Författararkiv: erviluca

WordPress (bloggplattformen) har börjat med att skriva en fråga eller ett påstående när man börjar skriva i sin blogg varje gång. I början förstod jag inte varför det redan stod en mening när jag började skriva.

IDAG gick det upp ett ljus för mej: ”Jahaaaa, det är liksom ett tips om vad man kan/ska skriva om!” Kul idé! Jag har nästan aldrig haft skrivtorka (heter det så?) utan snarare ”Har-för- många-idéer-och-tankar-i-huvudet-som-jag-vill-skriva-och-som-vill-ut”, så det blir TILT i huvudet och jag vet inte vilket av allt som snurrar i huvudet jag ska skriva här.

Detsamma gäller mina manuskript. Att det över huvud taget blivit hela ”böcker” (jag skriver inom citationstecken eftersom dom inte är utgivna – dom är dock ”färdigskrivna”, och att jag skriver det inom citationstecken är för att dom behöver rättas och fixas och donas med innan dom är färdiga, och har man inte något förlag som nappat på dom så får man betala för rättningarna och det har jag hittills inte haft råd med….) är en gåta. Men vid dom tillfällena har jag väl bara skrivit på i full fart och låtit fingrarna bara dansa över tangenterna och så – ”Viola!” – har jag skrivit en ”bok” med en början, en mitten och ett slut. Som måste rättas och fixas med. Och det är DÄR skon klämmer.

Finns det Någon som kan tänka sej fixa till och rätta mina böcker GRATIS? Om inte får jag fortsätta vänta på att bli rik. Jag trodde det skulle gå fortare, men skam den som ger sej.

Nu ska jag ändå skriva vem jag avundas. Jag avundas MÅNGA och OFTA. Det är en mycket skämmig känsla så jag håller tyst om den. Men nu ska jag blotta mej (och skämmas). Fy faan vad jag hatar min avundsjuka sida. Den är svart, geggig, grön och smakar illa. Den är klistrig och ettrig.

• Jag avundas alla som fått en bok utgiven. Har dom fått flera böcker utgivna känner jag en sån svart och äcklig avundsjuka så att jag nästan kvävs och jag kan inte glädjas med dom. Sorry! Speciellt om dom har ett bokförlag i ryggen. Om dom inte har det, utan har givit ut sin bok/sina böcker själva, så är jag avundsjuk för att dom hade råd. Den avundsjukan är inte lika svart och geggig. Den är mer bara ett konstaterande.
• Jag avundas alla som lever i en fin och bra relation. Dom som lever i tråkiga relationer med mycket tjafs och gnäll avundas jag inte. Dom tycker jag mest synd om.

• Jag avundas alla som har gott om pengar och kan resa på semesterresor utan att känna att dom går under. Jag avundas helt enkelt en god ekonomi.
• Jag avundas alla som lever och bor på landet och som har djur.
• Jag avundas alla som är lagom smala och som kan klä sej i ”vad-som-helst” och se bra ut – alternativt avundas jag människor som inte bryr sej om vilken kroppshydda dom har, utan är ”bara nöjda” och bryr sej inte.

• Jag avundas alla som har valpar. Jag vill ha valpar. Jag vill snusa på dom, gosa med dom, leka med dom. En av mina högsta drömmar är att få vara med en hög med valpar några timmar. Jag önskar mej det i födelsedagspresent!
• Jag avundas alla som har många finkläder att välja mellan när dom ska på något festligt. Såna som kliver in i sin garderob och tittar på ”den lilla svarta” eller ”den glittriga” eller ”den röda” etc och så väljer en och känner sej sedan fina/snygga/rätt.

Viss avundsjuka är sådär att jag kan hantera den känslomässigt och den är liksom på ytan. Annan avundsjuka är djup och det ska till mycket för att jag ska kunna leeeee mot den som jag är avundsjuk på och vara glad med/åt den.

Just det här med utgiven bok….Jag läser jättemycket. Jag plöjer pocketböcker, men gillar inte deckare/thriller alls (som dom flesta, andra tydligen, gör). När jag läser en bok som är dåligt skriven eller där innehållet är ”blaha-blaha” blir jag sur och irriterad: ”Varför fick hen sin bok utgiven när jag inte fått det?? Det är fanimej ORÄTTVIST!”

Sån e jag.

Hur e du?

Skriv nu inte att du alltid gläds åt andras framgång och är sådär otroligt duktig och perfekt. För då blir jag också sur. Och avundsjuk.

Vi pratar om att alltid försöka snälltolka andra och i olika sammanhang och det slår mej vilket himla bra ord det är: Snälltolka. Det är bättre än att säga ”tänk positivt” eller ”försök gå i hens skor och förstå hur hen tänkte/tänker”. Det är enklare att tänka ”Om jag snälltolkar det här – hur blir det då?”.

Det är Äldste Sonen som berättar att han alltid försöker snälltolka människor och att det gör ens liv lättare och man behöver inte gå omkring och bli sur och arg över allt och inget (vilket varken jag eller han gör eller någonsin har gjort, men ändå!). Ibland snälltolkar jag inte, utan blir bara upprörd och arg. Och såna dagar/stunder behöver man också tillåta sej att ha. Ingen är ju perfekt.

Och OM någon tycks vara perfekt är det också jobbigt. Man vill veta att alla misslyckas ibland och att alla har svagheter och mår dåligt ibland. Då känns den människan mer…mänsklig.

Igår när det tog 3 timmar att komma hem från jobbet eftersom all tågtrafik slutade fungera så blev det långa stunder av att bara stå och…stå. Då funderade jag på allehanda saker, bland annat på dom där indierna som våldtog en kvinna så grovt på en buss för något/några år sedan….usch, jag får ont i magen av att bara tänka på det…

…och då funderade jag på vad det är som gör att vissa män(niskor) kan vara sååååå onda. Hur kan man använda en annan människa som en sak? Hur kan man plåga? Hur kan man göra illa? Hur kan man skada en människa så fruktansvärt??? Det övergår mitt förstånd. För att inte tala om att därefter förneka allt (som många gör när dom skadat/dödat någon annan).

Nåja. Nu skulle jag skriva om att snälltolka och spårade helt ur. Hur snälltolkar man en våldtäkt? Går det ens? Kan man snälltolka ett mord?

OM du fr o m idag snälltolkar ALLA situationer som du i första sekunden blir irriterad/arg på…vad händer då? Om du tänker ”STOP – snälltolka” och så tvingar du din hjärna att ta ett varv till och fundera på hur du kan få till det så att det som hände inte var menat som dumt/ont/riktat mot just dej, utan att personen i fråga kanske istället har en annan och kanske t o m god avsikt eller t o m glömde bort något (för dig) viktigt för att hen hade fullt upp i huvudet av något annat (viktigt)?

Kanske inte helt lätt, men ganska nyttigt! Att snälltolka alltså.

OCH det ger hjärnan gymnastik….

….vilket är bra om man vill ha en fungerande hjärna på ålderns höst.

Sammanfattning: Snälltolka så mycket du kan och orkar så fungerar hjärnan bättre längre och du slipper bli dement.

Jag älskar Hjältegalan. Jag har sett den varje år sedan den startade. Den är så fin och fantastisk.

Förra veckan såg jag ett Instagram-inlägg från #svenskahjältar #Aftonbladet där dom lottade ut två biljetter till inspelning av Hjältegalan. Man skulle skriva varför man ville gå på Hjältegalan och med vem man ville gå. Jag skrev att jag ville gå på Hjältegalan för att jag älskar den och att jag ville gå med min äldsta son, för att jag älskar honom. Dagen därpå fick jag ett mail om att jag vunnit dom två biljetterna. Jag blev såååå glad!

Eftersom jag var på Planeringsdagar med jobbet både när jag skrev på Instagram och när jag fick svaret ville jag omedelbart berätta – för alla! Så jag berättade lyckligt för några arbetskompisar. ”Vad är Hjältegalan?” sa den första. ”Vad är Hjältegalan?” sa den andra. ”Vad är Hjältegalan?” sa den tredje. Eeeeeh, va?!? Tittar inte alla på Hjältegalan? Borde det inte vara obligatoriskt?

Nåja, jag fick då möjlighet att berätta om Hjältegalan igen och igen och igen. Jag mailade min son och berättade att jag vunnit två biljetter till Hjältegalan och undrade om han ville och kunde gå med mej. ”Vad är Hjältegalan?” svarade han. Meh! Min son!!

När jag kom hem berättade jag för yngsta sonen (på bloggen kallad Minsting, trots att han numera är nästan 2 meter lång) att jag vunnit två biljetter till Hjältegalan och att jag skulle gå med hans storebror. ”Åh, vad kul!” sa han. ”Grattis!” Jag blev förvånad: ”Vet du vad Hjältegalan är??” ”Ja, självklart!” sa han. That´s my son (or one of them…)!

Den 5 december var alltså jag och min äldste son på inspelning på Cirkus av Hjältegalan. Vi hade fått två biljetter allra högst upp vid taket (!), men eftersom det, när galan satte igång, fanns platser längre ner klättrade vi ner och satte oss närmare. Showen hann knappt börja förrän tårarna flödade. HerreGud vad vissa människor är fantastiska och det är det man firar på denna gala.

Vi/publiken blev uppmanade att inte berätta vilka som fick pris på galan (innan den sänds) eller vilka som delade ut pris, men jag kan säga:

SE HJÄLTEGALAN SOM SÄNDS PÅ TV4 DEN 16 DECEMBER!

Man gråter. Och det spelas fin musik. Och man förundras över den positiva kraft som finns i människor.

Allt är inte skit. Det är bra att veta (om man nu tänker att allt är skit och framtiden ser dyster ut, som jag hörde några prata om på pendeltåget).

---

#svenskahjältar #hjältegalan #svenskahjaltar #alltärinteskit #positiv #framtiden #hjältar #cirkus #äldstesonen #mammatillfyrakillar #erviluca #instagram #mamma #

Det är vad jag fräser högt och rätt ut när Bostadsförmedlingen skickar ett mail som gör att jag ser RÖTT! Näe, jag tror t o m att jag fräser ”Jävla helvetes skit och pissråtteskit!”.

En kollega som sitter ett rum bort utbrister: ”Oj, NU blev hon arg!” och kommer gåendes och frågar: ”Vad har hänt?”.

Det här har hänt:

Jag tittade på en lägenhet förra veckan (tillsammans med 10-14 andra) och igår fick jag ett mail från Bostadsförmedlingen om att jag skulle tacka ja eller nej till den. Detta mail var lååååångt med all möjlig information samt 20 frågor som jag skulle svara på om jag tackade ja. Jag fick till nästa dag på mej att svara. ”Svara senast den 6/12” läste jag.

Hjärnan gick i 120: ”Vill jag eller vill jag inte? Hur är området? Vill jag bo där? Klarar jag den hyran (även när jag blir pensionär)? Vad är det för människor som bor där omkring?” etc

Samtidigt är jag med i Lägenhetsbyte där det just nu är på gång ett tre-parts-byte. Dock är ansökningstiden för byten väldigt låååång och värdar tar 2-3 månader på sej att svara PLUS att min erfarenhet är att dom i slutänden ändå säger ”nej”. Jag har varit inblandad 3-4 gånger och det är alltid någon värd som säger ”nej” (oftast har det varit min hyresvärd som tyckt att dom ev nya hyresgästerna ”inte duger”).

Efter ett dygns funderande och rensande av hjärnan bestämmer jag mej för att ha is i magen och tacka nej till lägenhetserbjudandet (som man ändå inte vet om man får, för sen ska det ju svaras rätt på frågor och skickas in allehanda bevis på allt och inget), vilket jag gjorde idag efter förmiddagens jobb-möte (mitt på dagen). Om man INTE tackar ja eller nej inom ett dygn (utan struntar i det) blir man ”straffad”. Förstås. Hur? Skitsamma just nu.

Nåja. Jag hade bestämt mej och kunde slappna av. Puh!

Då får jag mailet som gör att jag skriker ovanstående harang rätt ut.

Fan-i-helvetes-jävlar (kunde jag också ha skrikit).

Bostadsförmedlingsmänniskan skriver i ett mail att jag nu hamnat på ”Avhoppslistan” eftersom jag ”inte svarade”.

Eeeeeeh, va?!?

Jag mailade tillbaka att jag visst hade svarat.

Jag fick svaret att jag inte svarat inom ”utsatt tid”.

Jag kollar mitt mail NOGA igen. Läser alla 200 (!?) rader och alla frågor flera gånger…. och ser plötsligt: ”….Svara senast den 6/12 kl. 10.00.”

Jag vill svära igen. Mitt värstaste: ”Helvetes-jävla-pissråttefittkukskit!!”

Och jag kan inte låta bli att tänka på alla som läser sämre än jag, som är superstressade över att dom inte har någon lägenhet, som har 2-5 barn och är ensamstående och har det urjobbigt på alla sätt och kanske inte ens har svenska som förstaspråk – dom har fanimej ingen chans i detta samhälle!!!

För myndigheterna i detta samhälle är sååååå jävla helvetes fyrkantiga och iskalla så att jag får högt blodtryck av bara tanken på alltihop.

Jag har jobbat i såååå många år med att hjälpa människor som blir UTSATTA för Socialtjänsten (där jag faktiskt själv jobbar), Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och ibland också sjukvården plus minus en massa annat. Många av dom/er/oss är sååååå fyrkantiga och REGLIGA!

Fy i helvete! Jag fattar att man måste ha regler och att man måste följa dom. Jag fattar det.

Men ändå….

Åååååh!

Jag förstår inte varför kvinnor går på alla dessa trender och grejer som vi ska fixa och ha för att ”vara snygga”. Det är som om vi är värsta julgranarna som man ska hänga glittriga saker på för att blända omgivningen. För vem/vilka? ”För mej själv”, säger tjejerna och fnittrar. Sure! Jättejämställt och jättefrigjort! Tingeltangel på hela människan liksom.

Det ska vara lösögonfransar och en massa smink och fixat hår, med löshår, med någon färg och medel i så man inte kan gå ut i regn och rusk för då kan lösögonfransarna åka av och sminket rinna och håret förstöras.

Det ska sprutas in fett/silikon i läpparna också, så att dom blir hårda och stora och så att munnen putar rätt ut. Kan man ens prata normalt? Nyttigt med fillers? Kostnad? Att betala tusentals kronor på sitt utseende när vissa svälter…?

Ska man vara någon slags utställningsföremål? ”Titta på mej, vad jag ser sexig ut!”

Ursäkta men, när man ser dessa tjejer ser dom för det första ut som ”Kom och ta mej! Kom och ha sex med mej!” och för det andra ser det ut som om deras första, andra och tredje prioritet är dom själva och sitt eget utseende. Det är svårt att tänka sej att dom också kan vara läkare, studera, ha (andra) intressen (än sej själva och sitt utseende) och det är svår att förstå att dom faktiskt är både djupa och kloka och intelligenta, för hur kan man både vara djup, klok och intelligent och ägna halva sina dagar och sin energi åt sej själv och sin kropp och lägga tiotusentals kronor på sitt utseende?

Sen ska det vara silikon i tuttarna vilket innebär att kvinnor puttar in plast i sin kropp och dessutom opereras dom, vilket inte är helt ofarligt. Sen ska tuttarna masseras dagligdags för att inte stelna.

Det ska vara långa naglar som gör att kvinnor inte kan röra på händerna normalt (”Joodå det kan vi!” kvittrar alla tjejer som har långa naglar). Nej, det kan ni inte! Punkt. Det är många saker ni inte kan göra med långa naglar. ”Ge något exempel!” säger dom då. ”Eeeeeh, operera någon”.

Det ska vara högklackat så både fötterna blir hopklämda och tjejen går omkring på tårna. Det gör att dom inte kan springa fort, utan stolpar fram och får kramp i tårna, fötterna och vaderna. Men när dom vant sej kan dom ändå gå någorlunda normalt, men kom inte och säg att det är bra för fötter, ben eller rygg! Och kom inte och säg att det går att springa och röra sej normalt i dom! Tripp tripp tripp. Allt för att se sexig ut.

Sen ska kvinnorna också klämmas ihop i korta och snäva kjolar så att hon inte kan gå normalt, utan mer som om hon är kissnödig, kan inte sitta normalt eller röra sej normalt.

Kläm ihop och upp tuttarna också så att det hela tiden finns risk för att tuttarna trillar ut och då måste tjejen ha koll på det också. Samtidigt får männen inte titta på tuttarna för då är dom mansgrisar. Och trots att tjejerna ser ut som Sexobjekt vill dom bli behandlade som Drottningar (eller som prinsessor, som många skriver i sina Tinder-profiler) som aldrig skulle vilja ha sex. Typ.

Så tjejen som kommer där och har silikon-hopklämda tuttar, lösögonfransar, påklistrade långa naglar, kort snäv kjol och liten blus med tuttarna uppe vid hakan, silikonläppar och smink i hela ansiktet samt högklackade skor kan knappt gå normalt, absolut inte springa, inte gå ut i regnet och inte slappna av för två sekunder. ”Tjohoo, här ska festas!”

Wohooo, vad vi är jämlika! Wohooo, vad vi är naturliga och avslappnade och är ”bara oss själva”!

NOT. 70-talet kom tillbaka! DÅ kämpade vi för jämlikhet. Fattar inte vad som hände sen. Då var det inne med ”unisex” och vi skulle ha likadana kläder, tjejer skulle slänga bh:arna och släppa tuttarna fria och vi skulle alla gå i platta sandaler och mjuka bruna velourbyxor och blommiga lösa och mjuka tröjor. Små pojkar och små flickor skulle ha brunt och orange på sej och alla kunde ha både kort och långt hår – oavsett kön.

VAD HÄNDE SEN?

För att inte tala om när en kille går hem med en tjej med lösögonfransar, löshår, silikontuttar, putande mun, långa naglar och höga klackar. Han har ju ingen aaaaning om hur hon ser ut EGENTLIGEN. Men det ska ju inte spela någon roll ändå, för tycker han att det spelar roll är han mansgris. Punkt. Alternativt kan tjejen sova över med hela utrustningen och avstå från att klä av sej smink och hår och alltihop. Och trippa vidare i livet i högklackat och vara såååå otrooooligt jämställd.

Däremot spelar det stor roll hur en kille ser ut nuförtiden. Tjejerna säger att han ska vara vältränad, ha magrutor, vara lång, ha stora fötter och mycket och vackert hår. Gärna skägg också. Glöm inte stor snopp. Dessutom säger tjejer att ”jag vill bli behandlad som en prinsessa!”. Trams!

Om du är jämlik kan du inte vara prinsessa. Då är du jämlik och håller upp dörren av artighet, drar ut stolen för att du är snäll och hjälps åt, delar på kostnaden vid middagen och hjälps åt. Om du är jämlik kräver du inte att Han ska ta alla initiativ och att Han ska ha en Dyr bil och hämta dej i – då jobbar du ihop till din egen bil och kör honom.

Tänk om killar hade lösaxlar (för att se bredaxlade ut), löskuk (för att det ska se ut som om dom har större än dom har), skor med inlägg fram (så att skorna är större än vad fötterna egentligen är) med extratjock sula i skorna så att han blir längre än han är plus löshår. Eventuellt lite silikon i överarmarna också, så det ser ut som om han har muskler. Kanske en hård platta på magen så att man tror att han har magmuskler….

Och allt detta åker av när han följer med henne hem efter pub-kvälllen och dom hamnar sängen, och VOILA! Fram kommer Jöns-Petter! Tunnhårig, smal, flaskhalsaxlar, liten snopp och små fötter.

 Och du får inte säga något för då är du sexistisk. Det är bara att bita ihop och se glad ut.

Och behandla honom som en….prins!

Eller??

Jag lär mej ständigt nya saker om människor trots att, eller på grund av, att jag jobbat med människor och relationer hela mitt liv.

Jag är själv en obotlig optimist som ser positivt på det mesta (men inte allt). Jag är också ganska naiv, fast på ett bra sätt (inte alltid), men ibland tänker jag att jag borde vara lite mer…misstänksam.

Människor – speciellt föräldrar – pratar ofta om att man ska vara så ärlig. Det är viktigt med ärlighet. Och sen ljuger dom. Hej och hå vad alla människor ljuger jämt och ständigt. Men inte sådär rakt och ärligt ljug, utan väldigt intrasslat och komplicerat. Det är så komplicerat så att dom inte fattar det själva.

Jag, som brukar säga att ”alla människor ljuger” just för att så få säger som det verkligen är och att det knappt går att säga som det är, för vi är ju sociala varelser och säger man rakt ut allt man tycker och tänker (som barn kan göra) så anses man helt dum i huvet och det vill man ju inte vara.

Du/vi ljuger lite grann jämt.

Du vågar inte säga till någon när du är kär, för du är rädd. Först när hen säger att hen är kär i dej (för att hen är kanske modigare, eller mer kär) så vågar du – kanske – trots att du är störtkär. Man vågar inte blotta sej. Man vågar inte vara den som känner mest. Man vågar inte vara sårbar.

Alla har blivit sårade. I princip alla. Och när man blivit sårad i kärlek blir man (olika) rädd att våga igen. Men man måste våga för att få vara/bli kär. Måste. Annars blir man ensam och oälskad. Det är inte kul. Heller.

Du ljuger för dina barn. Ibland är det småljug, ibland undanflykter, ibland avleder du och ibland är det rena skära lögner, som när jag sa till min första son, som vägrade äta sånt han aldrig ätit förut – var livrädd för att ens smaka – ”det är Heman-biffar, såna biffar äter Heman jämt!”. Så åt han. Och jag var nöjd med min lögn och sonen blev mätt.

Men vad som gör mej förbluffad och lite ledsen är alla dessa beräknande människor, som säger ”A” fast dom egentligen menar ”B” för att dom vill att personen dom pratar med ska känna ”X” så att dom kan gå vidare till ”P” och till slut hamna där dom vill ha personen – nämligen på ”B” eller om det var ”K”. Alltså dom tänker ut en snirklig plan för att nå dit dom vill, och dom luras i både ord och handling hela vägen och ibland kan denna väg ta dagar och veckor och till och med månader! Och under denna bearbetning av (flertalet?) människor (ibland i maskopi med andra) som ska leda dom till rätt ställe, så ljuger dom om känslor, tankar och allt allt! Utan att skämmas eller må dåligt (tror jag).

Jag, som alltid säger att ”alla ljuger”, kan inte ljuga ”ärligt” (om ni förstår) för att nå mitt mål. Jag har för stort samvete eller vad det är. Jag kan småljuga, lite grann, men får jag en rak fråga så svarar jag ofta rakt tillbaka. Jag kan ljuga om ”Vad snygg klänning/frisyr/skjorta” fast jag inte tycker det, för att göra personen glad, men inte ”Tycker du om mig?” och svara ”Ja”, om jag verkligen inte gör det.

Dom flesta är inte som jag. Det har jag räknat ut för länge sedan, även om jag från början trodde att nästan alla var som jag, precis som man ofta tror när man är barn: ”Allt som jag har och är, är normalt”.

Jag är en positiv optimist som nästan tycker det gör fysiskt ont när jag korta stunder blir en negativ pessimist. Jag kan verkligen inte leva så. En del är såna av naturen och hittar fel i det mesta, ifrågasätter och oroar sig och hittar faror och ”saker-som-kan-hända/gå-fel” överallt med inställningen ”det-kommer-inte-att-gå”. ”Den som söker han finner”. Letar man efter skiten och ondskan så hittar man den. Och tvärtom.

Att oroligt fundera ut var det kan finnas fallgropar ligger inte för mej och när jag träffar såna människor, stänger jag öronen eller håller mej ifrån dom. Jag vill inte ta ut negativa känslor i förskott. Tänk om det inte händer? Då har du slösat negativ energi i onödan. Det är bättre att vara positivt inställd tills det onda inträffar, typ. Tycker jag. Men det är för att jag är sån. Född sån.

Enligt forskning finns fler av den sorten som letar faror, och oroar sej, än tvärtom för utan er skulle vi inte ha överlevt som ras. Troligen.

Utan ”oss” naiva optimister hade vi inte heller överlevt, för vi vågade ta oss vidare, klättra högre, flyga längre, uppfinna mer….

Så…vem är du?

Det första barnet gör dej till förälder. För alltid. Innan dessa är du endast DU/Johanna/Arvid/Kalle/Lisa med allt som är du. Javisst, du är kanske syster/bror också och möjligen moster/farbror, barn till några, kusin, arbetskamrat, elev, dansare, chef, arbetslös….eller vad du nu är.

Du kanske tycker om att dansa/sjunga, gå ut och dricka öl, laga mat, spela paddel, spela boule, spela dataspel/tv-spel, umgås med vänner, lyssna på musik, plugga, slappa, gå på SPA, sjunga i kör, spela spel, gå på fotbollsmatcher, jogga, spela fiol…

….och kanske gör du en massa aktiviteter, eller nästan inga alls, men fokus är på dej själv och hur du mår, vad du vill och känner. Eller så är fokus på din flickvän/pojkvän och på vad ni tycker om att göra tillsammans: ”Ska vi åka till fjällen?” eller ”Ska vi kanske sticka iväg till Thailand över jul?” eller ”Jag har lust att gå ut och äta ikväll, vill du?” etc.

Sen kommer det ett litet barn, och fokus skiftar. Det ändras direkt, och då absolut tydligast för mamman. Det är både fysiskt, psykiskt och hormonellt. Hela kroppen skriker: ”Jag måste se till att min baby överlever!” och brösten rinner till och plötsligt spelar det ingen roll vad du (som nu blivit mamma) känner, tycker, tänker, vill, utan det är först och främst babyn (den alldeles nya lilla människan) som måste bli nöjd och tillfredsställd.

Om barnet kommit ur mammans kropp så är det hon som i första hand kan ge barnet mat, dygnet runt, närsomhelst. ”Uääääää!” så står hon där med droppande bröst och ont i själ och hjärta och försöker lista ut vad babyn behöver och vill. Mammans liv är plötsligt upp-och-ner-vänt, men hon har i alla fall tuttarna att slänga fram som en slags ”Första-Hjälpen-kit” i början, Pappan är mest förvirrad och måste fundera på vilken som är hans roll i det hela, och inser snart att det inte går att ”leva på som vanligt”, för nu måste man i första hand se till att babyn är nöjd, och sen kan man fundera på andra saker. Om han är en aktiv pappa alltså.

Det finns ju faktiskt också pappor som inte ens märker att dom blivit pappor. Mamman kanske hör av sej, långt senare, eller nära i tid och säger: ”Du har blivit pappa.” Det finns också pappor som ”loggar ut mentalt” ganska snart efter att barnet fötts, för dom vet inte hur dom ska agera eller vad som ska göra, utan står först helt handfallna och försvinner sen ut till jobb/plugg/annat-viktigt…

…och mamman lämnas ”ensam” med barnet (och där startar början till en separation som sker 2-3-4 år senare) varvid hon känner sej besviken och övergiven och tycker att han är en svikare.

För den aktiva pappan blir det att fokusera på mamman, för mamman måste komma först (har maten) för babyn, och hon behöver stöd och hjälp för att orka.

Om pappan är negativ och gnällig och kommenterar att kvinnan/mamman ”förändrats” och klagar på att hon hela tiden bara bryr sej om babyn så har han inte förstått någonting och kan han gå och dra något gammalt över sej, för mamman kämpar. Hon kämpar för att hitta sin roll i röran kring sej och babyn och hon är inställd på att få babyn att överleva både fysiskt och psykiskt.

Hon har dessutom tusen frågor dygnet runt: ”Ska jag amma nu? Byta blöja? Gosa? Vad betyder skriket? Varför gör det så ont i brösten? Magen värker. Aj. Det rinner från underlivet, ska det vara så? Sover hen nu? Lever hen över huvud taget? Andas hen? Ska bajset vara gult/svart/kornigt? Varför är blöjan torr/blöt/gul? Vad har hen för prickar på magen/i ansiktet?” etc.

Det rinner ur underlivet, brösten håller på att explodera och/eller rinner och det gör kanske ont. Hon får sår på bröstvårtorna och varje amning är en plåga (i början). Hon är aldrig, aldrig ledig och fri, utan lyssnar hela tiden på om barnet piper/gnyr/skriker/andas även när hon duschar. Allt hon försöker göra blir avbrutet och hon får aldrig duscha/laga mat/städa/tvätta/vadsomhelst färdigt och stressen kommer som ett brev på posten.

Pappan kommer hem från jobbet efter en lång arbetsdag och är trött och vill/behöver vila och förstår inte hennes stress och undrar: ”Vad göööör du hela dagarna? Hur svårt kan det vara att amma och byta blöja? Babyn sover ju bara mest” och mamman har därmed lust att döda pappan.

Om hon är ensam förstår hon inte hur hon ska orka och oroar sej över att bli tokig av utmattning. Plus att hon känner sej väldigt ensam och isolerad (om hon inte bor med någon förälder/kompis/någon annan viktig person).

Att bli förälder är stort. Förändrar livet. Förändrar vad man tycker är viktigt.

Om man låter det ske.

Det är jättenoga att det blir rätt.

Rätt ställe, rätt doft, rätt vindar, rätt ljud omkring – helt enkelt RÄTT.

Och det är inte helt enkelt att välja ut denna Rätta Platsen.

Hon nosar, skrapar med tassen, nosar igen, förbereder sej…MEN så händer något: Någon går förbi, vinden vänder, ett ljud hörs, doften är fel….

…och försöket måste avbrytas. Så måste allt börja om med att dofta, titta, känna, lyssna….

TILL SLUTt har hon hittat Rätt Plats och kan Kissa eller bajsa.

Svåra beslut.

Puh!

Vi vill veta varifrån vi kommer och vad vi ärvt ifrån vem. Vi vill pussla ihop vem JAG är – iallafall när vi blir äldre. Kanske inte alla vill det, men många.

Jag tittar på Genjägarna på SVT och fascineras.

Människor vill ju veta varifrån dom kommer, vad dom har ärvt från vem och vem dom ÄR. Det är som om HALVA ens personlighet inte finns när man inte vet vem som är ens pappa (som ju är det vanligaste, förstås).

Därför blir det en stor krock i min hjärna när kvinnor vill bli mammor via okända donatorer. ”Det gör inget för mitt barn kommer att ha sin mormor och morfar, sin morbror och en massa kusiner att känna igen sej i…” säger en obekymrad (blivande) mamma.

Och jag förstår den blivande mamman, för OM jag inte haft möjlighet att bli mamma så hade jag slagit knut på mej för att få bli mamma ändå och trots allt. Jag hade skitit i ALLA varningar och försök till att stoppa mej och jag hade gjort mej gravid, eller adopterat. Punkt! Ett liv utan barn hade inte varit ett liv för mej. Barn är och har alltid varit det viktigaste i mitt liv.

MEN nu har jag barn och kan lugnt tycka till om diverse saker.

Människor måste få ha rätt att få veta sitt ursprung. Iallafall så gott det går. Är man hittad på gatan i Brasilien och sedan adopterad till Sverige så är man och det är rätt svårt att ta reda på vem man är och vad man ärvt rent biologiskt. MIN egen lilla statistiska undersökning säger att adopterade barn oftare än andra får barn tidigt i livet (och då är min andra analys att människor vill ha biologiska band och få älska, och bli älskade, ”biologiskt” och känna ”blod är tjockare än vatten”.

Att av rent egoistiska skäl skaffa barn genom att inseminera sej med okänd sperma är alltså rätt fel, när man tänker ett varv till, för sannolikheten att den blivande människan vill veta vad den ärvt från sin ”andra halva” är rätt stor.

Människor som växer upp och tror att den dom bor med är ”pappa”, men får sedan veta att det var han inte alls, känner det ofta som att marken försvinner under deras fötter och att dom vuxit upp i/med en lögn. Trots att mamman kanske inte heller vetat säkert, utan hoppats och trott att hon valde den som faktiskt är biologisk pappa.

Det kan ju vara svårt att säga till sitt barn: ”Jag hade samlag med TVÅ olika män när jag blev gravid med dej så den pappa du lever med kan vara din biologiska pappa ELLER så är det den andre mannen jag låg med….”.

Men nog om det.

Jag tänker ändå att alla borde få ha RÄTT att få veta vem som är deras biologiska pappa. No matter what. Sen kan ju inte det genomföras till 100 % förstås, men i dom fall det går så borde man se till att den möjligheten finns.

Och om jag blir/är farmor vill jag veta det.

Tack för mej.

Det här är Lisa.

Hon är ca 1 år och kom till oss för 4 veckor sedan då jag hämtade henne i Nynäshamn. Hon hade åkt bil från Sibirien till Sverige och skuttade ur bilen, glad som en liten lärka, kissade och bajsade och åt den kycklingkorv jag hade med. Därefter ville hon hälsa på ALLA!

Väl hemma sa hon ”Heeeej!” till både Matilda och Theo och Bella och viftade glatt på svansen. Alla accepterade henne direkt och så var hon medlem i vår familj. Klart.

Sedan dess har hon blivit bästis med Theo (som är en katt – en cornish rex) och dom leker och leker och leker. Dom både leker en lek där Lisa jagar Theo runt runt i lägenheten, men också en lek där båda halvligger någonstans och småputtar och småbiter i varandra. Dom har verkligen klickat.

Katten Bella är lite ledsen eftersom Theo övergivit henne. Bella försöker då och då komma in i Lisas och Theos lek, men dom ser henne inte ens, rusar bara förbi och kvar står Bella och ser både förundrad och förvånad ut.

Lisa tycker att Matilda är rätt cool också och får då och då igång Matilda i en stunds lek. Det är otroligt bra gjort eftersom Matilda har EN princip: ”Jag leker helst aldrig”.

Lisa sprider kärlek och lycka omkring sej och människor som velat klappa henne känner av hennes fantastiska energi.

Lycka är att ha fått bli matte till Lisa. Hon är pricken över i i vår familj.

…………………………………………………………………………………………………………………………………

#jagvilllevahund #ryskgatuhund #sibirien #adopteraenhund #gatuhund #blandras