Hur ska det bli? /erviluca

Är det inte förunderligt att man nyss satt och undrade ”Hur ska det bli? Hur ska det bli…..

…med barn? med livet? med man? med jobb? med boende?”

Och så drömde man, och fantiserade och drömde lite till….

….tog en handfull med stenar och lät dom hoppa i handen och så sa man: ”Hur många barn får jag när jag blir STOOOR!?” och så vände man på händerna och räknade stenarna….

…och under tiden så Levde man….

…och så BLEV det.

Det blev som det blev.

Och plötsligt sitter jag här och VET.

Jag VET vem mannen blev, vilka barn jag fick, var jag bodde och vilket jobb jag fick.

Jag sitter liksom mitt i Svaret på något vis.

Det känns lite…konstigt.

För det gick så fort….

…och jag hann inte bestämma mej riktigt, förrän det var över.

Nu är det bara resten kvar….

Undrar hur DET blir?…………

 

 

Profilbild för Okänd

Om Erica Leijonhufvud

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och två katter och familjebehandlare/familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

Ett svar »

  1. Vilken intressant tanke. Alla planer liksom bara blev. Ja, så är det ju. Hur hamnade jag här liksom?!
    Jag skrev en lapp i mitten av 80-talet som jag la i ett kuvert med texten ”Att öppnas på nyårsafton 1999”. På lappen skrev jag allt jag trodde om min framtid – vad jag skulle jobba med, hur många barn jag skulle få, var jag skulle bo etc etc. Jag öppnade aldrig kuvertet med lappen, för jag hittade den inte. Och jag kommer naturligtvis inte ihåg vad jag skrev på lappen. Jag vet att den finns någonstans. Men var? Jag tror jag ska upp på vinden och leta i en flyttkartong som är full av brev och vykort. Den kan vara där.

    Gilla

    Svara
    • Sånt där är spännande! När jag hade en killgrupp med värstingar på jobbet för några år sedan, bad jag dem skriva en ”framtidsvision” till sig själva, och så sa jag att de fick öppna dessa brev om 10 år för att se om det stämmer. Jag skrev då en själv också…
      Själv har jag ju annars en massa gamla dagböcker, där jag har funderingar, och dom är kul att läsa. Jag har skrivit sedan jag var 10 år…

      Gilla

      Svara
  2. Jag blir överraskad när jag läser mina blogginlägg för ett par år sedan – vilken energi jag hade fortfarande innan sjukdomen tog musten ur mig och nu undrar jag om jag någonsin har chansen att få tillbaka gnistan igen…

    Hemikram

    Gilla

    Svara
  3. Hoppas du får tillbaka lite kraft och ork igen….och att också gnistan kommer tillbaka till slut. Du verkar ju vara en sån människa: En sån med både gnista och glöd! Kram!

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar