Nu kastar jag loss igen. På väg mot nya mål rakt igenom. Jag undrar när jag ska landa. På riktigt. Och stanna.
En del kastar aldrig loss. Föddes i hamn och stannar där. Andra kastar loss en gång, eller max två – ger sej ut på lite äventyr ett tag, men återvänder sedan till grunden och stannar där.
Andra kastar loss en eller två stora gånger i livet. Vågar en gång och sedan en gång till, bara för att Livet kräver det.
Ytterligare vissa råkar ut för stora omvälvande saker i livet som gör att dom måste kasta loss, riva upp och ge sej ut i det stora okända.
Men jag – jag kastar loss regelbundet genom livet. Svävar ut mot nya mål i någon slags strävan efter att hitta rätt. Och landa. Jag kan inte styra allt själv, men jag kan styra mycket mer än många andra.
Jag kan vara glad över att jag är född i Sverige, som kvinna, så att jag i mångt och mycket kan leva ett självständigt liv och göra mina egna val. Jag har ju inte ens en man att ta hänsyn till eller bry mej om.
Av hänsyn till barnen har jag stannat i Åkersberga nu i 16 år, men nu är det alltså troligen dags….
….och det känns tungt.
Och spännande.
Och svårt.
Både vad gäller boende och arbete är jag på väg mot Nytt.
Igen.
Framtiden är oviss.
erviluca #mammatillfyrakillar 