Månadsarkiv: januari 2012

Kan man inte få vara lite sjuk ifred, liksom?

Näe!

När man är mamma kan man inte få göra något ”ifred”.

Detta är den STORA LYCKAN, och den stora olyckan, med att vara ensamstående mamma.

Nu är jag sjuk. Det var länge sedan jag var så sjuk.

Hur orkar du då skriva blogg-inlägg? frågar den Beskäftige då.

Jo, för att jag mår liiiiite bättre idag, och när febern sjunker (när man tagit meducin) så blir man lite piggare – och väldigt mycket svettigare – en stund…

Då passar jag på. Iallafall idag. Igår kunde jag knappt stå upp utan att döööööö!

När man är sjuk vill man bara vara sjuk. Inget annat.

 Man vill inte vara mamma eller matte eller kollega eller familjeterapeut eller syster eller något annat!

 Man vill bara vara sjuk.

Ifred.

Fast inte övergiven.

 Men man vill liksom Bara Vara Sjuk = utan ansvar.

Man vill att Livet ska funka UTAN en, en stund.

Men om/när man är ensamstående mamma och matte, är det inte så. Livet funkar inte utan en. Punkt. Man måste alltid ta Ansvar. Alltid.

Men det är väl ditt eget jävla fel, säger Den Beskäftige. Du valde själv att skaffa barn, skilja dej och skaffa hundar! Skyll. Dej. Själv.

Jamen, Den Beskäftige kan väl slänga sej i väggen en stund….

…..så kan jag berätta för er andra att det spelar ingen roll hur mycket man VALT saker ibland, man känner ändå känslor!

Man kan hata den man älskade, tröttna på djuret man skaffade, avsky det boende man trodde skulle bli så bra, vilja flytta från den stad där man skulle ”bo hela livet”, börja röka fast man ”aldrig skulle” etc i all oändlighet.

Jag älskar mina söner över allt annat på denna jord! Och jag älskar också mina hundar.

Men när jag är sjuk – har 39 grader i feber, mår illa, har ont i hela kroppen, hostar så det gör ONT ONT ONT! – då skulle det vara skönt att få vara lite ifred….

MEN här finns två killar till just nu (den tredje flydde ifrån bakteriehärden, tillbaka till sin bakteriefria pappa…):

Minsting hostar hostar hostar.

 Mellan klagar på illamående, ont i halsen och ont i huvudet.

VEM ska då styra skeppet?!

Den som har minst ont, minst feber….

…eller den som är mamma?

Låt oss rösta!

Hand upp för dom som tycker ”den-som-har-minst-feber” (=Minsting)

Hand upp för dom som tycker ”den-som-är-äldst-av-barnen-fast-har-ont-i-huvet-och-mår-illa”? (=Mellan)

Hand upp för dom som tycker ”den-som-är-sjukast-av-alla-och-har-högts-feber” (=jag)

😛

Ja e suk.

Jag är så dålig att jag inte orkar skriva sj-ljudet…

Nu hade det verkligen suttit bra med att ha en bokstav för ”sch-ljudet”…

Jag har ont i hela kroppen, hostar skrällande heeeeela tiden och har feber.

Jag mår dessutom illa, har tappat matlusten men är hungrig…

Just nu går febern ner, för jag tog ett par Alvedon för någon timme sedan = svettas!

I morse, när jag vaknade, frös jag så jag skakade. Tempen visade då på 38,5.

Egentligen är det inte synd om mej, för mitt i eländet njuter jag av att vara Sjuk På Riktigt.

En Äkta och Rejäl influensa!

Det är annat än att släpa runt med migrän-huvudvärk.

Om jag fick ÖNSKA skulle jag också vilja att någon passade upp på mej lite grann, tittade på mej med liiiite oroliga ögon, kom med vatten och frågade om det var något jag ville ha….

….gick ut med hundarna åt mej och lagade mat.

Helst någon som sa:

-”Sätt dej i soffan, älskling, så ska jag byta lakan åt dej”.

Sen skulle han vädra också, så jag frös lite grann, och då skulle han hämta en filt och lägga på mej….

Sen skulle jag krypa ner i dom rena lakanen och fortsätta hosta, ha feber och vara suk….

Men det är ju bara i mina drömmar….

*hostar skrällande*

Fy, vad jag svettas nu!

Tror jag öppnar balkongdörren en stund…och sen ska  jag vingla tillbaka till sängen och lägga mej…

…för jag är sååååå suk!

🙂

På vägen till jobbet idag jobbade hjärnan för högtryck.

Jag tänkte på varför det blir som det blir – orsakerna liksom – och vad man kan göra åt det – och vad det spelar för roll vilka föräldrar man har, hur man bemöts som barn, uppfostran och hela tjottablängen.

Sen löste jag skiten.

Klart!

Problemet är bara, som det ofta är, att när man väl är ”framme”/hemma igen/har tillgång till dator och/eller papper och penna….

….. då har man glömt hälften….

….. eller Det Viktigaste…eller själva Kärnpunkten.

Pudelns kärna liksom.

Skit också!

Så nu får ni fortsätta stå ut med Världens Problem.

Ba´fatt jag glömde Lösningen.

Sorry!

Under mej bor en kuf.

Han smyger ut på kvällarna, är borta hela nätterna och kommer smygande hem på mornarna….

Han ser ut som en kuf och verkar livrädd för människor, tar aldrig in sin post och har alltid persiennerna neddragna.

EN gång har jag hört hans röst. Det var när han slängde upp dörren vid ett tillfälle, när jag bott här någon månad och gallskrek:

”FÅ DEN JÄVLA HUNDEN ATT SLUTA SKÄLLA!!”

Det var min förra hund, Sally, som fått spel över något – den gången.

Jag gjorde allt för att få henne att sluta som jag minns, och efteråt skrev jag ett kort och la i hans brevlåda, där jag bad om ursäkt för Sallys beteende.

Men han tömmer ju aldrig brevlådan. Den svämmar över, och man tror att han dött, eftersom man aldrig ser, eller hör, honom…

…men det har han inte.

Dött alltså.

Han återuppstår i så fall varje kväll.

MEN dom sista veckorna har det kommit ett dunkande ljud från hans lägenhet på kvällarna.

Det är inte ett knull-ljud. Alltså sånt där ljud där en sänggavel slår mot väggen.

 För då hade ju det varit lite trevligt. För honom.

Det är mer ett ljud av att någon dunkar huvudet i väggen. Dovt liksom. Och oregelbundet, och….med långa mellanrum ibland och kortare ibland…Det håller på ca 30 minuter och sen upphör det.

Jag tycker det är lite ”creepy” och min fantasi drar igång.

Jag har inte låtit fantasin fått fritt spelrum, utan jag håller den i ”kort koppel”….

…… för annars är risken att jag blir skräckslagen….

Men vad kan det vara för ljud?

Igår kväll knackade jag i väggen när det startade (för det hördes knappt när jag dunkade i golvet).

Jag vet inte om han uppfattade det, för dunkandet fortsatte en stund till….

…men ikväll är det tyst.

Han kanske är ute och stryper något litet barn….

*ryser*

Det ÄR obehagligt med kufar som man inte förstår sej på….

…och som bor en trappa ner.

*låser dörren*

God natt!

I morse hörde jag en liten snutt av en otroligt härlig musik, och jag tänkte :

”DET bandet” måste jag lägga på minnet – vad det heter – så att jag kan lyssna på dom på Spotify….

Jag har lärt mig att man måste ”hänga upp” minnet på någon krok i hjärnan för att det ska fastna…

….så jag tänkte: Hmmm, hur kan jag trixa till det här namnet för att minnas det?

Och där är jag nu.

Så här går då tankarna:

Det var något med Ida…..Krama Ida? Gå Ida? Slå Ida? Ida gå? Hm…Hej Ida?….Tack Ida? Ja! TACK IDA!!

TAKIDA!

Där ser man – det funkade!

🙂

Jag bestämde mej just för att skriva ett sånt där Superpopulärt blogginlägg.

 Ba´fatt se vad som händer liksom.

 Jag är ju ingen pappa som skriver kärleksfullt om mitt lilla barn
 - det kan jag ju inte, eftersom jag inte är någon pappa
 - bara en vanlig gammal mamma. Och såna har ju alltid älskat
 sina barn, säkert skrivit om dom, pratat om dom och bla bla bla..
.."Booooring",liksom.
 Men pappor! Ohlalaaaa!Pappor som skriver om sina små barn.
 DET är något det! Och ska jag var liiiiite allvarlig, så tycker jag 
det är bra, att det är fint och uppskattas, för det behövs nu när 
papporna "börjar"ta plats och vara viktiga och vågar älska sina barn
 utan att anses vara feminina osv osv...

Så detta blogginlägg ska  handla om de Oerhört Populära Ämnena:

Mat & Mode (utseende)

För sånt skriver och läser (unga) kvinnor/tjejer om. Har jag förstått.

Googlad bild. Inte min tomatsås, men ganska lik...

1. Mat

Idag stekte jag en lök, la en massa broccoli i stekpannan, hällde på krossade tomater, kryddor (måste man skriva vilka? Äh, skiter i det!) och tomatpuré. Sen kokade jag makaroner och skivade några kycklingkorvar och la i, och så blandade jag allt.

 Det var gott! Det tyckte både hundarna och jag.

***   (tre stjärnor av fem möjliga fick maträtten)

2. Mode

Kläder

Googlad bild. Inte min tunika, men ganska lik...

Idag har jag på mej en svart tunika med blom-mönster i rött och vitt i urringningen, som inte är så urringad, svarta jeans och svarta strumpor, svart bh och *kollar* …ljusblå (!) trosor. Vanliga. Inte string. Bomull. 60 grader i tvättmaskinen.

Dagens outfit får…..  ***  (tre stjärnor av fem möjliga)

Googlad bild. Inte min tofs men lika liten och fånig...

Frisyr

Jag har haft mitt hår uppsatt idag. Fast jag glömde ”knipsaren” som ska hålla fast knuten, hemma, märkte jag när jag kom till jobbet…så det hängde bara en liten fånig tofs där bak. Men det fick jag stå ut med, till lunchen, då jag knipsade fast ”knipsaren” över tofsen så att det blev som en knut.

Dagens hår får… ** (två stjärnor av fem möjliga. Detta för att jag glömde knipsaren så halva dagen hade jag en oerhört fånig tofs där bak…)

Googlad bild. Inte mina naglar, men "korta och fina".

Naglar

Jag kan inte berätta så mycket om naglarna, annat än att jag har aldrig haft långa naglar och aldrig lösnaglar. Jag är inte ”den typen”. Jag är typen som vill använda mina fingertoppar, känna med dom och inte ha långa vassa naglar som rivs och är i vägen för ”grovgöra” och sånt… Men jag tror jag är den enda kvinnan i Universum som aldrig haft långa naglar….

Jag kan tillägga att jag inte heller bryr mej om märken (varken på kläder eller skor eller något annat), och att jag nästan aldrig gått i högklackat. Så okvinnlig är jag. Jag vill kunna GÅ ordentligt. Dessutom får jag kramp i fötterna om jag trycker i fötterna i högklackat. Och så tycker jag synd om dom. Mina små fötter som jag haft hela livet. Jag vill inte vara dum mot dom.

Såja.

Det gick inge vidare att skriva om mat och mode, kan jag erkänna.

Dessutom var det skittråkigt!

Så det var det första – och sista – inlägget om mat och mode.

Det blev ett riktigt sömnpiller: ”ZZZZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz”.

Oj, nu måste jag vakna, så att jag kan gå och lägga mej!

Tack och hej!

Just nu känns det så….tomt!

Det känns INTE som ”lugnet före stormen”….Det känns som ”Lugnet-före-Utråkningsfasen-före-Boooringsfasen-före-bläääääääääääää”.

Så tomt känns det. Och lugnt.

FAST jag har lämnat in X antal manus till X antal bokförlag.

Idag tänkte jag att ”Jag kanske borde ha skrivit upp alla bokförlag jag lämnar in manus till…”

….. men sen tänkte jag: ”Äsch!”.

Jag har ju ingen Agent. Och då får det va.

Svarar ett bokförlag: ”Ja tack!” så lär jag ju få veta vilka dom är! Eller hur?!?

Men hittills har alla bokförlag jag skickat manus till svarat på ett ungefär:

”Du skriver bra och bla bla bla men vi har fullt av författare i den genren” osv.

Ingen har skrivit: ”Du skriver som en jävla kråka! Sluta skriva!”…..

….. och DET är ju hoppfullt…

….även om det är otrooooligt segt att skicka in manus och sen vääääääääääääääääääääänta i 2-3 månader…..

….. för att sedan få ett ”avslag”.

Jag är mer för ”NU!”

Inte så mycket för ”SEDAN!”

Därför tycker jag inte om ”Ingentinget”.

Jo, ibland. Men inte just nu.

DESSUTOM är det ingen action på Facebook, ingen action på min mailadress, ingen action här = ingen action någonstans!

Boooooring!

Inte ens en liten flirt!

Fiiifan!

Fast igår blev jag ARG på mamma!

Fullvuxen kvinna som blir arg på sin gamla mamma…

……fast jag sa inget. Höll bara God Min och pladdrade på som om det regnade (fast det snöade…).

Efteråt kräktes jag lite av vanmakt över att man inte kan lära ”gamla mammor sitta”….

…och sen kräktes jag lite i ord via mail, och skickade till mina två systrar, så vi kunde ”kräkas i kors”, vilket vi gjorde….

…och så förfasade vi oss tillsammans över att man inte kan lära en ”gammal mamma sitta”….

….. och att man över huvud taget BRYR SEJ om vad ens gamla mamma säger.

HerreGud! Grow up, liksom! 😛

Jo, BRY SEJ ska man ju göra…men att man kan bli så UPPRÖRD över ”tonlägen” och ”ord som sägs inom parentes” och ”mellan raderna”…

Nåja.

Nu ska jag lägga mej i soffa och glo på TV.

Och vänta på bättre tider.

Och INTE fånga dagen!

Denna dag är inte värd att fångas!

Den ska i soporna.

Så det så!

Jag kommer hem med två kilo Dåligt Samvete hängande på min rygg.

-”Warum?” frågar du (om du är tysk).

Jo, för att jag inte hann hem på lunchen idag, så hundarna har varit ensamma heeeela dagen.

STACKARS HUNDAR!

Jag tror det t o m är straffbart. Typ.

Sch! Säg inget!

…………………………………………………………………………………………………….

Om Aggressiva Norskan visste det kunde hon få vatten på sin kvarn….om hon nu har någon…Kanske om hon har lantställe på Öland…fast det har hon nog inte…för hon har nog lantställe i Norge…om hon inte är portad där, för AGGRESSIVA norrmän finns väl inte…på riktigt?!?

…………………………………………………………………………………………………….

Nåja.

Det första jag gör när jag kommer hem är att steka på några hamburgare och ge hundarna.

-”Hamburgare???” säger du förvånat.

Ja, ba´fatt jag hade ingen hundmat, inga rester eller något hemma och det var BRÅTTOM!

Hundarna höll på att Svälta Ihjäl, sa dom…

När dom ätit gick vi ut.

Jag tänkte att mitt samvete skulle lätta och hundarnas blåsor och tarmar tömmas vid en lååååååååång promenad.

I början av den långa promenaden upptäcker jag att JAG är vrålhungrig.

Inte hungrig.

V R Å L H U N G R I G ! ! ! !

När jag blir så hungrig får jag ONT i magen – den SKRIKER: ”Hjälp hjälp hjälp hjälp!!!”.

 Sen blir jag alldeles darrig hela jag. Och snurrig. Och så känner jag mej otrooooligt svag. Om jag inte stoppar något i munnen då, känner jag mej svimfärdig och börjar se suddigt. Ja, så illa är det!

Det är så med såna som jag – lite blåblodiga och ”prinsesslika”….. 😉

Men, A GIRL GOT TO DO WHAT A GIRL GOT TO DO, och jag hade lovat hundarna att gå en lång promenad……

…… för dom hade flera meter bajslager att göra sej av med, och massor av liter med kiss.

 Sa dom. Och tittade på mej med sina olyckliga ”du-lämnade-oss-ensamma-hemma-hela-dagen-ögon”….

Jag behövde dessutom lasta av mej det Tunga Dåliga Samvetet som hängde på ryggen som en stor säck. Och den gick bara att lasta av sej 3 km hemifrån (stod det på innehållsdeklarationen).

Så det var bara att bita ihop och GÅ!

När den darriga promenaden var slut, och jag fortfarande var vid liv, ställde jag mej i köket och började rosta bröd för fulla muggar, smöra dom så fort dom poppade upp, och trycka in dom i munnen, för att inte döööööööööööööö – eller svimma – av hunger!

Sen värmde jag ärtsoppa och svepte i mej, stekte en hamburgare och lite pommes frites och tryckte i mej….

……drack ett par glas vatten, och till sluuuut sa kroppen:

-”NU är jag lagad!”

Puh!

Det är inte lätt att vara döds-hungrig och skuldtyngd på en och samma gång.

Hon sa:

-”ÄLSKAR du verkligen ditt jobb….Ä L S K A R ??”

-”Ja”, sa jag.

Jag hade skrivit ett blogg-inlägg på jobbets hemsida om att jag gjorde det.

 För att jag gör det.

Hon tittade misstänksamt på mej:

-”ÄLSKAR??”

-”Ja.”

Jag blev lite osäker. Det lät på henne som om jag skulle vara knäpp  på något vis….Men så tänkte jag att jag har faktiskt sagt så och känt så i flera år nu. Jag älskar det jag gör! Jag älskar mitt yrke!

Jag älskar inte alla arbetskamrater, inte själva strukturen, ledningen bla bla bla….alla dagar, eller ens alls, för det mesta.

Men jag älskar det jag gör: Jag ÄLSKAR mitt jobb!

Och jag tycker att jag är bra på det.

-”Jag använder bara det ordet när jag verkligen MENAR det”, sa hon. ”Jag slösar liksom inte på det”.

-”Eeeeh, nähä…?”

Menar hon att jag SLÖSAR med ordet ÄLSKAR, för att jag känner så för mitt jobb?

-”Jag säger det till min man och mina barn när jag verkligen menar det…men inte om mitt jobb…” sa hon.

-”Men jag älskar ju mitt jobb! Jag gör ju det!” sa jag. ”Givetvis älskar jag mina barn, mina hundar och ibland någon man hit och dit…..men jag älskar också mitt jobb!”

Det var som om hon tyckte att vi borde enas om något.

Vaddå?

Skulle vi enas om att man inte KAN älska sitt jobb, att man inte kan älska DET HÄR jobbet, att jag använder ordet för ofta eller att jag tog i för mycket när jag skrev blogg-inlägget och egentligen inte menade det?

Hennes ifrågasättande satte igång mina tankar.

Det jag kom fram till var att:

Jag älskar mitt jobb.

Och när jag tycker om något väldigt mycket så pirrar det lika starkt inuti mej som kärlek känns….

…och jag har genom åren av och till – ibland nästan varje dag – känt en bubblande LYCKA av att jag har det jobb jag har….

Alltså ÄLSKAR jag mitt jobb!

Dessutom har jag den fantastiska förmånen att känna STARKA känslor för människor, djur, saker och ting….

Jag är ingen ”mellanmjölksmänniska”.

Kanske jag skulle passa bättre i Italien med mina känslor….

…för jag är inte Typisk Svensk känslomässigt, dvs återhållsam, strukturerad, välstädad och kontrollerad. 

Kanske rinner det italienskt blod i mina blåblodiga ådror….

Man vet aldrig….

Men jag vet iallafall att jag älskar mitt jobb.

Min migrän-huvudvärk är så konstig!   

 Ingen läkare har hittills lyckats göra något åt den, annat än att ge mej nya mediciner, som hjälper ett tag, tillfälligt, och sen är jag tillbaka på ruta 1 igen…

Jag är omåttligt trött på läkare som undersöker och frågar och undersöker igen, och sedan skickar mej vidare till ”specialister” som inte vet ett skit mer – är bara bökigare att ta sej till –  och som gör samma undersökningar om igen….

Min första huvudvärk/migrän startade, som jag minns det, när jag var 12 år….

…..så den har funnits där i några år.

Så här kan mitt synfält se ut när migränattacken startar...
.....fast jag har oftare "solar" än blixtar i synfältet...

Det som hänt med åren är att den blivit ”tydligare”, och att den oftare och oftare börjar med ”synbortfall/blixtar och cirklar i synfältet”. Om jag ska föredra något så gillar jag den starten bättre, på en attack, för den är så Tydlig: ”Migrän”, säger den.

Den andra migrän-starten är molande huvudvärk i flera dagar innan. DET är inte kul! Då är jag helt slut redan när migränen börjar. Så ”nejtack” till den starten av attackerna. Om jag får välja.

Så här kan en attack starta, med en halcirkel-blixt mitt i synfältet,
 men mina "blixtar" är alltid lysande vita/silver och aldrig färgade.

Min sista attack började när jag var på väg hem på lunch i tisdags. Mitt i promenaden på vägen började det komma ”glittrande cirklar” i mitt synfält – en mycket obehaglig upplevelse. Man kan liksom inte ”se förbi” cirklarna, utan dom sitter där dom sitter i synfältet.

Jag råkade ha en dos medicin i handväskan, så jag tog en puff direkt. Av dom puffarna blir jag lite ”blarig”, men det är smällar man får ta…

Väl hemma försvann såsmåningom ”dom glittrande cirklarna” i synfältet, och efter en kort promenad med hundarna, gick jag och la mej, hållandes tummarna (bildligt talat) för att det var en ”avgränsad attack”, dvs en attack med tydlig början och slut.

Det var det inte.

Attacken höll i sej tills i natt, då trycket/värken/molandet/smärtan/illamående plötsligt bara lättade och ”flög iväg” och det kändes som om jag förundrat tittade mej omkring och tänkte: ”Vad hände?”….

Underligt är bara förnamnet.

Förresten hade jag bara två puffar kvar av min migrän-medicin varav den andra avverkades under andra dygnet….På Apoteket fick jag sedan veta att jag inte fick hämta ut mer medicin, eftersom den är så  pass stark och ”farlig” att man inte få använda för mycket…och jag hade fått ”min ranson” för denna månad…

…så det var bara att härda ut tills smärtan gav med sej.

Och det är inte så ”bara”, men efter många års ”träning” vet jag ju att det går….

…även om det av och till under dessa attacker är bra  nära att jag ger upp…

NU är den över för denna gång!

Och nu ska jag ”sova ikapp” mej själv (för att sova när man har så ont, går inte!).

Godnatt!

Lycka är att vara huvudvärks/migränfri!