Han vann! /erviluca

Han har nog bestämt sej redan då jag försöker väcka honom första gången: Han tänker stanna hemma idag.

 Men det förstår jag inte, då.

-”Upp och hoppa din gamla loppa!” säger jag och tänder lampan i fönstret, sätter på datorn och lägger fram kläderna….

…som jag brukar.

Han stönar och snurrar något varv i sängen….

…som han brukar.

Jag går och gör frukost, som jag sedan bär in i hans rum….

…som jag brukar.

Han sover.

-”Meh! Du ska upp nu!” säger jag och tänder en lampa till, och puttar på honom.

Flisa kommer in i rummet.

-”Bit honom!” säger jag…

…som jag brukar.

Flisa viftar vänligt på svansen, hoppar upp i Minstings säng, och slickar honom lite på kinden….

…som hon brukar.

Minsting sätter sej upp och ser lite snurrig och bortkommen ut.

-”Kom igen nu! Theet kallnar!” säger jag.

Jag går ut ur rummet och sätter mej framför TV:n och äter frukost.

Gör mej i ordning.

Det är tyst i Minstings rum. Jag går in där.

Han sover.

-”NU MÅSTE DU GÅ UPP!! KLOCKAN ÄR MYCKET!!” säger jag och rycker ovänligt av honom täcket.

-”Åååååååh!” säger han och sätter sej upp.

-”Du måste klä på dej NU! NU! Du har en halvtimme på dej nu, att klä dej och äta, och du hinner inte titta på datorn idag!” säger jag och stänger av datorn.

-”Vad gjorde du??” säger Minsting.

-”Jag stängde av datorn! Du hinner inte titta på den idag! Klä dej NU!” säger jag.

Jag går ut ur rummet igen och gör mej själv färdig.

Går in i Minstings rum.

Han ligger under täcket och sover.

Jag blir tokig!

-”UPP MED DEJ NU! NU!!!”

Minsting rör sej inte ur fläcken.

Jag puttar på honom.

-”Gå UPP! NU!”

Han sätter sej upp och ser snurrig ut.

-”KLÄ PÅ DEJ!!!”

Jag slänger fram kläderna på sängen.

Minsting tar en strumpa och bökar ner in under täcket…..

…… på ett otrooooligt provocerande och låååångsamt sätt.

-”SLUTA RETAS OCH KLÄ PÅ DEJ SOM FOLK!” fräser jag.

Minsting rör sej i slow motion och beter sej som om han vore utvecklingsstörd.

Mitt hjärta slår hårt av stress och irritation, jag får nästan hjärnsläpp…..

….. och jag måste hålla i mej själv för att inte slå honom och/eller skrika rätt ut.

-”Jag går ut med hundarna och när jag kommer in SKA du vara färdig och helst ha gått iväg också! Klockan är mycket och du har inte tid att bete dej som om du vore helt dum i huvet!!” säger jag som den otroooligt pedagogiska, psykologiska och kloka mamma jag är.

Jag går ut med hundarna, morrande.

Dvs JAG morrar. Hundarna gör det inte.

Jag kommer in igen och går in till Minsting.

 Han ligger under täcket – orörlig – och har inte klätt på sej.

Jag sliter av täcket och slänger det i ett hörn, vrålar att han måste klä på sej och beter mej som ett fullkomligt Idiot!

Minsting rör sej i låååååååååååångsamt, tar låååååååååååångsamt upp sina byxor och stoppar foten snett och tokigt in i fel byxände…

Jag sliter byxorna ur hans händer, sätter dom rätt och puttar in rätt (jätte-) fot i rätt byxben och fräser:

-”Bete´ dej inte som om du vore dum i huvet, för det är du inte! Och sluta reta mej!”

-”Jag retar inte dej…” säger Minsting långsamt.

-”AAAA-vissst!?!” säger jag.

Han får på sej byxorna……

……. och så är det t-shirtens tur….

Ingenting händer.

Han bara sitter, som en hö-säck, och glor….

Jag försöker att inte bli Galnare…och avvaktar…och andas djupt….och räknar till 291823 baklänges i huvudet….

-”På med t-shirten!!!” fräser jag.

Inget händer. Han bara sitter där.

-”Här är tjocktröjan!” säger jag och slänger den på sängen.

Minsting tar tjocktröjan, lyfter upp den och slänger den provokativt på golvet.

Då BRINNER det till i mitt huvud:

-”Jag-skiter-i-om-du-kommer-i-tid-till-skolan-och-nu-går-jag-och-jag-ska-ringa-skolan-och-säga-att-du-är-hemma-och-skolkar-idag!!!” skriker jag och går med stampande steg ut ur hans rum, smäller igen hans dörr…

…..fast det blir lite misslyckat, eftersom det ligger en sladd ivägen…

Går ut i hallen och ut genom ytterdörren……

…… och lyckas SMÄLLA igen den dörren så att det dundrar i HELA HUSET !

Puh!

Jag hinner se Flisas förvånade, och oroliga blick, innan dörren åker igen….

Sen fräser och spottar jag hela vägen till bussen….

…och passar på att HATA ALLA en stund!

Bussjäveln är försenad för det har skett en bilolycka ca 800 meter bort, ser jag på dom blinkande ljusen och förstår på ljuden av sirener…

…så jag hatar alla jävlar som råkar ut för olyckor också – och som gör att bussar är försenade för folk!

Såja.

Mot lunch-tid får jag blixtrar i hela huvet, när jag sitter i ett samtal, och en supermigrän-attack startar.

”Där fick du!!!” fräser migränen.

Jag åker hem, och hemma har jag en rätt så nöjd Minsting…..

….. som ändå säger: ”Förlåt!” när han får syn på mej….

…och sen går han ut med hundarna två gånger i rad, utan att ”trixa” och tjaffsa emot….

Ungjävel!

😉