Den bästa killen ever! /erviluca

Peter, jag, Bosse, Eva, Lemo
Anette, Åke, Ann, Björn, Helle
Sigge
 

När jag tänker tillbaka är nog den bästa pojkvännen jag har haft, Lemo. Vi träffades i ”Gänget” när vi båda gick i åttan. Han gick i en parallellklass och jag minns inte hur våra vägar korsades – bara att vi plötsligt var ett stort gäng som började tillbringa all ledig tid tillsammans.

Lemo var tillsammans med Eva inledningsvis, men via någon (Anette?) fick jag information om, att om jag var intresserad, skulle han göra slut med Eva…

Bussigt!

Jag var intresserad.

Men det kändes liiiite knepigt att ”ta över” efter någon annan…

…..fast jag fick bita ihop kring detta faktum – jag var ju kär!

Lemo var Världens Snällaste och Goaste kille – ever!

Snygg  var han också.

Vi var tillsammans ett helt år, och det är ganska länge för att bara vara i 14-15-årsåldern.

Vi hade ett FINT år ihop!

Jag minns bara att vi var osams EN gång…

…och det var när vi skulle åka ifrån en kompis, till en annan, och Lemo och Bosse ville snedda över en leråker med sina moppar, men jag, som satt bak på Lemos moppe, ville INTE att han skulle göra det. Jag ville att vi skulle åka runt leråkern….

Googlad bild. Inte Lemo...

Det slutade med att han och Bosse åkte sladdande över leråkern, och jag gick surt runt den. Jag kände mej övergiven, ledsen och arg! Och jag tror jag tjurade en bra stund. Jag har också en känsla av att han inte riktigt begrep varför jag blev så besviken och ledsen…..

…och att han blev sur för att jag var så sur.

Han trodde det handlade om att åka över en leråker!

Va?!

Det handlade ju om att visa sin kärlek!!  Att välja mej!

Killar, alltså….

Nåja.

Vi hade ett jättefin år ihop….

….. och Gänget, vi umgicks i, var ett helt underbart gäng!

Så  åkte jag till Tunisien med mamma, pappa och lillsyrran på semester. Jag blev uppvaktad av X antal tunisier, men var inte ihop med någon, men tyckte det var jobbigt att jag var tvungen att vara ”trogen”….

…och plötsligt kändes Lemo så…mesig…och ”vanlig”….

…tråkig, liksom.

Så när jag kom hem gjorde jag slut.

Jag ville vidare i livet! Ut i världen!

I det Spännande och Nya!

Och kvar i ”det gamla” var Lemo.

Världens Finaste Kille.

Jag tror han är kvar än.

Där hemma.

Lika fin, men numera med en fin fru, och några fina barn också….

Tack för det året, Världens finaste Lemo!

(fotnot: Näe, han heter inte Lemo – kallades bara det.)