda farande och började slåss med Elsa när hon satt fast i staketet. Jag tog tag i Matildas nackskinn och skrek eller sa argt ? ”NEJ, MATILDA! SLUTA!!” . Hon slutade inte och det var som ett galet slagsmål där den ena sitter fast. Jag ropade på ”HUGO!!!” och försökte både få hundarna att sluta slåss och få loss Elsa. Hugo kom ut och jag ropade åt honom att ”TA MATILDA!”. Han kom fram och tog henne och gick in. Jag lyckades få loss Elsa och hon sjönk ihop i en hög på marken och skakade. Jag skakade också. Jag böjde mej över henne, kände igenom henne med händerna för att se om hon hade några skador, men kände inga, och pratade lugnt och märkte att jag var jättedarrig. Vi stod så ett tag och sen sa jag till Elsa att vi skulle gå in.

Vi gick in och Elsa smet förbi alla och in under Hugos skrivbord, där vi har en hundkorg. Hon kröp ihop i en liten boll och låg där och skakade och flämtade. Matilda gick runt som en härskare som vunnit ett krig. Theo gick fram till Elsa och slickade på henne. Det var fint. Jag och Hugo pratade fram och tillbaka kring vad som hänt. Jag förstod inte varför Matilda börjat slåss med Elsa och funderade mycket på vad som gått fel. Först idag kom jag fram till att Matilda antagligen trott att Elsa attackerade mej och att hon skyddade mej från Elsa. Någon annan anledning kan jag inte se.

Elsa sökte skydd i Hugos rum i några timmar. Jag gick och la mej. På natten kom djur efter djur in till mej. På morgonen låg Elsa bredvid mej i sängen som vanligt, men hela f m betedde hon sej annorlunda och ryckte tex till när Bella (katten) hoppade upp på bordet bredvid henne, vilket hon aldrig gjort förut (ryckt till alltså). Hon låg också kvar i min säng tills vi gick ut och i vanliga fall brukar hon ligga bredvid mej i soffan på morgonen. Matilda gick omkring och var lite ”konstig”, fortfarande som om hon var The Master of them all.

Sen gick vi vår skogspromenad och båda hundarna var helt som vanligt. Puh!

När vi kom hem la sej Elsa i hallen och Matilda gick in. Det var också ovanligt. Elsa brukar gå in med mej. Sen vaknade Hugo och kom upp. Då kom Elsa till vardagsrummet och efter att hon hälsat på Hugo la hon sej i soffan bredvid mej, som hon brukar. Efter det har det känts lite mer som vanligt.

Jag berättade allt för Urban, som skrev: ”Förtroendekris”, vilket jag tror var mitt i prick.

Elsa hade en förtroendekris efter fastnandet, slagsmålet och alltihop.

Nu är det över och allt är som vanligt igen.

Slut.

#allavilllevahund #ryskgatuhund #erviluca #mammatillfyrakillar #hundslagsmål #bråk #hundar #blandras #skogås #förtroendekris #backtonormal #varmt #fastna #fastnaistaket

En vecka på kollo/erviluca

Postat den

Jag jobbar som Barnombud för #Stadsmissionen. Där har vi haft kollo för alla möjliga människor i alla åldrar varje sommar. Tidigare var det kollo både för barn, tonåringar, vuxna och äldre, men det är ändrat och denna sommar är det familjekollon som gäller. Det kanske ändras igen framöver – vad vet jag – men det har både varit omorganisation och Corona, som gjort att saker och ting förändras.

Jag åkte med bussen med deltagarna/familjerna till Stenfasta, där kollot skulle vara. Jag funderade på om jag skulle prata i micken i bussen, men bestämde mig för att inte göra det eftersom jag inte visste vad jag skulle säga och OM någon frågade något visste jag inte svaret, eftersom allt var lika nytt för mig, som för dom.

Innan vi åkte fick alla göra Corona-test (men givetvis tvingade vi ingen). Och självklart var det färre familjer med än det skulle varit om det inte varit Corona-tider OCH de satt utspritt i bussen. Själv har jag tagit 2 sprutor och är FRI (! fast ändå inte… 😛 ).

På bussen fick alla en påse med macka, frukt och smoothie.

När vi kom fram togs vi emot av de kolloledare som kommit på morgonen (och kanske dagen innan?) samt dom två cheferna som numera jobbar på kollo hela sommaren. Familjerna tilldelades varsin stuga och fick installera sej ungefär 15 minuter. Sedan kördes det igång med namnlekar. Oj, oj, oj vad jag har svårt med namn! Oj, oj, oj! I såna tävlingar är jag en big time loser. Men jag är en bra förlorare 🙂 .

Sen var det middag i stora huset och därefter fler lekar för att lära känna varandra. Vid 22 var det slut på dagen och alla gick och la sej i sina hus och rum. Då surrade det i skallen på mej av alla nya intryck.

Dag 2 började med frukost i stora huset för alla. Eftersom personalen var ny för varandra, timmisar och volontärer var helt nya för varandra och jobbet, var det lite förvirrande : ”Vem gör vad och när och hur och vem är vem?” Det kändes nästan också som ”Vem är JAG?”. Bara att hitta sin egen roll i det hela kändes förvirrande. Men det löste sig med hjälp av att uttala förvirringen och sedan flöt det på som om vi alltid jobbat ihop.

Det vi gjorde med familjerna under veckan var:

Lekar av alla varianter och femkamp.

Dansade!

Badade och badade!

Ännu mer lekar!

Disco med fiskedamm.

Talangshow.

Det var MYCKET skratt. MYCKET!

När jag var ledig och satt i mitt rum och skrev (började på en ny bok!), hörde jag genom dörren hur barn och vuxna tjööööt av skratt. ”Jag kan inte ställa mej upp! Jag har skrattat så jag fått kramp i magen!” tjöööt en kille när han låg på gräsmattan och vred sej i ett skrattanfall.

”Det här är det bästa jag varit med om i hela mitt liv!” sa en mamma till mej. ”Jag älskar att vi får mat serverat varje dag, att vi får leka, lära känna andra och bara ha det kul”, sa en annan. ”Jag har fått flera nya kompisar”, sa flera. ”Jag, som alltid oroar mej, har kunnat slappna av i flera dagar nu, sa en.”

Jag dansade bl a arabisk dans (och dom sa faktiskt att jag gjorde det bra) och rappade (! på talangshowen).

Sista kvällen hade vi Talangshow. Den inleddes med att jag rappade, sen kom en 10-årig kille och visade hur många myggbett han fått (!), en 12-årig tjej hade lärt sej ett korttrick på Youtube precis innan showen och gjorde det inför oss alla, och lyckades (till sin egen förvåning!), en 6-årig kille stod på händer, en 17-årig kille spelade snabb-schack med en i personalen, en 11-årig tjej visade hur man gör sin egen solfjäder och mammorna dansade tillsammans arabisk dans. Sen röstade vi vem som skulle vinna. Det blev mammorna med sin arabiska dans som vann.

Vi hade också fiskedamm, vilket flera barn aldrig upplevt. En liten 6-årig pojke stod förväntansfullt i kön till fiskedammen och såg hur barn efter barn fick en påse. När det var hans tur och han fick napp, tjööööt han rätt ut och hoppade jämfota av upphetsning och lycka. Det var såååå härligt att se och uppleva!

Veckan gick både fort och kändes som en evighet. Fort för att det var så kul och intensivt och evighet för att det hände så mycket, så när deltagarna åkte hem kändes det som om vi varit tillsammans en månad.

Jag har i mitt arbete tidigare hört att just kollona är ”det bästa jag varit med om i hela mitt liv”. Jag minns en papperslös familj som jag träffade för några år sedan, där dom hade en svårt psykiskt sjuk dotter (troligen krigsskada) i 9-årsålder, en liten flicka som inte kunde prata i 5-årsåldern (också psykisk krigsskada?) och pappan hade en kronisk skada i ryggen (från tortyr) och mamman grät i alla samtal vi hade (av hopplöshet och uppgivenhet). Dom hade sökt uppehållstillstånd, men råkat bo några veckor i fel land innan dom kom till Sverige (vilket man inte ”får”) och det landet ville dom inte återvända till och till sitt eget land kunde dom inte återvända….

För att göra en lång historia kort så fick denna familj åka på familjekollo. När jag mötte henne efteråt lyste hon och sa att det var den bästa veckan i deras liv och hon tackade och tackade om och om igen att hon fått åka med sin familj på detta (för innan visste hon inte vad det var – jag fick nästan ”tvinga” dom att gå med på att åka på kollo). ”Jag slapp tänka på varifrån jag ska få maten vi ska äta och slapp känna oro på en hel vecka! Och barnen mådde så bra. Båda barnen skrattade flera gånger!” Det rann lyckotårar ur hennes ögon.

Innan detta hade jag inte förstått hur mycket en vecka på kollo kan göra för en familj/ett barn.

Nu har jag för första gången fått vara med och nu förstår jag ännu mer vad det är och hur det känns.

Så….stötta Stadsmissionen så kan vi skicka fler familjer/barn till sommarkollon!

I år var det många som stod i kö, som inte fick plats – mycket på grund av Corona (färre fick åka) – men jag VET att det är jättemånga sökande till kollona varje år och ungefär hälften av dom som söker får plats.

#stadsmissionen #sommarkollo #familjekollo #stenfasta #vännebo #ungastation #ungastationvårberg #ungastationsöder #kollo #tacksam

Prepper/erviluca

Postat den

”Han är prepper”, säger Storing när vi pratar om vad hans pappa har för intresse nu. Han har haft många intressen som han gått in för till 100% och jag frågade om han fortfarande cyklar mycket. Det gör han inte. ”Han är prepper.”

”Vad är det?” frågar jag och får förklarat för mej att det är såna som förbereder sej för katastrofer genom att spara grejer som man behöver vid en katastrof.

Jag såg ett inlägg på TV för ett tag sedan som handlade om att det finns såna – ”preppers” (ett p, kanske?) – och tänkte att jag inte visste vad jag skulle tänka. Bra eller dåligt? Galen eller vettigt? Jag vill inte ”skratta först”…. Det kanske är superbra – vad vet jag (?) eller någon?! Men nu är ju inte jag en Planerare av särskilt stora mått och jag lever väldigt mycket NU.

Hela tiden får man höra (och se) ”Carpe Diem” och man skriver och hör om det överallt och alltid. ”Fånga dagen”. ”Lev NU – i morgon kan det vara för sent.”

Jag har alltid levt så, men kanske lite för mycket, eftersom jag inte planerat för Framtiden (som man också ska göra): Leva nu, men planera för framtiden (i form av pensionssparanden och en massa konton med pengar till barnen och resor och stugor etc). Jag har levt NU.

Nåja.

Igår när jag var ute och gick med hundarna mötte jag ett par i 25-30-årsåldern. Dom var ute och gick/sprang och jag hörde killens röst på långt håll – han UNDERVISADE henne på engelska – och när jag kom närmare såg jag att hon var klädd för att jogga medan han var mer klädd som om han skulle ut i skogen och….skjuta älg (utan gevär dock) eller nåt. Han hejade kort på mej när jag gick förbi och plötsligt blev jag väldigt NYFIKEN på vad han ”undervisade” henne om, så jag gick väldigt långsamt förbi….

….och det är inte svårt när man har Matilda i koppel för då protesterar hon genom att gå sååååå långsamt bakom en….det är en protest mot att vara kopplad, för så fort man släpper henne lös kan hon både springa och skutta).

”In worldwar three there is dead people everywhere and…..bla bla bla” babblade han på och han sa att det var döda människor överallt och människor blev opererade runtomkring. Det var en massa blod och dom måste skynda sej iväg….bla bla bla…” Han babblade på oavbrutet och hon stod med armarna i kors och lutade sej på ena höften och såg måttligt intresserad ut – om hon vågat hade hon säkert gäspat stort och fråga ”Är du klar snart?”, men jag fick en känsla av att deras relation var rätt ny….

Jag fick en känsla av att dom träffats på Tinder och att hon kom från Gambia eller Kongo och han från Sverige och att dom chattat och ringt varandra ganska länge och till slut hade hon kommit till Sverige till denna ensamstående kuf som är en prepper av värsta sort och nu hade hon bott hos honom i ungefär en månad och det var två månader kvar och hon tänkte intensivt på hur hon skulle ta sej ur den här situationen, men hon spelade med i ”kriget” för att slippa tjafs och bråk.

Hon funderade dygnet runt på om det var värt att vara med honom för att få leva i ”västvärlden” eller om hon skulle åka hem efter 3 månader och göra slut, eller om hon skulle göra slut NU och åka hem direkt….. Hennes hjärna gick i 180 dygnet runt och hon skämdes lite när jag gick förbi för att hon var tvungen att spela med i det här kriget. Å andra sidan fick hon lite träning, för dom sprang snabbt uppför backar för att komma ifrån krypskyttar och allt vad det var.

Jag har massor av fantasi och den går igång när jag träffar människor (över huvud taget). Någon gång kanske jag får veta om jag fantiserat rätt….men den här gången får jag inte veta det.

Dom kanske var ett engelskt prepperpar på semester i Sverige och tränade backrusning och hade varit gifta i 5 år och hade två barn hemma.

Vad vet jag?!

Men hennes kroppsspråk sa ”TA MEJ HÄRIFRÅN! NU! Jag är såååå uttråkad.” Och han fångade INTE upp dom signalerna. Det gjorde däremot jag, som bara gick förbi.