”Dom” lever Utanför Tiden /erviluca

Visst är det konstigt att man blir så FÖRVÅNAD när det ”HÄNT en massa saker” med folk man inte sett på länge!

 Det är som om man tror att Tiden Stannar när man går därifrån.

Att tiden bara rullar vidare kring en själv, liksom….

Att jag blivit äldre, gått upp i vikt, fått barn, skilt mej, skaffat hundar, barnen har vuxit osv osv….

……är inte konstigt!

Men att HENNES barn plötsligt är vuxna (”Meh! Dom var ju så hääääär små alldeles nyss!”) är långa, eller att HON skilt sej (”NI som verkade så lyckliga!”) och blivit tjock (”Du som var så smaaaal och snygg! Tänk att du blivit så ful!” – nä, så säger man ju inte…) osv.

Jag ser tex ”Cristina” framför mej (i mitt minne): blond och smal med en gullig liten son,  pratandes och skrattandes…

…..och så råkar jag springa på henne 10 år senare och ramlar nästan av stolen, som jag inte sitter på (!), av förvåning, för i MITT huvud är barnet i vagnen fortfarande LIIITEN och guldlockig och Cristina är fortfarande blond och smal…

Men framför mej står hon med mörkt kort hår, 10 kg tjockare och bredvid henne står en  finnig trulig tonåring spelandes på en liten apparat (gameboy) ….och jag bah:

”Vart tog ni vägen?? Vad hände??”

Medan hon tänker Precis Likadant, men det tänker jag inte på…..

…… och för mej är det ju så självklart, för jag har ju levt I TIDEN….

Hon har varit UTANFÖR tiden – iallafall utanför MIN tid.

 Världens Medelpunkt är ju JAG.

Typ.