Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det finns ingen som jag!

Jag är absolut inte ”vanlig”, utan helt ovanlig. Fast inom ”normal-sfären”…

….på gränsen kanske…

Och ska jag ha en man vid min sida, så måste ju han antingen OCKSÅ vara ”ovanlig” – ”ungefär-som-jag-ovanlig” –

ELLER så ska han en massa tålamod och överseende ….

…och givetvis älska mej gränslöst!

Och ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag att Han inte finns.

På internetdejtingsiterna är alla män så….tråkiga/vanliga/fega/ytliga/fula/trista….

Och ute i stora världen är ALLA för fega.

 INGEN vågar ta initiativ eller flirta lite…..

…… eller lite spontant bjuda ut mej på dejt!

JAG har vågat ta initiativ många gånger. JAG har bjudit ut på dejt.

 JAG är inge bra på att flirta…men jag är bra på att ta initiativ iallfall….

…. och SEN flirta.

Men ALLA ANDRA är fegisar!

Och jag kommer att förbli ensam hela livet….

….. för jag tänker inte ta fler initiativ!

Jag är less på det och jag vill bli älskad!

Åtrådd.

Typ.

 Jag vill inte ”jaga-någon-som-kanske-kommer-att-älska-mej”….

Så jag skiter i det!

…………………………………………………………………………………………..

JAG VILL FÖR I HELVETE BARA BLI ÄLSKAD!!

Ska det vara så jävla svårt?!?

…………………………………………………………………………………………..

Tydligen.

Synd, att ”dom” missar mej, för jag står på ”topp” just nu….

Men, men….shit happens!

Och livet är idag.

Och i morgon är det för sent.

Bara så du vet.

…och fuck you!

…………………………………………………………………………………………………..

…………………………………………………………………………………………………………

…not!

Varför får jag inte ändan ur vagnen och tummen ur arslet?

Varför sitter jag fast?

Vad sitter jag fast i och vad innebär det när jag får ändan ur vagnen och tummen ur arslet?

Jag stänger in mej själv i en bur, låser om mej och låter mej inte flyga.

Så måste det ju vara, för vem gör det annars?

Jag är väl  herre – eller dam (?) – över mitt eget liv?

Eller?

Det är så himla härligt att skylla på andra, så det är lätt hänt att falla ner i det diket….

….och lite skönt också faktiskt.

Att skylla på att ”Allt Annat” tar TID, så ”jag hinner inte!”

…eller….

Att det kostar pengar, och det har jag inte.

…eller….

”Om HAN bara hade gjort si eller så”, så hade jag kunnat!

…eller….

Om bara inte allt som ”måste-göras” kom ivägen och måste göras!

Sen är det det där med att fokusera på EN sak i taget, som är så svårt….

…så det kan jag också skylla på.

Jag har tex….*räknar*……FEM böcker jag vill skriva just nu, som liksom ”kokar” i mej och ”VILL UT!!” –  och som känns VIKTIGA!

Och så har jag…*räknar*….EN bok som jag behöver skriva om slutet på…..

…… TRE böcker som jag behöver ”fixa till rakt igenom” (dom är färdiga, men lite för utdragna och behöver ”klippas till”)….

Sen vill jag starta en blogg till om ett viktigt ämne, där jag i så fall skulle vara anonym, vilket gör att jag inte säger vilket det viktiga ämnet är….

Sen vill jag börja dansa igen: Afrodans eller zumba eller vilken friskis-och-svettis-dans som helst!

 Älskar att dansa!

Kostar pengar.

Jag behöver sälja lägenheten och flytta till hyresrätt, men då behöver jag en hyresrätt först, förstås….

Att sjunga i kör vore helt enkelt underbart! Det gjorde jag under hela min uppväxt – sjöng i flera körer – och det vill jag göra igen!

Jag skulle gärna vilja gå på Agility med hundarna också, eller någon annan hundträning, bara för att det är så kul!

Pengar.

Men vad händer?

Jag sitter här, framför datorn, och skriver lite här och lite där, och det blir varken hackat eller malet…

…och så borde jag städa…..

……detta eeeeviga städande, som MÅSTE göras jämt jämt jämt och som ibland bara känns som slöseri med Viktig Tid, där jag kunde ha gjort andra viktiga saker – som att skriva!……

……. och tvätta och fixa i köket….

NNNNGGGGGGGAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!

Idag är det 17 år sedan jag stod på knä på en brits på Huddinge sjukhus och trodde jag skulle döööö….Storing är det största barn jag klämt ut. Storing är det barn jag var mest rädd för att föda….

Varför? frågar du givetvis….

Varför var jag så rädd för att föda just Storing?

Jo, när jag skulle få Äldste sonen VISSTE jag inte hur det kändes att föda barn. Jag VISSTE att det gjorde ONT, och jag hade läst hyllmeter efter hyllmeter om förlossningar, för att ”vara beredd på allt”….

Jag var superförberedd med Äldsta sonen, men ändå blev jag otroligt chockad över smärtan det innebär att klämma ut detta Underverk. Jag var också förundrad över dessa fantastiska känslor som föddes med Äldste sonen, så jag visste att jag ville göra om det, pga detta….

Jag hade längtat efter ett barn till i 10 år! Men inför förlossningen VISSTE jag hur fruktansvärt ONT det gjorde, och jag kände att jag inte visste hur jag skulle ställa in mej på denna GALNA smärta igen. Jag visste också att jag ändå inte ville ha bedövning….för att inte baaarnet skulle bli påverkat….(Gud, så tappert och stoiskt, kan jag tycka nu…)….

Förlossningen blev en kaotisk katastrof!

För mycket Petidin (som jag egentligen inte ville ha alls!), en galen, oförstående och iskall barnmorska (fyfaan för Viveka!)…..

….. och hallucinationer (av Petidinet) som gjorde att jag trodde att jag varit med om en bilolycka!

Kära nån!

Mitt i detta KAOS, kom Storing.

Min andre son.

En helt egen liten människa. En egensinnig liten person, som bevisat för mej att det finns dom som  kan vara mer envisa än jag….

En liten människa som vågade stå upp för sina känslor, tankar och åsikter i 180 knutar…

En liten Stenbock.

….som idag är en Fantastisk Människa!

Vacker, klok, lugn, sansad, humoristisk, snäll, omtänksam, genomtänkt…

 Fortfarande envis, men numera använder han denna envishet Framåt i livet…….

….. och när vi diskuterar/har olika åsikter, biter han inte längre i mattan, skriker och kastar saker av ilska….

Tja….den bästa Storing ever!

GRATTIS 17-åringen!

Om 1 år är du ”vuxen” i samhällets ögon, men ärligt talat tycker jag att du nått den åldern redan nu.

Du är vuxen i mina ögon.

Fast ändå mitt barn.

Och jag älskar dig gränslöst!

Tänk att jag nu har fyra söner som tittar ner på mej ”von oben”…..och kan titta rakt ner i skallen  på mej för att se om jag har…mjäll! Det har jag inte.

Det är helt otroligt att dessa fyra fantastiska ”nästan-män” (åtminstone 2 ÄR män) har varit pyttesmå och legat i min mage!

Googlad bild.

För att inte somna vid skrivbordet på jobbet….

…..efter alldeles för lite nattsömn…

……bestämmer jag mej för att städa skrivbordet!

Näe, va dum jag är! Det heter ju inte städa på vårt jobb – det heter ju att jobba efter LEAN!

Men jag vet inte hur man använder det ordet som ett verb; att ”leana”? Nåja. Man rensar och gör skrivbord/golv/bord/stolar/hela rummet renare och mer organiserat.

”Städar”? Nej nej nej!

Ett stort företag har hittat på att det heter LEAN och så har dom åkt runt hela Sverige och berättat om hur man städar, fast med tusen gånger tjuuusigare ord, och så har dom tjänat STORKOVAN!

Jag kanske skulle starta något företag/bolag och lära folk hur lätt man blir lurad och hur viktigt det är att veta hur lätt man blir lurad…och så lura dom att dom måste gå den kursen och utbildningen så att dom inte blir lurade…av andra som luras….

Tjoho! My future is saved!

Nu skulle jag inte skriva om det….

……men vad faan skulle jag skriva om då??

*tänker*

Joooo! NUUU vet jag!

När jag städade skrivbordet hittade jag ett refuseringsbrev från Berghs förlag….Det var lite knöggligt och såg lite ”ledset” ut…

Innan jag la undan det, läste jag igenom det. Jag hade då skickat in 7 manus , och de skriver bl a:

”….måste tyvärr konstatera att vi inte tror oss kunna ge ut det med tillräckligt framgång.”

Slutade jag läsa där tro (??) , för längre ner i brevet står det:

”Du får dock gärna skicka oss ÄRTAN på nytt när den är färdig. Jag tycker att du funnit en rolig ton, både lättsam och allvarlig….”

Eeeeeh….VA?!?!

Hjärtat börjar slå. Har jag missat en chans till utgivning? Jag skickade aldrig in den färdiga Ärtan till dom. DET är jag helt säker på. Däremot skickade jag den till Bonniers, som först ville ha den, men sedan ångrade sej….

Nu ligger ”Ärtan” hemma i ett skåp (färdigskriven för LÄÄÄÄÄNGE sen!) och ”gråter stilla tårar” …..

……eftersom hon tror att hon inte duger.

Jävlars, säger jag bara!

Brevet skrevs år 2003!

Nu måste jag hem och leta reda på Ärtan och säga: ”Du dög juh! Fast jag läste väl brevet för slarvligt eller nåt! F-låt!”

Jag behöver en ……vahettere….vahettere….vahettere…..mentor? Nej! Eeeeh….”en-sån-där-som-liksom-hjälper-till-och-strukturerar-och-fixar-och-sånt”….agent! Så heter det va?! En sån behöver jag.

………………………………………………………………………………

Jobbannons:

Är du driftig, pålitlig, påhittig, strukturerad, fantasifull, 
modig,utåtriktad, pålitlig, energisk, ekonomiskt kunnig...
så är du välkommen att söka jobbet som AGENT för mej.
Du ska då ta alla mina manuskript och skicka in/marknadsföra
/ha koll på..... och bla bla bla och etc....och du ska göra 
det UTAN lön ända tills böckerna börjar ges ut - och då ska 
du få procent på vinsten! 
 

Ansökan skickas till:

Förvirrad fattig framtida författare ,

….i rutan nedan.

………………………………………………………………………..

Låt den rätte komma in

lämna Fel vid dörren

Låt den rätte sen bli min

bättre sent än förr-en

Vem är rätt och vem är fel?

Vem kan någonsin veta?

Spelar i ett kärleksspel

med känslor som är heta

Skönhet, klokhet, vara snäll

Ärlighet är bra

Någon att somna med varje kväll

och vakna med varje da´

Satsa allt på enskilt kort

Våga för att vinna

Satsa allt är mycket stort

Måste inte hinna

Tiden borde räcka till

Fånga varje dag

Leva nu är allt jag vill

 I kärlek vara glad

Våga vinna våga vara

känna nuet modigt stark

Tro på godhet lite bara

Två starka ben på stadig mark

Hand-i-hand kamperar vi

lever stannar tänker här

Tillsammans evigt och så fri

Hoppet finns  där kärlek är

Jag känner i hela mej att det är dags för en dikt, men ingen dikt kommer.

Jag känner att dom liksom ligger ”på lur” omkring mej….

…svävar omkring i luften….

….låter sej inte fångas in….retas…

Frågan är om jag bara behöver sträcka ut en hand och fånga in en….? Det känns lite så…

För NÄR jag skriver dikter så kliver dom snällt och vänligt ner i fingrarna och skrivs ut, utan att jag medverkar själv, nästan….

IBLAND tar dom en sväng via hjärnan, så att jag själv får veta vad den handlar om, innan den skrivs ut….

Häromnatten, när jag vaknade, låg en dikt där – i huvudet – och ”ville bli utskriven” PÅ EN GÅNG! Den var rätt så envis och enveten: ”SKRIV UT MEJ! NU!!” krävde den.

Jag låg och vägde för och emot, om jag skulle skriva ner den eller inte (OBSERVERA att det var MITT I NATTEN!) , och jag kom fram till att jag INTE orkade!

Jag tänkte in den i huvudet….

….. och försökte stoppa in den i något Minnesfack i hjärnan.

Den var så Självklar, så jag tänkte att ”Den kommer att Finnas där när jag vaknar, så kan jag skriva ner den då!”.

Som STRAFF (från Universum?), för att jag inte skrev ner den direkt, är den helt borta!

Helt.

Borta.

Det var den bästa dikt EVER made!!

Lovar!

Jävla skit!

Ytterligare ett straff är att det nu flyger omkring små ofärdiga dikter i min närhet, men ingen vill komma till mej….

Dom flyger omkring som irriterande flugor omkring mitt huvud, och slår sej aldrig till ro, visar bara DELAR av sej….

…. och låter sej inte fångas in.

Irriterande!

OJ, vad jag är trött! Oj oj oj!

Att ha tre söner hemma innebär att ”man” (dvs jag) inte går och lägger sej i tid…DOM är vakna till 02….03….04…typ….

JAG lägger mej vid ungefär 23….24….01….-tiden, men i natt blev det kl. 02, för det blev liksom inte av att lägga sej….

Det är så konstigt, för jag ligger i princip i sängen, och tittar på TV…slötittar…

……vet ibland inte ens vad jag tittar på…

…..och så blir det inte av att gå och tvätta sej.

Det känns så Stort att ta sej från bäddsoffan i vardagsrummet och in till badrummet…Det känns lite som att bestiga Mount Everest….fast jag aldrig gjort det, och inte heller haft något större längtan efter detta….

Men OM!

Igår satt jag och tittade på ”Sommaren med Göran” och både storskrattade och små-mös åt tokigheterna i filmen. Speciellt mycket tyckte jag om att se på David Hellenius OCH han som spelar Göran….eeeeh (?)….: Peter Magnusson!Dom är så BRA skådespelare! Superbra!

Släng er i väggen, Beck-gänget mfl!

Minsting kom och la sej bredvid mej, i soffan, i en datorspelarpaus…..Jag kliade honom på ryggen en stund, och sen sa han:

-”Ska jag klia dej?”

Jag blev jätteförvånad:

-”DU?!?….KLIA MEJ???”

-”Ja, fast utanpå tröjan förstås….”

-”Men åååååh! Jaaaaa! Jättegärna!!”

-”Men då får du inte låta sådär äckligt!” krävde Minsting.

-”Eeeeeh….vaddå?!”

-”Ja, du brukar låta sådär…äckligt! Säga AH! OH! UH! och sånt….”

-”Ha ha ha! Näe, jag ska vara alldeles tyst, hur skönt jag än tycker att det är.”

Hm! ”Låta sådär äckligt….” ?!

Schysst asså!

Det är alltså äckligt när jag stönar lite uppmuntrande:

-”Åååå vad skönt! Aaaa! Dääär! Ååååå!”

Hm.

Han har kanske sett för mycket på porr-film….(?)…

…hoppas jag INTE!

Hur kan han annars tycka att mina ”skön-stönanden” är ”äckliga”?!?

Fast i och för sej tycker alla tre grabbarna att jag är rätt äcklig hela jag, så…

….hur jag låter, när jag låter, kanske ingår i ”Äckel-paketet”….

Men vad jag egentligen skulle säga är:

Ååååå, vad jag är TRÖTT idag! Jag kan knappt hålla upp ögonen.

Jag sov alltså från ungefär 2 till 5.30 (för då började jag hosta hosta hosta….och sen började jag tänka på min ekonomi…och sen var det KÖRT!).

Om ALLA skickar mej några hundringar var, så kanske mitt ekonomiska katastrofläge lägger sej….

…och jag kan börja sova om nätterna igen….

….och jag kan börja om från början igen….ekonomiskt.

Så kom igen nu´rå!!!

Tackar på förhand!

http://familjeterapeut.wordpress.com/2012/01/02/placerade-barns-foraldrars-upprop-gor-mig-beklamd/

Läs och begrunda ovanstående blogginlägg, som är på min andra bloggsida…

Tyck till, om du vill!

För en del är Resan genom livet ett tryggt tuffande, sittande i en vagn, som dras av ett Starkt Ånglok:

”Tuff-tuff-tuff!”

*framåt framåt*

Man kanske kliver av vid någon station, när tåget gör uppehåll, kollar upp stationen, tar en fika på caféet, träffar lite människor….

….men så kliver man på tåget igen – samma vagn/samma plats – och tuffar vidare: ”Tuff-tuff-tuff”…

Kanske man tittar ut genom fönstret då och då, och ser Dom Andra -Därutanför…

…..och antingen reflekterar man över vad Dom Andra gör eller så gör man det inte…

Tryggt och säkert åker man iallafall vidare i sin vagn, mot Målet – Ändstationen – utan att störas för mycket av….

…Livet som pågår utanför….

Utan att störas för mycket av Dom Andra.

”Tuff-tuff-tuff”….

Det känns inte bra.

Inuti.

I bröstet.

Det är som om det sitter en stor gråtklump där….en stor svart geggig och kletig massa, som gör det svårt att andas…

….som Tynger Ner orken…som kladdar ner Hoppet tills det ligger i en svart sörjig pöl…

Första dagen på nya året går mot sitt slut och jag har en känsla av att vinden kommer att vända  nu.

Att det kommer att blåsa en kraftig motvind här framöver….

…att det kommer att bli en jävla uppförsbacke….

…och att jag, som vanligt, måste ta mej upp för backen, i motvinden själv/ensam/av egen kraft/utan hjälp.

Näe, det kommer inte att bli en ”kraftig motvind” – det kommer att bli stormbyar.

Jag kommer att slås till marken.

Och just nu kryper det över mej en oro  om jag kanske inte kommer att orka resa mej igen…

För motvindar och stormar och uppförsbackar har jag haft för många av….

Benen börjar bli utslitna, musklerna vill inte mer, viljan börjar tryta…

Jag kanske varken kan eller orkar ta mej framåt och/eller uppåt nästa gång vinden vänder…..

En svag skit är ointressant.

En svag skit göre sej icke besvär.

Glad, positiv, rolig och stark! Det är sån man bör, och ska, vara.

Inte en gnällig och negativ jävel, som tjuter att det inte går, att hon inte orkar, att hon behöver hjälp….

Jag orkar tamejfaan inte resa mej ur diket igen…

När jag krypit ner där (eller blåst ner) kanske jag blir kvar….

…for ever and ever…

…and ever.

Att vara Ensam Suger!

Att behöva klara allt Ensam är Pest!

Jag kanske t o m VILL stanna i diket!

😦