Skolavslutning igen…. /erviluca

På skolavslutningen i mellanstadiet står jag bredvid en tvåbarnsmamma, som blir så rörd. Hon torkar sina tårar och letar servett hela tiden. Hennes man skrattar lite kärleksfullt åt henne, men ser också berörd ut.

Jag tänker att jag måtte vara riktigt hårdnackad, för jag har inga tårar alls innanför ögonen – inte en tillstymmelse. Nada. Tomt.

Men så tänker jag vidare (som jag alltid gör) och tänker att dom har två söner. Jag har fyra. Dom är på sin…..’*räknar*….6:e skolavslutning. Jag är på min….*räknar*….19:e skolavslutning (som förälder, alltså).

Kanske blir man härdad till slut. Man har liksom ”sett allt” och ”upplevt allt” och ”i år är det ungefär som förra året” och ”solen steker i skallen i år igen…och jag får ont i benen och ryggen av att stå så länge”.

Typ.

Men SEN!!!

SEN är jag inte så jävla hårdnackad längre. Det är nämligen 9:ans skolavslutning, och Mellan går ut grundskolan. Flickorna i klassen gråter, av och till och mer eller mindre, hela tiden. Jag kan till slut inte titta på dom utan att ögonen tåras. Och jag som ska hålla tal! JAG får inte börja böla! Tänk om jag börjar böla och kan inte sluta sen…..

….för man KAN ju börja gråta, och så passar liksom kroppen på att gråta för alla möjliga oförätter i ens liv, när man ändå är igång, liksom.

Så jag stålsätter mej och stirrar ner i knät. Tittar INTE på dom gråtande tjejerna!

Hur killarna lyckas hålla sej så torra i ögonen förstår jag inte.

Sen sjunger 9:an en sång till lärarna och skolan, som är så BRA att ögonen bubblar över ändå. Jag får blåstirra ner i knät och försöka stålsätta mej i 180! T o m Mellans pappa viskar att han är rörd av den fina sången.

Jag lyckas låta bli att  börja storgråta, och får hålla mitt ”lilla fjuttiga tal”, för precis innan mej kliver en vacker kvinna upp och håller ett alldeles fantastiskt tal, helt utan manuskript på ett otroligt avslappnat och snyggt sätt…..

….så jag bereder mej att ”kasta in handduken” och ge upp direkt: ”Du vann! Nu kan inte jag hålla tal! You did it!”

Allt är sagt – och snyggt dessutom!

Men jag har lovat, så jag klättrar över en bänk och går och ställer mej i ”beredskapsläge”: NU ska jag hålla tal! Från underläge. Händerna börjar skaka så jag ser inte vad jag skrivit. Jäkla händer! En lärare tar tag i pappret och håller det åt mej. Men hela jag fortsätter darra. Jävla kroppsreaktioner! Jag var ju inte sååå nervös innan. Men NU! Efter värsta perfekta talet, av värsta perfekta talaren, utan manuskript….

Nåja. Jag håller mitt lilla tal. Och sen är det över.

Och nu har alla ändå glömt vem som höll tal, och om vad, så vad gör det om hundra år, eller ens två dagar?!

Förresten kommer Mellan fram till mej efteråt, klappar mej om ryggen och säger: ”Fint tal, mamma!” och det är det finaste betyg jag kan få!!

Ha ett fint sommarlov alla fantastiska lärare och elever!!!

Vi andra ska JOBBA!