Motvind…/erviluca

Det känns inte bra.

Inuti.

I bröstet.

Det är som om det sitter en stor gråtklump där….en stor svart geggig och kletig massa, som gör det svårt att andas…

….som Tynger Ner orken…som kladdar ner Hoppet tills det ligger i en svart sörjig pöl…

Första dagen på nya året går mot sitt slut och jag har en känsla av att vinden kommer att vända  nu.

Att det kommer att blåsa en kraftig motvind här framöver….

…att det kommer att bli en jävla uppförsbacke….

…och att jag, som vanligt, måste ta mej upp för backen, i motvinden själv/ensam/av egen kraft/utan hjälp.

Näe, det kommer inte att bli en ”kraftig motvind” – det kommer att bli stormbyar.

Jag kommer att slås till marken.

Och just nu kryper det över mej en oro  om jag kanske inte kommer att orka resa mej igen…

För motvindar och stormar och uppförsbackar har jag haft för många av….

Benen börjar bli utslitna, musklerna vill inte mer, viljan börjar tryta…

Jag kanske varken kan eller orkar ta mej framåt och/eller uppåt nästa gång vinden vänder…..

En svag skit är ointressant.

En svag skit göre sej icke besvär.

Glad, positiv, rolig och stark! Det är sån man bör, och ska, vara.

Inte en gnällig och negativ jävel, som tjuter att det inte går, att hon inte orkar, att hon behöver hjälp….

Jag orkar tamejfaan inte resa mej ur diket igen…

När jag krypit ner där (eller blåst ner) kanske jag blir kvar….

…for ever and ever…

…and ever.

Att vara Ensam Suger!

Att behöva klara allt Ensam är Pest!

Jag kanske t o m VILL stanna i diket!

😦