Brevläsning /erviluca

Mamma sommaren 2022.

Jag var hemma hos mamma, 90 år, i mellandagarna. Det var riktigt mysigt. Mamma har en pärm med brev hon skrivit till sin ungdomskompis som flyttade till USA i början av 1950-talet. Dom brevväxlade i alla år och för ca 10 år sedan skickade väninnan mammas brev till mamma och tvärtom. Det betyder alltså att mamma har en slags dagbok som nu finns hemma hos henne och alla brev är insatta i ordning i en pärm. Jag började läsa högt ur breven för mamma (som ser väldigt dåligt – är nästintill blind) för något år sedan, men avslutade inte läsningen och påminde mamma om detta och att jag både ville och kunde läsa vidare.

Inte min mamma och pappa. Bilden tagen från google.

Dom första breven är daterade innan både jag och min storasyster föds. Mamma och pappa har precis gift sej och har flyttat in i en lägenhet på Dalgatan mitt i Stockholm. Pappa studerar på Tekniska högskolan och mamma är gravid med min storasyster (som föds i december 1956).

Genom breven får jag/vi följa mamma, som nybliven mamma vid 23 års ålder (och pappa var bara 22 år!) fram tills sista breven skrivs flera år efter att alla hennes tre döttrar flyttat hemifrån och skapat sej nya liv och hennes man (min pappa) har dött (i cancer 1989).

Jag läser om ett helt vuxenliv – min mammas – i dessa brev där hon också skriver om det som händer i samhället och får läsa om hur de lyssnar på radio och hör Floyd blir nedslagen i boxning av Ingemar Johansson 1959 och hur gärna mamma skulle vilja ha ”en sån där Television”.

Jag får också läsa om hur jag föds (”störtförlossning”) och om hur jag är som liten. Mycket fascinerande. Mamma beskriver också om när hon och pappa kommer hem från en resa till Grekland och hittar ett brev i brevlådan där jag skrivit och berättat ”Hej mamma och pappa! Jag har gift mej!” (1980) . Mamma gråter en skvätt men skriver i brevet att hon sedan skärper till sej och inser att hon inte kan göra något åt saken utan att det är bara att ”gilla läget” och gratulera mej.

I breven beskriver hon också hur det är när pappa insjuknar i ”en tarmsjukdom” och hur han några månader senare avlider i magcancer (1989). Därefter är hon så ensam. Och är fortfarande.

Jag får en annan bild av min mamma, och även om jag visste att hon ”inte bara är mamma, utan också en människa” så blir det så tydligt när jag läser breven högt för henne.

Så fint.