Intervju av mej själv.
I = intervjuvaren (= jag)
J= jag (=jag)
*
I: Hur valde du ut din dejt?
J: Tjaaaa…såg rätt bra ut på kortet, verkade glad och positiv, lagom längd….trevlig att maila med…trevlig att prata med i telefonen…
I: Hur kände du innan ni träffades?
J: Lite pirrig…lite förväntansfull…lite hoppfull…och lite nervös
I: Vad tänkte du när du såg honom – första intrycket?
J: ”Han ser ut som på kortet”, tänkte jag. Ibland ser folk verkligen inte ut som på kort, och man undrar om det verkligen är samma person, nästan….
I: Kände du något pirr, eller något sånt vid första anblicken, och första kontakten?
J: Nej, inget.
I: Vad gjorde ni?
J: Vi gick till ett fik.
I: Vad hände sen?
J: Han sa att han just fikat…Jag beställde en Latte…och insåg att han inte tänkte betala, så jag betalade själv. Han beställde en smörgås och en kaffe. Vi satte oss vid ett bord och så började vi prata….Det gick ganska lätt och vi pratade om allt möjligt. Snacket flöt på. Men ingen kemi…inget sånt alls. Jag kände mej helt avslappnad. Inget pirr.
I: Vad tänkte du?
J: Jag tänkte på att han smaskade när han åt smörgåsen….och sen tänkte jag på att han petade tänderna med en tandpetare vid bordet (hatar båda delarna)…Jag tänkte också att vi hade rätt olika ”livssyn”, och att hans inställning om Framtiden var rätt mörk…Alltså, vi pratade om Livet och Döden och Religion och Hur det blir i Framtiden (om 100 år) och sånt…Det var trevligt att sitta och prata på sådär, men jag kände att jag inte vill vara tillsammans med någon som ”drar ner mej”…jag behöver verkligen ”luft under vingarna” för att må bra….
I: Hur skildes ni åt? Vad sa ni? Vad bestämde ni?
J: Vi satt kvar på caféet tills de stängde. Sen gick vi mot bilen/cykeln. Vi kramade om varandra och sa ”Vi hörs!”, och jag tänkte sen: ”Vill jag träffa honom igen?”, och först hade jag inget svar till mej själv….men under cykelturen hem dök svaret upp, rätt självklart: ”Nej det vill jag inte”, och med det svaret följde en liten besvikelse…*suckar*
I: Kommer du att dejta någon mer på det här viset tror du?
J: Vet inte. Men OM jag vill ha en man i mitt liv, finns det inte så många alternativ…Jag går aldrig ut…så VAR skulle jag isåfall ”hitta” honom?
I: Han kanske hittar dej?
J: Ha ha ha! Jag vet inte om jag är ”hitt-bar”…. Alternativet är ju att vara ensam…och det är väl okey det också, när jag väl ”landat” i det…. men det var rätt mysigt att ”ha någon” och vara kär….och det vill jag ju igen, egentligen….Men frågan är om det är någon idé att ”vilja”.
I: Folk brukar säga: ”Han kommer när du minst anar…..”
J: *smock*
I: AJ! Va faan!?!
J: Jag HATAR den meningen *säger med fånig röst* ( som Bagheera) : ”Han kommer när du minst anar….” VADDÅ ”han kommer när du minst anar”?? Jag har ”anat minst” jättelånga gånger och INGEN kommer! Så ÄR det! Dessutom är jag en självständig och envis vädur, och dom ”kan själv!”.
I: Du behövde inte slå till mej….
J: Näe, men jag gjorde det ändå….
I: Knäppis!
J: Vet.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jag säger GO FOR IT!! Nätdejtingperioden i mitt liv var den roligaste jag upplevt och en dag så stod min nuvarande make framför mig i kassakön…
Man kanske inte hittar Mr Right på nätet, men man kan ha väldigt roligt tills den dagen kommer då ens verkliga tilltänkta knackar på…
Hemikram
GillaGilla
Åh, var roligt att ”höra”! För jag tappade sugen lite igår…”Orka!”, liksom…
Kassakön låter som en jättefin idé: ”Här ska handlas!” 😉
GillaGilla
jag tror, och nu åker jag på en smocka säkert,att du kommer att träffa någon, inte någon mr right, det finns inga, men det finns flera mr ”god-enough”. och när tiden är inne så händer det. Så du behöver vare sig nätdejta eller ragga i kassakön, däremot ta upp ett intresse, något som du gillar att göra, och bara släppa alla tankar på det här en stund.
Du har ju nästan precis avlsutat det här med Stenis, ta det lugnt ett tag. så löser det sig, det är jag helt övertygad om.
Men vad hjälper det om du inte är det? =)
GillaGilla
Helt rätt! Jag skulle kunna säga detsamma, till Någon Annan…
Får jag chans på dej, v-slip? 🙂
Vad jag gillar att göra är att SKRIVA! Jag tror jag ska ägna hela helgen åt att skriva vidare på min andra/tredje roman…för då mår jag bra!!
Kramis!
GillaGilla
Glömde en sak: ”SMOCK!”
Såja…
😛
GillaGilla
ja, tack för smockan , hrmff, AAAAAJ!
Men gör det då, skriv och du det finns skrivkurser man kan gå på, på distans, Varför kan du inte anmäla dig och gå en sådan, får du feedback på det du skriver?
Och jag tror at du skriver mer på stuket brideget jones, fast både i format och innehålll, vad tror du?
Har du läst den?
GillaGilla
Nej nej nej! Ingen skrivkurs! *kräks lite åt höger* Jag måste få vara JAG! OM någon säger ”Lägg upp intrigen så här…och sen är det bäst att göra så HÄÄÄR…” så får DOM en smocka, och jag känner mej INLÅST! Jag måste vara FRI i mitt skrivande! Fri som en fågel och inga ”ska:n” eller ”måsten” eller ”Så ska du göra” eller ”si gör man”…*kräks lite till av bara Tanken*…
Vill du ha en smocka till?
Jag skriver om Elände! Eländes elände. Läs min bok på:
http://blogg.aftonbladet.se/detvarsta
Sen har jag ju skrivit en ungdomsbok också, och den är lite småkul och kanske lite mer åt stuket ”Bridget Jones dagbok”….
Men det är inte så mycket ”Bridget Jones” över min pedofil-bok… 😛
GillaGilla
det jag menar är att det sätt du skriver på skulle passa i det formatet.
GillaGilla
Ich ferstehe. 🙂
GillaGilla
Hahaha!
Så hittade jag Maken: jag hade blivit UTLESS på karlar (sådär man bara kan bli när man är 20 du vet hehe) och åkte till Island där jag BARA skulle leka.
BAH!
Tre veckor senare stod han där med sina blå ögon och på den vägen är det.
GillaGilla
Meh! ”Utless på karlar” har jag blivit 239 ggr i alla åldrar! Att du blev det vid 20 års ålder, och sen stod HAN där, är bara Orättvist! Blä!
Själv hade jag en kort relation med en Isländsk kille 1984-85 någon gång…Han hette Hrodmar och vi har kontakt via Facebook numera…Det bidde inget ”allvarligt” av vår relation – jag gav upp. Varför minns jag inte, faktiskt…
GillaGilla
men gud, vad du är hopplös ibland, jo just det , faktiskt. Du är du och du behöver inte ändra på dig, men att få feedback utifrån ÄR INTE att ändra på sig, det kan göra att man blir bättre, tex på att skriva.
Du skriver säkert jättebra men att få den läst av någon annan som ger lite andra synvinklar på det man skriver behöver inte vara dåligt.
Du behöver inte vara så självsvåldig jämt, det räcker om du är det några dagar i veckan, och så låter du några dagar blir så tråååååkig som du tycker att man är när man anpassar sig och är lite lagom fyrkantig. Faktum är att det är nog precis det du behöver. Gud vad skönt det är med bloggen, jag kan få säga allt det här utan att få en smocka, på riktigt.
Problemet är inte att du inte får vara fri, problemt är förmodligen att du inte tycker om när andra talar om för dig vad du ska göra, grejen är bara den, att vet du vad? Jo, ibland kan man faktisktlära sig av andra. Ha!!!
Och lite ifrihrt dör man inte av. Desto mer uppskattar man friheetn sen, men den behöver inte vara ett självändamål.
Trevlig helg på dig, snyggning =)
GillaGilla
Ha ha ha! Jag gillar när folk är raka och ärliga och för det mesta får dom ingen smocka…Men jag VILL INTE få hjälp att skriva! Jag skriver för att jag njuuuuter av det – det är underbart! Jag VILL INTE att någon ska säga att jag ska tänka på ”si” och tänka på ”så”…Jag vill verkligen vara FRI i mitt skrivande! Det är jätteviktigt för mej! Fingrarna skriver ”av sej själv” och det går knappt via huvudet ofta…hur ska jag då kunna ta emot hjälp ifrån någon annan? Hellre outgivna manus, som är JAG, än utgivna som inte är jag…
Jag vet att jag är envis! 😛
GillaGilla
Ovan skrevs givetvis av mej, oinloggad erviluca! 🙂
GillaGilla
jo, jag förstod att du det var du som skrev, av det som skrevs =).
Men jag framhärdar, jag är lika envis som du, hehe, att du skulle kunna bli bättre, eller inte bättre, det är fel ord, men utvecklas om du tog hjälp i ditt skrivande.
Och att du då kan få något utgivet, och få betalt för det.
Självklart kan och bör du ta hjälp från andra, inte bara med ditt skrivande utan annars också, det skulle kunna bli hur bra som helst.
Och det är inte alls lika gärna och bra med outgivna som blir liggande i din byrålåda och finns inne i ditt huvud än färdiga och utgivna, nu är du sådär orealistisk igen, som det är helt ok att vara ibland när man är 5-15 år.
Jag tycker att du skriver så roligt och tänkvärt, ungefär som Cecilia Torudd, du vet hon ensamma mamman, har du läst dem?
Det är ju seriealbum medan du skriver och berättar.
Och apropå att vara envis, om man är för envis då är man inte envis längre, då är man korkad, övermodig och blind för andra och sin omgivning, och då är det inte längre positivt.
Då kan man istället bli så uppfylld av sig och sitt jag att man har svårt att ta in andras åsikter, och nu menar inte jag, och det tror jag att du förstår att, att man man bara ska säga ja och amen till allt, men att det kan vara bra att sänka garden ibland och lyssna på vad andra har att säga.
Typ vad jag har att säga……urk, smockan hänger i luften, lol!
Det var en annan som skrev att hon upplevde att jag ”läxade” upp henne när jag kommenterade i hennes blogg, jag hoppas att du inte tycker så, jag gillar dig och min intention är inte att läxa upp någon,allra minst dig, jag tycker bara att det intressant med olika människor och att utbyta åsikter, sen om det blir för bekäftigt får du ge mig en smocka till helt enkelt =).
Hoppas du får en trevlig allhelgons lördag och äter någon god mat.
GillaGilla
V-slip: Jag älskar dej, och jag älskar att du säger/skriver vad du tycker och tänker! Och jag tänker inte smocka till dej, för dina ord gör att jag växer och ”tänker om”…iallafall lite grann…Och du har helt rätt i att envishet kan leda till korkighet, faktiskt. Och det där att ”ta hjälp”…Det har jag otroooligt svårt med i ALLA sammmanhang. Att säga ”Hjälp mej!” är liksom värre än att….vet inte vad! Och jag blir TOKIG om ”råden/hjälpen” känns FEL FEL FEL! Då vill jag bara kräkas och slåss!
Det bor en liten envis och trotsig 3-åring i mej, som ibland tittar fram och skriker ”KAN SJÄLV!!”.
Men det här med skrivandet är så otroooligt känsligt för mej… Jag vågar inte ens visa mina manuskript för mina ”nära och kära” för jag är såååå rädd för…VAD?! Vet inte.
Jag skickar dom gärna till förlag och får kritik ifrån dom, eller skriver rätt ut på internet, och står ut med kritik från främlingar…som tycker till…Men att visa det för ”de närmaste”…Näe! Eller att be någon ”rätta” i det? Näe. Eller att…Det känns som om jag lägger ut mitt hjärta och säger ”gör vad du vill med det”. Näe. Det går bara inte. Det är som om Hoppet dör om jag gör det. Och Hoppet har funnits där i hela mitt liv…
Äh, det är svårt att förklara.
Jag vill inte bli styrd vad gäller mitt skrivande. Skrivandet är viktigare än utgivandet. Så är det iallafall. Så det så.
Tänk om jag blir ”låst” av goda råd och sånt…Jag vill inte bli låst. Jag vill ha kvar mitt flöde. For ever and ever…
Men jag älskar DINA råd, v-slip! Vill du bli min manager?
🙂
GillaGilla
självklart blir jag din manager, en strukturerad, analytiskt, ordentlig och barsk manger…..hehe, som håller dig i strama tyglar och säger just, nej Erica, haha, du skulle bli tokig förmodligen.
GillaGilla
Kanske, men det är faktiskt så att jag tål NEJ rätt bra, om de sägs av ”rätt person” på ”rätt sätt”, och såna som ”lämnar luckor” för mej att ”tänka och känna själv”, och det gör du!
GillaGilla
PS. Stenis är lite sån…en sån som kan säga ”nej” utan att jag blir TOKIG…eftersom han lämnar öppningar till mej att vara som jag är…DS
GillaGilla