RSS Flöde

Författararkiv: erviluca

När börjar Framtiden? /erviluca

Postat den

”Sen i Framtiden ska jag…. ”

”Just nu ska jag resa runt, men sen, i Framtiden hade jag tänkt att….”

”Sen, när jag får barn, i Framtiden, då…..”

”När barnen blir äldre, i Framtiden, då ska vi….”

”När jag är färdig med min utbildning, i Framtiden, då ska jag….”

”När jag träffar ”Den Rätte/Rätta”, i Framtiden, då….”

”Jag trivs inte på mitt jobb, men sen, i Framtiden ska jag jobba med….”

”Just nu kanske det inte är så bra, men sen, i framtiden, när jag sparat ihop pengar/hittat en lägenhet/har en man/fru, har rest färdigt, när barnen är stora….då ska jag….”

….börja leva??

Det sägs att man ska fånga dagen -Carpe Diem- men man kanske inte vill fånga alla dagar…Vissa vill man bara kasta bort, glömma – inte ens minnas att dom fanns – andra dagar går till historien som rätt trista bara.

Men VISSA dagar vill man behålla, ha kvar, aldrig glömma – stoppa i fickan och ta fram när dom trista dagarna kommer, eller när livet helt enkelt suger.

……………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Fotnot

Ibland undrar jag om jag har Framtiden bakom mej.

Skäms Malin Östling! /erviluca

Postat den

Jag skäms så att jag vill krypa ur skinnet när Verksamhetsdirektör Malin Östling pratar goja i Uppdrag Granskning om SIS-hemmet Björkbacken. Varför jag skäms är nog för att hon ser ut att vara i liknande ålder som jag och jag tänker att hon möjligen har liknande utbildning också. Eller inte. Jag vet inte. Men jag skäms verkligen när en vuxen människa svamlar bort så viktiga ämnen, och pratar runt och tar inget ansvar alls över att det är massor av småtjejer som varit utsatta för övergrepp på detta ”behandlingshem”.

Varför erkänner aldrig chefer att dom misslyckats och säger att dom är tacksamma över att någon tar upp ämnet och gräver i det? Varför skyller dom ALLTID ifrån sej? Eller som den här Malin Östling: ”Det kan inte ha hänt. Det har inte hänt! Inte nu. Det har inte hänt!” och därefter förneka att hon sagt så. ”Nej, så har jag inte sagt. Det är jag säker på.” #SKÄMSMALINÖSTLING #skäms. Att försöka ha ryggen fri när små tjejer far illa är inget annat är oerhört lågt och oempatiskt.

När MASSOR av tjejer utsatts för övergrepp (tänker på alla som INTE vågat berätta/anmäla också) på ett s k behandlingshem, så MÅSTE någon/några ta ansvar och personal MÅSTE förflyttas/anmälas/polisanmälas och man MÅSTE göra om och göra om och göra rätt. Har någon polisanmält personal som begått övergrepp? Får flickorna skadestånd, eller åtminstone ett ”förlåt”? Det är inte bara tjejerna som anmält, det är utredare och socialtjänst och föräldrar också. Och ändå fick det fortgå. Un-be- fucking-livable!

Det är tjejer som haft det svårt under uppväxten som placerats där och deras symtom har troligen varit att dom varit utåtagerande, kanske självskadat sej och kanske varit kriminella/drogmissbrukare (=symtom på dålig uppväxt/övergrepp), för många som utsätts för övergrepp i hemmet som barn reagerar/agerar ut. En del vänder frustrationen/sorgen/ilskan inåt och ”kommer undan” att placeras i något ”behandlingshem”, men får kanske istället ångest, blir psykiskt sjuka och får en massa diagnoser (och eventuellt mediciner).

Det är för jävligt att det har fått pågå så länge. Det är mer än för jävligt! Och jag VET att det har pågått, och kanske pågår, även på andra SIS-hem. I have been there. Jag har sett några av dom och jag har hört från ledsna och arga småskruttor hur dom behandlats av personalen. För många år sedan, när jag jobbade inom Socialtjänsten, hjälpte jag några tjejer skriva brev och klaga om hur dom behandlats på SIS-hem. Men givetvis väger deras ord otroligt lätt, när ”välutbildad personal” säger att ”så var det inte alls – hon ljuger och hittar på”.

Det är personal som varken vet, eller förstår, att tjejernas (och killarnas) taggiga attityd/aggressioner är symtom och att det blivit deras sätt att visa sorg, frustration och ilska för att dom varit utsatta för olika övergrepp så länge så att dom till slut ”slår och skriker INNAN dom blir slagna och utsatta” och för att dom tappat tron på vuxna (och människor över huvud taget).

Dom här ungdomarna behöver vuxna som är vuxna På Riktigt, som SER dom och FÖRSTÅR varifrån ilskan och sorgen kommer och som är så pass trygga i sej själva att dom inte ”går igång” på fula ord och explosioner utan som står stadigt och visar värme och omtanke tills ungdomen lägger ner sina vapen och vågar lita på den vuxne och öppna upp om det som känns tungt och svårt, öppna upp om sin besvikelse över hur det varit och blev.

Sån personal behövs.

Inte sån som spottar tillbaka, skriker, hotar, ska UPPFOSTRA, såna som lägger ner, tar polisgrepp och utsätter dom för sexuella anspelningar/kränkningar och övergrepp eller såna som ”minsann ska lära dom veta hut” eller tycker att dom behöver ”ett kok stryk”. Såna ska inte jobba där. Såna machotyper (finns både kvinnliga och manliga) som egentligen ville bli poliser, men dom kom inte in på polishögskolan, eller orkade inte söka… DOM ska göra något annat. Absolut inte jobba med aggressiva (=ledsna) ungdomar.

Ta ert ansvar chefer och gör om – gör rätt inom hela SIS-världen! Jag utgår ifrån att ni har löner som gör att ni borde och kan. Ni har i alla fall ett ANSVAR för att göra om – göra rätt.

Varför blir vissa chefer….? Det är en fundering jag får ta i ett annat blogg-inlägg.

För dom riktigt BRA cheferna är så få…

#uppdraggranskning #sishem #göromgörrätt #malinöstling #braprogram #lyssnapådomsomhardetsvårt #argaungdomar #argatonåringar #argatjejer #besviknatjejer #sis #björkbacken

Lita inte på din hjärna /erviluca

Postat den

#donttrustyourbrain #litaintepådinhjärna #hjärnan #minnet #minne #andershansen #svt #noren #bergman #sanningen #vadärsanningen

Ofta säger människor att dom ”säger som det är” eller dom ”säger sanningen”, men sanningen finns inte. Det finns bara olika upplevelser av vad som hänt plus att hjärnor gör om minnen i våra hjärnor så att vi ”minns fel”. Alltså: Lita inte på din hjärna.

Jag tittade på: https://www.svtplay.se/video/29761322/din-hjarna/din-hjarna-sasong-2-dina-minnen?start=auto igår, dvs programmet ”Din hjärna” på SVT som handlar om minnet. Och jag tänker ”jag visste det!!”. För när mina barn berättar om vissa saker dom minns så har jag tänkt: ”Näe! Så var det INTE!” men så har jag också tänkt att ”…fast så minns HAN det och då får det vara så. Han var barn då – jag var vuxen då och är vuxen nu.” Jag minns något annat och i det stora hela spelar det ingen roll.

Som tex när någon av sönerna sa: ”Kommer du ihåg när vi ALLTID gick till skogen och plockade blåbär tillsammans och sen gick vi hem och du gjorde blåbärspaj” och jag är (nästan) helt säker på att vi gick till skogen och plockade blåbär EN gång och att jag gjorde paj just den gången och typ aldrig mer. Men jag låter sonen ha det minnet, för det var ett väldigt bra minne. Keep it! liksom.

Men för övrigt, när folk skriver sina memoarer, eller som nu när Norén dött och han har skrivit dagböcker och berättar om sina barndomsminnen och allt möjligt. Det betyder alltså inte att allt är SANT, utan mer att det är hans MINNEN och dessutom tolkat utifrån vem han var då OCH icke att förglömma; Hjärnan gör om minnen.

JAG minns 70-talet och alla svenska Norén-pjäser på TV…och hur FRUKTANSVÄRDA jag tyckte dom var, med vuxna människor som slogs och bråkade, svor och söp och var allmänt ELAKA mot varandra. För att inte tala om filmerna som Ingmar Bergman gjort – i princip samma Eländes Elände.

Kan det ha varit dom som var födda på 30- och 40-talet som då blivit vuxna och som tyckte att allt var så förljuget om dom haft föräldrar som bråkade och slogs, söp och betedde sej som idioter i hemmet, men som låtsades vara fiiiina människor utanför, och att dom då ville visa hur det minsann ÄR?!

Och så växte jag själv upp i en rätt lugn och trevlig familj utan bråk och fylla och tyckte att dom där pjäserna endast var jobbiga att se och jag kände inte igen mej alls.

På den tiden, kära unga läsare, fanns det bara EN kanal på TV och man tittade på det som sändes. Punkt. Man kunde heller inte välja att sitta på sitt rum och kolla på mobilen, för DET FANNS INGA. Så isåfall satt man på sitt rum och stirrade i väggen, för om man tex ville lyssna på musik, så fanns skivspelaren i vardagsrummet där TV:n var så…. life was hard.

Såja, nu gick jag från Minnet/Hjärnan/barndomsupplevelse till Noren, Bergman till hur det var ”förr-i-tiden”.

Bra jobbat, Erviluca.

Give me five!

Mina små ryskor /erviluca

Postat den
Jag träffar Matilda för första gången.

Först kom Matilda den 14 maj 2020. Hon var KÄRLEK rakt igenom. Hon bestämde sej för mej direkt och att vi hörde ihop. Och så har det varit sedan första sekunden. ”Jag är hennes och hon är min” var det som om hon sa med hela sej. Hon är otrooooligt SNÄLL, god, kärleksfull, lättlärd och det bästa hon vet är 1. Mat (och allt ätbart) 2. Sova (helst på rygg mitt på golvet med benen i fyra väderstreck). Hon accepterar alla situationer och allt som om hon aldrig gjort annat.

Hon kunde gå lös ganska omgående och dom första veckorna höll hon sej intill mej hela tiden, trots att hon var lös. Gärna precis bakom eller på sidan. Sällan gjorde hon några utflykter någonstans och nosade inte på marken alls. Hon följde bara med.

Sen började hon göra små små avstickare, en meter hit och två meter dit. Hon började nosa på marken och komma efter ibland, men skuttade snabbt ikapp och kom DIREKT när jag ropade eller visslade.

Numera gör hon lååånga avstickare och eftersom hon är en smart liten hund så kan hon lista ut att ”om jag går där borta så möter jag matte bakom berget” så ibland försvinner hon ur min åsyn men dyker snart upp bakom ett litet berg eller en sten.

Och OJ vad hon nosar, på allt och hela tiden! Hon vill helst inte vara kopplad nuförtiden och det visar hon genom att när hon är kopplad gå lååångsamt bakom mej så att jag hela tiden får ”skynda på henne”. Hon stannar också och nosar läääänge på varje liten grej som om hon säger ”Se bara vad jobbigt det är att ha mej kopplad!”.

När hon är lös går hon ALDRIG fram till människor eller hundar. Hon KAN skutta efter en katt, en hare eller ett rådjur men kommer rätt snart tillbaka till mej. ”Kul att jaga lite men det är ändå bättre att vara där matte är”. Liksom.

Elsa i tåget på väg hem.

Sen har vi Elsa. Hon kom till oss den 15 november 2020. Hon bestämde sej också för mej direkt och det kändes som om hon ville krypa IN i mej. Hon tryckte sej så nära mej att jag knappt kunde gå och det har hon fortsatt med ända till för ett par veckor sedan. Jag har skaffat ett sånt där koppel som drar ut sej själv och med det vågar hon ta små turer framåt och åt sidorna. Jag har testat att ha henne lös, men det går inte. Hon har världens lukt- och jaktsinne och när hon får in en djurlukt i sin nos så ser man att hon ”försvinner” för omvärlden och går in i ”jakt-mode” och så sticker hon. Då hör hon INGENTING. Och jäklar vad hon är snabb!

Minsting med Elsa och Matilda.

Elsa är en mer känslig typ än Matilda. Elsa hade bott i något ”shelter” ett tag innan hon kom och var mager. Hon ätit upp sej till normalvikt nu, vilket innebär att hon inte längre äter upp all mat som hon får (!). ”Unbelivable”, säger Matilda och vill äta Elsas rester. Nope. Det får hon inte. Matilda är TJOCK.

När Elsa kom, och var så mager, så började jag ge båda mat tre gånger om dagen. Jag hade inte hjärta att ge Matilda två gånger (som jag gjort tidigare) om dagen, och Elsa tre gånger, så jag minskade på Matildas matmängd och gav henne tre gånger istället, men oj vad tjock hon blivit! Nåja. Hon är söt och tjock.

Elsa kissade och bajsade inomhus dom första veckorna och jag funderade på hur jag skulle få henne att bajsa och kissa utomhus, för hur långa promenader vi än gick så gjorde hon sina behov inne, och vad jag förstått ska man inte ”fya” när hundar gör sina behov inomhus. Sen är jag så knäpp också så att jag tyckte inte det var så jättestort bekymmer och tänkte att ”det löser sej nog”. Det gjorde det. Jag listade ut att hon bara bajsar och kissar när hon är lös, vilket innebär att vi behöver gå till vår hundpark en sväng varje promenad, eller släppa ut henne på vår lilla tomt, så gör hon sina behov där. Klart! Inget kisseri och bajseri inne längre. VISSTE att det skulle lösa sej.

Alla älskar Matilda.

Matilda är en sån som ALLA kan klappa och gosa med. Det är skönt. Om det kommer fram barn som vill klappa säger jag ”Ja, ni får gärna klappa Matilda – hon älskar alla!” och så står hon där och njuter när vem som helst klappar. Elsa behöver få nosa först och kanske att hon visar att det är okey eller så vill hon avstå. Man ser på hennes kropp, tycker jag, MEN hon är inte farlig och har inte morrat eller så, men jag kan SE att hon behöver ”space”, liksom. Då säger jag att hon är ”blyg” eller att hon vill helst vara ifred och det accepteras av barn.

Båda har börjat LEKA och det tycker jag är ett stort framsteg. Matilda leker helst ”kasta något – hämta – leken”. Gärna lääänge. Och när jag köpt ett mjukisdjur som piper blir hon GALEN – hon kastar sej över djuret och massakrerar det, tar ut pipen och sen är det bara trasor kvar. Och fort går det. Jäklar, vad jag blev förvånad över hennes massaker-sätt.

Elsa gillar att leka med andra hundar, och det gör hon i hundparken ibland. Hon har också försökt få igång Matilda, men hon är inte så intresserad. Elsa gillar också att ligga på rygg och lite lojt kasta omkring ett mjukdjur och så ska man draaaa lite i det och sen kasta det PÅ henne, så hon når, annars tar leken slut eller så tar Matilda mjukdjuret. Elsa kan också leka med händerna att man liksom buffar på henne och hon lekbiter i händerna. Lite lojt även det.

Elsa vill alltid ligga nära på dagen i soffan om jag sitter där. Matilda ligger nästan aldrig nära. På natten ligger båda i soffan i vardagsrummet, men kommer en stund på natten eller mot morgonen och knökar ner sej med mej i sängen. Det är rätt mysigt. Även katten Theo har börjar krypa under täcket och ligger tättintill mej. Var katten Bella är på natten vet jag inte säkert. Ibland ligger hon på täcket i min säng, men jag tror hon ofta också ligger högst upp i katt-klätterträdet. Där ligger hon iallafall oftast på dagen när hon sover.

Bella och Elsa (hittade ingen bild på Elsa och Theo)

Elsa älskar Theo, och Theo älskar Elsa. Han styrker sej emot henne och hon ger honom en slick då och då. När Elsa vill LEKA Med Theo ser det lite läskigt ut för hon får in nästan hela Theo i sin mun, men jag tänker att Theo borde säga till om det gör ont och det gör han inte. Sen jagar dom varandra lite grann. Theo smidig som en panter, Elsa klumpig som en elefant.

Jag avslutar med något jag tycker är jobbigt och det är att både Elsa och Matilda hårar så IN I HELVETE! Jag har ju tidigare haft pudelblandningar som inte hårat alls och nu förstår jag varför… Strumporna är FULLA av vitt hår – ALLT är hårigt! När jag tvättar i tvättstugan blir torktumlarens filter FULLT av hundhår och trots att kläderna är nytvättade är dom fulla av hår! Jag blir fanimej tokig!!

Jag borstar och borstar och borstar och tycker att borsten fylls av hår och blir förundrad över att dom har hår KVAR när jag borstat så att jag får ont i armen. Men det syns inte ens att jag borstat dom! Fy i helvete! Nästa gång blir det pudelblandning el dyl igen. Hoppas hårandet lägger sej och att det är ”flyttnings-stress-hårande” nu eller möjligen ”vår-hårande”, för oj vad dom hårar!

Hur gör andra med hårande djur?

Det var allt för nu om mina ryskor.

Plötsligt förstår jag /erviluca

Postat den

Det är väldigt få människor jag tycker genuint illa om, men dom finns. Tyvärr. Och just dom jag tänker på är såna som jag har varit tvungen att ”hantera” på något sätt eftersom dom befunnit sej i min närhet.

Jag har då verkligen vänt på min hjärna tre varv för att försöka förstå dom och varför dom agerar och är som dom är, men det har inte funkat.

Jag, som till och med har träffat pedofiler och lyckats begripa varför dom gör som dom gör, och visserligen tyckt illa om handlingar dom utfört, men ändå inte tyckt genuint illa om dom…på nåt sätt. Ändå finns det personer i mitt liv jag träffat som jag GENUINT tycker fruktansvärt illa om. Vad jag vill säga med det är att jag verkligen har en fantastiskt förmåga att förståååå människor, även idioter. Förmodligen en yrkesskada (?).

Men när jag verkligen inte lyckas förstå en människa och tycker genuint illa om den handlar det oftast om personer som KÖR ÖVER människor (och då inklusive mej) och som fullkomligt skiter i hur andra mår och ofta är det personer med makt, som gjort att dom fått kraft därifrån och kunnat fortsätta bete sej som osympatiska och egocentriska imbecilla översittar-idioter.

Nåja.

Igår när jag stod i köket hemma och fixade lite med något, så slog det mej PLÖTSLIGT att jag begriper en av dessa personer (det rör sej om mindre än en handfull människor) och varför hen agerat och gjort som den gjort mot mej. Det var som en Inre Förståelse, eller Förlåtelse, på något vis. Ganska skönt. Och konstigt. Det var som ett ”Jahaaaaa!” som liksom föll över mej.

Att plötsligt begripa något som man tyckt varit helt obegripligt och konstigt och som gjort mej så otroligt arg, ledsen och frustrerad, var en lättnad. Som en utandning och som om axlarna hamnade på plats igen, på nåt vis.

Jag har verkligen försökt förstå, och ställt allt frågor jag kunnat, och gjort vad jag kunnat för att begripa en obegriplig handling. Jag har inte krupit undan och tänkt ”ja ja, nu gör dom något knasigt och det är väl bara att gilla läget” – nej, sån är jag inte. OM jag tycker att någon gör FEL så talar jag om det och vill ha en förklaring. OM jag får det och kan begripa den så accepterar jag det givetvis oavsett vad jag tycker om det (om det inte skadar någon illa). Jag gillar läget. Men om jag inte förstår och inte får några vettiga svar…då kokar det inuti!

Jag har inte fått några begripliga svar – i alla fall inte på dom frågor jag ställt, utan mer ”Goddag Yxskaft – svar” eller ”von oben-svar” eller ”härskartekniksvar”. Ja, det finns många ”svar” man kan få som låter som om dom svarar, men som verkligen är en massa fina ord på rad (”politikersvar”, sa någon) som inte är svar på någonting, men som låter fint eftersom det är en massa högtravande ord staplade på varandra. Det finns också svar som inte betyder något och som ”trycker till” den som frågar så att den blir tyst (och/eller ledsen). Såna svar har jag också fått. Men inga ”så här är det” – svar.

Men igår så begrep jag lite grann ändå.

Pyttelite.

Så antingen ska jag nöja mej med min inre förståelse och släppa taget om frustrationen och vandra vidare….eller så ska jag låta ilskan få ta ett varv till inuti innan jag är beredd att släppa.

För AGERANDET är fortfarande för jävligt.

Hm.

Ska ta mej en funderare till.

Men skönt var det när hjärnan föll tillbaka på sin plats.

Matilda och Elsa /erviluca

Postat den
Matilda när jag hämtade henne i Nynäshamn.

Först kom Matilda. Hon funkade från dag ett så fantastiskt bra och var så lättlärd, kärleksfull och underbar så jag ville ha en till, MEN jag hade bestämt mej för att vänta tills Milton (vår yorkipoo som blev 16 år) gick bort. Så gjorde han det någon månad senare.

Jag hade bestämt mej för att nästa hund skulle vara väldigt liten och med en päls som inte fäller…

Elsa

…men jag kan tydligen inte hålla det jag lovar mej själv. För plötsligt hade jag bokat Elsa. Hon hette då Lilou och bodde i Yakutz i Sibirien. Jag såg henne på en bild och hon var så MAGER, liknade Matilda och hela bilden liksom skrek: ”Adoptera mej!!” och det var DIREKT riktat till mej. Så fort jag försökte tänka en annan tanke var det som om jag svek henne.

Så den 14 november hämtade jag Elsa (som hon fick heta efter måååånga förslag från mej till Minsting som sa ”nej” till dom flesta).

Elsa, Matilda och Minsting

Elsa bestämde sej för att älska mej från sekunden jag tog hennes koppel. Hon tryckte sej intill mej och har älskat mej reservationslöst sedan dess. I början var det svårt att gå promenader med henne för hon gick så tätt intill så att jag (nästan) snubblade över henne.

Nu har vi alltså två hundar som är adopterade från Ryssland, från samma förening (Hundförening ”jag vill leva” (jag-vill-leva.com). Dom som sköter den föreningen är volontärer och man betalar endast för det som utförs på/med hunden (dvs veterinärbesök med undersökning sterilisering/kastrering och vaccinationer), pass och resan. Dom är hängivna och många hundar får först bo i en fosterfamilj i Ryssland ett tag innan dom skickas till Sverige.

Hon som hade hand om Elsa hade köpt ett fint läderhalsband med en bricka till där Elsas namn och mitt tfn stod på. Jättefint och omtänksamt. Dom kallas Curatorer och man får små filmer och bilder på sin hund när man har bokat den, och dom vill gärna att man skickar bilder och filmer till dom efter att hunden kommit också.

Matilda

Matilda är en MYCKET lugn och trygg hund. Hon utstrålar kärlek och godhet. Hon är lättlärd och äääälskar att lära sej nya ”konster” och grejer. Hennes största intresse i livet är MAT och hon hittar mat ute och överallt! Hon är överviktig, men antingen kommer hon att gå ner i vikt när vi får lite ordning på matvanorna, eller så får hon vara en knubbis. Hon går lös på skogspromenaderna och skuttar glatt runt på små ”utflykter” och kommer ALLTID när jag visslar eller ropar och hon går aldrig fram till andra hundar eller människor – hon verkar inte intresserad helt enkelt.

Elsa är också lugn i grunden och lättlärd. Dock är hon lite mer ”spattig” och orolig än vad Matilda är. Elsa har jaktsinne och när vi går i skogen hamnar hon i nån slags ”FOKUS” på JAKT-mode. Därför måste hon (tyvärr) vara kopplad. Hon lyder mej som en liten soldat när hon inte känner olika dofter etc men OM en doft av rådjur eller hare når hennes nos, blir hon både blind och döv för vad jag vill.

Det hände för några veckor sedan att jag hade båda lösa i skogen och plötsligt dök det upp ett rådjur framför oss. Oj oj oj, Elsa gick direkt in i ”hunting mode” och försvann. Matilda hakade på. I ca 15-20 minuter stod jag där och visslade och ropade, men gav upp och började gå hemåt. Då ringde mobilen: Det var ett par killar som var ute och joggade som hade hittat Matilda och hon var på väg hem (förstod jag eftersom hon var på gångvägen på väg mot vårt hus). Jag gick dit och mötte en trött, smutsig men ganska lycklig (!) Matilda. Jag tackade givetvis jättemycket för hjälpen och fortsatte hemåt med henne funderande på om Elsa försvunnit ordentligt…

…då jag mötte ett ungt par som frågade om jag hade en stor ljus hund. ”Ja….”, sa jag. ”Hon stod utanför huset och ville in i porten så vi släppte in henne och nu ligger hon utanför din dörr. Vi ringde på men ingen öppnade.”

Så Elsa, som då bara bott hos oss någon månad, hade hittat hem igen och låg och väntade på mej. Fantastiskt! Ja, hon låg där och såg också rätt lycklig och nöjd ut…och jag tänkte ”Helvete! Nu kan jag inte ha henne lös fler gånger!”.

Matilda får fortfarande gå lös, för hon springer inte efter något när inte hon har Elsa som drar igång skiten.

Så är det på hundfronten hemma hos oss nuförtiden.

Men OJ, vad dom hårar! För i helvete vad dom hårar! Sedan 2006 har jag nästan bara haft pudelblandningar som inte hårat alls, men nu…. ALLT är täckt av vita hårstrån och när jag tvättar i tvättstugan blir torktumlarens filter FULLT av ljust hår!

För att inte tala om golvet….som har tussar av vitt hår i hörnen, och strumporna! Pust!

Ja ja, man vänjer sej kanske och slutar sucka över håret…gissar jag. Och givetvis borstar jag dom! Och får stora tussar i borsten som jag slänger. I princip varje kväll när dom ligger i soffan får båda en genomkörare av ”underhullsborsten”. Dom tycker det är skönt så det är inga problem.

Matilda

Elsa ligger helst nära mej i soffan och vill också helst att jag har en hand på henne hela tiden (än så länge). Matilda ligger alltid mitt på golvet på rygg med tassarna i fyra väderstreck. Sååå gulligt! Och hon drömmer jättemycket! Oj, vad hon drömmer! Hon springer och viftar med tassarna, låter, voffar och piper. Jag undrar hur hund-drömmar ser ut/är…

Parfymduschade människor…/erviluca

Postat den

Dom där som har HÄLLT över sej parfym….Har dom helt tappat luktsinnet? Och tycker dom på riktigt att dom doftar gott? För jag delar hellre tågvagn med en som stinker bajs, än med en som HÄLLT på sej parfym, faktiskt. Man kan ju inte andas! Det känns som om parfymen äter upp en inifrån och som om det SMAKAR parfym i munnen! Fy faan! Dessutom är det vissa dofter som gör att jag får migrän, vilket gör mej ännu mer NEGATIV till stark parfymdoft.

Det är som om dom som äter VÄLDIGT STARK mat har förlorat alla smaklökar och måste ÖSA på STARKT för att känna något….och dom som ÖSER på sej parfym har förlorat sitt luktsinne så att dom måste DUSCHA SEJ i parfym för att uppleva att dom doftar något.

Jag gick nyss ut på vår uteplats för att hundarna skulle få kissa lite….och fick nästan en astma-attack (trots att jag inte har astma) för att grannen kom ut på balkongen en stund….för hon STANK parfym.

Alltså – hellre röklukt än stark parfymdoft! SÅ illa tycker jag att det är.

Sen kan man fundera på hur olika sinnen vi har över huvud taget….en del känner nästan inga dofter/lukter, medan andra är som hundar vad gäller dofter….

…och vissa hör ingenting (=döva) medan andra hör alla småljud runtomkring oss….

Och en del känner ”Åh, det här är smak av timjan med tre chiliflarn i och med en touch av pelargonia…” när jag bara vill ha en sammanblandad smak av ”god mat”.

That´s life!

……………………………………………………………………………………………………………..

Fotnot (eller nåt sånt)

PS. Jag vet att jag skrivit VÄLDIGT SÄLLAN på sista tiden (åren t o m, kanske) och det beror på allehanda saker, bl a att jag har för mycket som trängs i huvudet och som vill ut, så det blir liksom KROCKAR kring VAD jag ska skriva om.

PLUS att mycket av det jag vill skriva om blir censurerat (av mej) innan det kommer ut. Troligen för att jag blivit vuxen…eller kanske bara blivit mer medveten om att folk ”pratar/bryr sej/reagerar” eller vad det kan vara…

…..och oj vad jag beundrar dom som får en massa hat och skit och ändå vågar VARA och sticka ut hakan och TYCKA OCH TÄNKA om allt och inget…

….för vad man än tycker och tänker så finns det alltid någon som blir upprörd eller tycker precis TVÄRTOM och som också tycker att ”tvärtomet” är Sanningen.

Sååå….kanske kommer jag att börja våga, eller så blir jag ännu mer feg.

The future will tell. DS.

Försvunnen katt/erviluca

Postat den

Katter försvinner. Det vet vi alla. De rymmer och kommer ibland tillbaka, ibland inte. Ibland kommer dom efter några dygn och ibland efter flera månader. Det finns också katter som kommit tillbaka efter flera år!

Vi ser lappar i affären, på stolpar och kanske i vår trappuppgång, tänker ”Jaha…en katt till…vem bryr sig?”. Men så plötsligt blir man drabbad själv och man inser att det är inte ”bara en katt” – det är En Speciell Katt. Det är The Only One.

För ca två år sedan flyttade Blinka hem till oss. Hon är av rasen cornish rex och kom från ett katteri, hade fått 2-3 kullar ungar och var ”färdiganvänd”. Hon var 3 år när hon kom. Hon gick nästan direkt in till Minsting och la sig på hans mage och där förblev hon. När jag försökte klappa henne, vek hon undan. Hon bestämde sej helt enkelt från dag ett: ”Minsting är MIN människa.” Sonen, som är uppvuxen med hundar, var nog mest bara förundrad, men accepterade att han blivit utvald till Blinkas egen människa.

När sommaren kom och det blev varmt släppte vi ut Blinka på vår lilla tomt som jag hägnat in med nät. Blinka var dock en otroligt skicklig klättrare och klättrade högre och högre tills hon hamnade på fel sida nätet, varefter hon blev rädd för den stora världen, kröp skräckslaget ihop i en boll och fick hämtas in, igen och igen. Till slut tog jag bort nätet och tänkte att ”hon håller väl sig i närheten och utan nätet kan hon komma in igen själv”, vilket hon gjorde tills hon en dag bestämde sig för att följa med mig och hundarna på promenad.

Plötsligt började hon följa efter oss när jag gick ut med hundarna. Det var fantastiskt roligt! Hon ”pratade” med mig hela tiden med sina ”frågande mjauanden”. Jag svarade alltid: ”Mjau?” ”Ja, idag ska vi gå skogspromenaden.” ”Mjau?” ”Vill du att vi väntar på Milton?”… osv. Det kändes mysigt och trevligt att gå med två hundar och en katt, och att ha någon att prata med.

Bild på Theodore och Blinka på vår uteplats.

Så en dag den 21 september vände hon om mitt i vår vanliga skogspromenad och gick tillbaka på stigen. Jag ropade på henne, men hon svarade inte som hon brukade och verkade veta vart hon skulle. Jag gick efter några meter och ropade och frågade ”Blinka! Vart ska du?”, men fick inget svar. Hon BRUKADE alltid svara. Jag tänkte då att ”hon går väl hem” (vilket jag inte borde ha gjort) och gick vidare utan henne. Hon gick inte hem och sedan dess är hon borta. Sonen är förkrossad, gråter förtvivlat och har fått panikångest-attacker på köpet.

Blinka och hennes bror Theodore (till vänster).

Vi har letat natt och dag, satt upp lappar (som ibland rivs ner till vår förtvivlan) och vi har kontaktat #vilsenu #idkatt #polisen och lägger ut efterlysningar på FB och Instagram regelbundet, går runt i #Skogås #Länna och #Trångsund och letar, letar i skogen, lägger lappar i brevlådor, sätter upp lappar i portuppgångar, på lyktstolpar, i affären, utanför Centrum, men inget händer.

För mej är det jobbigt att Blinka är borta, men än värre är hur dåligt Minsting mår. Han har fallit ihop och fungerar inte längre. Det är som om han förlorat sitt barn och jag minns hur jag själv kände inför min första egna hund…. Det är otroligt starka känslor.

Det finns ingen annan som Blinka (för Hugo). Dom var ETT.

Blinka är väldigt liten och hon har samma färger som höstlöven. Kan någon ha tagit in henne till sej? Lever hon över huvud taget? Var sover hon på natten? Hur mår hon? Var är hon? Varför försvann hon? Kommer hon hem igen? Hur ska sonen klara av den här förlusten?

I samma veva som Blinka försvann, fick vår hund Milton en propp (tror jag), föll ihop och kunde plötsligt inte gå längre. Jag bokade tid hos veterinär och vi åkte dit där han fick somna in för evigt. Det gjorde ont ända in i hjärteroten för han var mitt eget lilla lyckopiller sedan han kom till oss för 15 år sedan. En otroligt kärleksfull liten kille, som älskade allt och alla och fann sig tillrätta i varenda situation, helt nöjd med livet och så otroligt fantastisk på att Carpe Diem. Han var kanske inte så smart, men hade ett stort och kärleksfullt hjärta. RIP Milton.

OM du bor i #Skogås #Länna #Stockholm #Huddinge #Trångsund : Snälla håll ögon och öron öppna ifall du hör och ser att någon plötsligt har en liten katt som ser ut som Blinka, eller om du ser henne någonstans… Vi vill att hon kommer hem igen! Hon är chippad och hade halsband med namnbricka på när hon försvann.

#jobbigtnu #försvunnenkatt #vilsenu #vilse #kattförsvunnen #cornishrex #trekatternumera #enhund #ryskgatuhund #jagvilllevahund #skogås #länna #Stockholm #Huddinge

När livet är hårt/erviluca

Postat den

#försvunnenkatt #avlidenhund #uppsagd #enolyckakommersällanensam #varför #ingasvar #ledsen #förtvivladminsting #förtvivladson #förtvivlad

En olycka kommer sällan ensam. Varför ÄR det så?

Vad har då hänt? Jag har inte skrivit här på länge. Varför? Vet inte riktigt… Ibland har man liksom inte ord för vad som händer, när det är obegripligt, när det är för stort och för mycket…. När det är….för mycket. Se! Orden tog slut. Direkt.

”Hejdå Milton..”

Jag vill skriva tusen miljoner ord om Milton, som fick somna in den 2 oktober, men då krockar det i huvudet med Blinka, som försvann den 21 september (och har fortfarande inte kommit hem) så då vill jag skriva tusen miljoner ord om henne och allt omkring…

Blinka är försvunnen… 😦 Hon är en cornish rex.

….men då krockar det i huvudet med att jag från ena dagen till den andra fick veta att jag måste sluta på min arbetsplats och jag förstår inte varför och får inga begripliga och vettiga svar.

….och Minsting är så förtvivlad över att Blinka försvunnit att han får panikångestattacker och hans förtvivlan gör mej förtvivlad och jag ju bara en vanlig mamma.

Var ska jag börja?

Idag blev jag ”nästan-mormor”/erviluca

Postat den

Riktig mormor kommer jag aldrig att bli, men förhoppningsvis farmor. Men i morse föddes en liten pojke som jag hoppas ska finnas i mitt liv för alltid. Han har nämligen en mamma som klivit in i mitt hjärta och troligen kommer hon att fortsätta vara där. Hon kallar mej ”låtsasmormor” ibland och ”låtsasmamma” ibland. Men nu är jag alltså ”nästan-mormor” eller kanske ”låtsasmormor” till en liten underbar pojke.

Varje barn som föds ÄR ett underverk, men ibland är det faktiskt lite mer av ett underverk. I morse 8.25 tror jag jorden stannade till en liten stund, precis när lilla A föddes. Faktiskt! Kände ni inte hur det liksom ryckte till?

Helt otroligt!

Och oj vad jag ser fram emot att träffa denna lilla nya människa!

Välkommen lilla A!

Och grattis till att ha blivit mamma, M. NU börjar det!