I morgon startar min sista semestervecka. Jag har haft en härligt lång semester. Det är allt man kan önska, tycker jag. En lååång semester. Men när folk frågar efteråt: ”Vad GJORDE du??” kommer jag nog att humma och bluddra lite innan jag kommer på det, för det känns som om det viktiga var inte vad vi/jag GJORDE, utan hur det KÄNDES. Och det kändes braaaaa!
Det är härligt med tonårssöner. Jag kan rekommendera såna.
I morgon åker vi till Leksand. Väderrapporten säger: ”Skit på´rej!”, så det bästa vore väl att inte lyssna på den, se hoppfullt på det som komma skall, och lida i stunden, när vädret skiter sej. Att lida i förtid är ju slöseri med tid.
Resan dit ska gå BRA! UTAN att bilen bryter ihop. Det känns inte helt säkert, men jag håller tummarna. Och räcker inte det så finns det väl andra kommunikationsmedel – typ tåg, eller nåt. Visst måste man väl kunna ta sej till Leksand på NÅGOT sätt.
Det positiva med att leva lite ”hipp som happ” och vara lite ”för optimistisk” är att man lär sej att ALLT (ja, allt!) löser sej, även om det blir lite utbrott och sammanbrott på vägen, men även av det lär man sej. Mina söner kommer säkert att bli superplanerande och organiserade! Typ. DOM lär sej att HA KOLL.
Kanske.
Eller så blir dom som jag.
Jag är nog som min pappa. Som jag aldrig lärde känna. Fast vi bodde tillsammans hela min barndom. Jag lärde mej utifrån hur han betedde sej, eller så är det genetiskt, att ”ta dagen som den kommer”. För sån var han, och sån är jag. Mamma är inte sån. Men hon hakade motvilligt på, eller irriterade sej på pappas ”hipp-som-happ-beteende”. Eftersom jag lever ensam är det ingen som behöver irritera sej. Tjoho!
Jag HAR bokat en stuga i Leksand. Det hade inte pappa gjort. OM det varit när jag var barn hade vi åkt dit vi skulle på vinst och förlust.
Hundarna ska vara hos familjen på landet. Jag saknar dom redan. 😦
OM semesterresan/vistelsen i Leksand blir misslyckad, ska jag slå någon.
Vem??
Har inte bestämt än….
…men passa dej, du som är nära mej!
😉
erviluca #mammatillfyrakillar 