Vissa ääälskar snö – alltid! /erviluca

Jag vaknar av att jag känner att någon STIRRAR på mej.

 Det är Flisa. Hon vrålstirrar. Intensivt.

Hon brukar göra så när hon vill SÄGA något (men tyvärr har Gud bara begåvat henne med skall och stirrande – ingen röst med ord). Jag tittar tillbaka och säger:

-”Vad är det, Flisa? Är du kissnödig??”

Hon brukar inte väcka mej på mornarna, ens när jag ”råkar” sova till 12!!

Som för att förklara springer hon till köket, hoppar upp på kökssoffan och tittar intensivt ut och viftar häftigt på svansen. Jag förstår givetvis att hon säger: ”TITTA UT, MATTE!!”

Jag går fram till fönstret och tittar ut: SNÖ! Massor av snö!

-”Jahaaaaa! Du vill ut och KASTA SNÖBOLL?!?” frågar jag Flisa.

-”JA! JA! JA! JA! JA!!!!” tjoar hon (fast den som inte förstår hundspråket hör bara: ”VOV! VOV! VOV! VOV!).

Det är bara att slänga på sej VINTERKAPPAN och VINTERSTÖVLARNA och klaffsa ut i snön!

-”Fy faan!” säger jag.

-”JIPPI!!!!” säger Flisa.

Jag kastar snöbollar tills vantarna är dyngsura,  och lufsar runt i dm-hög blötsnö tills jag tappar andan.

 Men vad gör man inte för sin älskling?

Milton trippar runt med hög benföring för att inte bli så blöt om sin fiiiiina lilla mage. Han är lite mer ”fin i kanten”, än slaffs-flisa.

När allt är dyngsurt innifrån och ut – utifrån och in – går vi in.

Flisa är nöjd.

Vi får hoppas att det är den sista snön för denna vår….