På vägen till jobbet idag jobbade hjärnan för högtryck.
Jag tänkte på varför det blir som det blir – orsakerna liksom – och vad man kan göra åt det – och vad det spelar för roll vilka föräldrar man har, hur man bemöts som barn, uppfostran och hela tjottablängen.
Sen löste jag skiten.
Klart!
Problemet är bara, som det ofta är, att när man väl är ”framme”/hemma igen/har tillgång till dator och/eller papper och penna….
….. då har man glömt hälften….
….. eller Det Viktigaste…eller själva Kärnpunkten.
Pudelns kärna liksom.
Skit också!
Så nu får ni fortsätta stå ut med Världens Problem.
Ba´fatt jag glömde Lösningen.
Sorry!
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jamen serru, det är ju det som är problemet, att man har föräldrar. Om man bara uppstod ur intet bara sådär så hade man ju ingen att skylla på, det vore bara att fylla på!
GillaGilla
Ha ha ha! Fast det är ju det föräldrarna ska göra – ”fylla på”. Kanske man skulle dumpa alla barn i någon slags ”barnuppfostringsfabrik med inbyggd kärlek”, så kunde man inte skylla på någon.
Jag menar inte att man ska ”skylla på” något eller någon, utan mer se konsekvenserna av olika sätt att behandla/behandlas och göra något åt det, alternativt förstå varför (och inte ta på sig skulden själv, vilket de flesta barn gör…inledningsvis…Det är först när vi blir vuxna som vi ”skyller ifrån” oss…).
Oj, snart skriver jag en roman! Bäst att sluta.
🙂
GillaGilla
Knasboll.
GillaGilla
🙂
GillaGilla