När man bygger ett hus börjar med att se till att marken huset ska stå på är plan och fast. Om den inte är det, fixar man till så att den blir det med alla möjliga medel. Det är viktigt att Grunden är stabil.
När man ska sätta barn till världen är det bra om det finns en, eller två, fungerande föräldrar som är beredda att ta emot barnet, att de har någonstans att bo och en inkomst så att de kan försörja sig. En grund att stå på.
När man bygger ett hus startar man med att lägga en/bygga en grund. Grunden är viktig. Den ska vara stabil, stark och utan sprickor eller slarv. För att få huset att stå i många år är grunden mycket viktig. Man måste vara noga.
När ett litet barn föds behöver det i första hand trygghet, kärlek, värme, omtanke och mat. Det behöver bli uppmärksammat och man behöver lyssna på babyns signaler så att hen får mat när hen är hungrig, och tröst när hen är ledsen eller rädd, blir bytt på när den har bajsat och kissat och kramat och gosat med (en massa kärlek!) och tillräckligt med sömn.
Därefter kommer ytterväggar och sedan innerväggar och allt det som dessa ska innehålla för att hålla kyla och värme ute och göra det behagligt inuti. Plus att huset ska ju stå där i många år. Hålla för alla väder.
Barnet växer och behöver fortsatt kärlek, omtanke, bli lyssnad på, respekt etc samt vettiga och sunda och gränser, som sätts på ett tydligt och bra sätt. Barnet behöver också få vara precis sin ålder, vilket innebär att föräldrarna bör i förväg ha tagit reda på hur ”normala barn” fungerar för att förstå dess sätt att vara.
Det sista man gör med ett hus är finputsningen inuti. Det som vi boende kommer att märka allra först – tapeter, målning och andra ”ytliga” grejer i huset. Det bryr vi oss mest om – vi som flyttar in.
I tonåren ska man ”finputsa” ungdomen, släppa hen mer och mer ut i världen, gränserna bör vara färre och tonåringen bör få ”pröva sina vingar” och komma hem till det trygga hemmet och få kärlek och tröst när hen kraschlandar.
Om det visar sig att huset börjar ”glida” eller ”bli snett” el dyl så låter man någon kolla om det behöver lappas och lagas i grunden, om det slarvats där så att man måste in och fixa. Det är ett tungt jobb efter som det är Under/Bakom osv, men för att huset inte ska rasa ihop gör man det som krävs.
Om grunden är skadad räcker det inte med att sätta upp nya tapeter. Liksom.
Om ett barn eller en tonåring mår mycket dåligt, bör man ta reda på vad som hänt under uppväxten och hur relationerna i familjen fungerar. Man bör inte utgå från att ”föräldrarna är perfekta och det är fel på barnet”.
MEN när det gäller människor är det just precis det man ofta gör.
GRUNDEN är skadad, men Det Nya är att ”se framåt” och ”gör om – gör rätt”. Den nya melodin är KBT! Tänk annorlunda så blir det rätt!
Att ”gräva i historien – i det som varit” är ”Ute” och ”tjänar inget till”….Nej, nej, nej, varför gräva i det gamla? Se framåt! Le och var glad för du har Framtiden Framför dig!
Det som är modernt nu är KBT. I KBT ändrar man ett felaktigt BETEENDE och lär sig beté sig ”rätt”. Man begraver alltså smärta och svårigheter, och riskerar att det dåliga måendet fastnar och blir ångest, panikångest, magont, huvudvärk, ledvärk, aggressioner etc istället.
Det är som att laga taket på ett hus med sprucken grund!
”Men det gör inget! För hon var så liten när hon blev utsatt, så hon har glömt det!” säger man också. Och sedan ”KBT:ar” man bort ångesten och paniken. Iallafall för en kort stund. Kanske tills KBT-terapeuten ”släpper en” så hon får vara ifred….eller kan sätta ett kryss i rutan ”Genomförd terapi”.
Jag har inget emot Vissa behandlingsmetoder (jag har själv gått sådana), men jag blir störtirriterad på när de överanvänds: ”Jahaaaaa! KBT funkade på Maja Persson – då använder vi det på Peter, Gustav, Cecilia, Anna och Bengt också! Och funkar det på dom också, så kör vi samma metod på ALLA.”
DET irriterar mej!
Var och en behöver ”sin egen” metod, och var och en behöver få chansen att titta bakåt var problemet uppstod och få ur sej frustrationen som skapades där och då!
Grunden är skadad och då är det grunden man måste laga. Att laga en i grunden skadad människa handlar om att prata om det som är, eller har varit, svårt. Gegga in sej i svåra minnen och tankar kring det som hänt, gråta ut skiten, vara arg och därefter ”läka ihop sej”.
Kanske landa i ”förlåtelse” – speciellt förlåtelse av sej själv – och sedan gå vidare.
Och då kanske man kan KBT:a sej lite grann, för då är ju grunden lagad.
erviluca #mammatillfyrakillar 