Hur många gånger orkar en människo-kropp med att sörja?
Hur många gånger orkar man satsa, och öppna dörren till kärlek, när det sedan blir ett magplask?
Är det inte till slut Farligt – rent fysiskt – att ge sej hän, för att sedan rasa ihop igen….igen och igen…..
….igen och igen och igen…..
Blir man inte till slut ett vrak?
Eller är det inte så att hjärtat till slut ger upp/stannar pga all brusten kärlek?
Det gör fysiskt ont.
Jag vill ju uppleva kärlek, och jag vill ”bli två”, men risken finns ju alltid att det tar slut…..
För mej är det så.
ALLA förhållanden har (givetvis) slutat i sorg och elände….och tagit slut.
100 %
Statistiskt borde jag ge upp nu.
Inse att ”dom andra” får ta emot, och ge, kärlek……
….. men jag är inte ”dom andra”…..
Jag tillhör inte Dom Lyckliga som Får kärlek och Trygghet i en relation….
Antagligen för att jag är så DUM, FUL och ELAK och Eländig…..
Blä!
….och säg/skriv inget om ”…när du MINST ANAR det… bla bla bla”…för då åker du på en propp!
erviluca #mammatillfyrakillar 
vad tråkigt och ledsamt att du känner så. och naturligtvis behöver det inte alls vara så. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig, men det kan jag inte, utom att skriva här, och det ger väl knappast någon tröst
Och det är lätt att ge råd, när man själv inte behöver lyssna på dem.
Men jag tror inte att den kärlek du vill ha existerar i den form som du beskriver den. Alla vill förmodligen känna kärlek och omtanke från en annan medmänniska men det beror nog till stor del på vem man är och vad man vill ha.
Det står så bra i en bok jag är väldigt förtjust i, det står att den som förlitar sig på en enda individ för att vinna kärlek, aktning och trygghet har sig blind för kärlekens sanna väsen och odelbarhet. Att ensidigt bygga sitt liv på en annan människa är inte äkta kärlek utan krampaktigt beroende. det är ett utslag av otrygghet och sviktande självtillit.
Och nu menar jag inte att du lever så, att du bygger ditt liv på en annan, för du lever ju ensam. Det jag menar är att den bild du målar upp är lite väl starlet- aktigt kanske, tycker jag, och därför har du förväntningar och så blir du så besviken.
Det finns någon för dig med, var så säker, någon som älskar dig till vansinne =) (om det är det du vill ha), men inte någon som kan uppfylla dina behov, precis lika lite som du kan uppfylla någon annans behov.
Livet är fullt av ögonblick där vi träffas, rör vid varandra en tid, för att sedan skiljas åt. Och vi blir så ledsna och känner oss misslyckade och oälskade och tror at just vi är dömda till ett liv i ensamhet.
Men så är det inte, kärlek finns överallt omkring oss. Precis som luften vi andas, har du tänkt på att när du sitter i ett rum så andas du in luften någon annan andats ut, och luften behöver vi alla, och vi tänker aldrig på att vi byter luft med varandra.
Så är det med kärlek, den finns överlalt också, men det tänker vi sällan på, för vi förknippar ofta kärlek med att en annan individ ska tillfredsställa våra behov, men det är en helt annan sak.
Betrakta dig själv med ögonen hos någon som älskar dig, istället för att känna dig misslyckad, och se dig inte med den måttstock du inbillar dig att andra mäter dig med.
Jag hoppas att jag inte åker på en propp nu, och att det känns lite bättre. Kramar till dig.
GillaGilla
Ja, jag håller med…men jag saknar den där ”ryggraden” som par har…Att slippa ”drunkna” ensam, att ”ha någon” att prata av sej med när man kommer hem, somna med, vakna med, diskutera livet med….Som singel blir man så ENSAM….Hur många tror du bjuder hem en som singel? Alla par har ”varandra” på helgerna…Jag har mej… Sammanlagt har jag nu levt ensam, som singel, i 16 år! 10 + 6. Fast jag inte vill!
Vad gör man av sin fysiska kropp som vill älska, liksom???
GillaGilla
Ovan är anonyma erviluca…
GillaGilla
jo men det är klart jag förstår det, att man vill ha en kram när man kommer hem, och att man vill prata av sig och ha någon att ligga med med när lusten faller på, och att man vill kolla på tv med någon, och äta frukost med nån, och tillbringa söndagen med och så vidare.
Vad jag menar är att jag tror att det finns många människor som kan uppfylla det behovet, och inte bara en en enda person, jag uttryckte mig kanske otydligt.
.
GillaGilla
Ja, detär ju tydligt, i mitt liv….
GillaGilla
Ge i alla fall inte upp – hupp – gick jag på en propp nu?
Kram!
/Skvitt
GillaGilla
Ingen propp utdelad till dej heller…
Jag ger aldrig upp…fast jag känner så för stunden…Jag är envis som synden och lite till… *suckar över mej själv*
GillaGilla
Finns inte så mycket att säga… det är normala tankar och känslor… 😦
*kramar om*
GillaGilla
Ja, det är ju det…. 😦
GillaGilla
Hej.
Det gör ont att läsa det du skriver. Jag är bara 27år, men förstår känslan du beskriver.
Men de senaste åren har jag insett några egna sanningar om kärlek som hjälper mig.
Jag tänker på alla stunder jag haft där jag älskat någon och dessa älskat mig.
Är det slutgiltiga målet att alltid ha det så? Eller är det för att du inte alltid har haft eller kommer att ha det som du verkligen kan uppskatta att älska?
Är inte de stunder av kärlek vi får helt fantastiska att få uppleva och något vi ska se tillbaka på och le av?
Jag har också fått inse att inte alla människor kan älska. De vill men vet inte hur. Är inte byggda, skapade, kapabla för att känna. Känna att det fysiskt dunkar i bröstet av rädsla att förlora någon, eller av lycka över att se någon.
Men jag, jag vet hur man gör. Och jag får känna och uppleva det om och om igen.
Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät..
En bok som fick mig att tänka om om värdet i att kunna älska.
Om du vill läsa den hoppas jag att du kanske känner lite så också, även om livet är tungt ibland.
Jag är bara så tacksam för att jag kan älska.
Jag önskar dig lycka till
/Solfågel
GillaGilla
Åh, vad fina och kloka tankar! Tack! DEN boken ska jag läsa! Tusen tack! 🙂
GillaGilla
ahh ja den boken ÄLSKADE JAG !! ..underbar Paulo Coelho har ju fler böcker också som är ljuvliga ..Då jag läser lite här och där i din blogg ..bl a inlägget med almanacksval ..känns det ju också som om du har en hel del samhälls kritiska reflexioner ..Coelho har skrivit en annan bok om Veronica bestämmer sej för att dö …det låter OERHÖRT drastiskt som titel men det handlar inte primärt om självmord ..utan i boken bollar Coelho med de attityder i samhället ..som är just tveksamma den ska också vara självbiografisk till en del
Skriver det alltså för du lyfter och vrider på olika attityder i samhället …och det kan vara svårt att hitta nån att bli kär i ..om man inte gillar mainstream attitudes ..
alltså hur många hinner orar vågar landa isej själva i det här hets samhället ..förutom en del bloggare ..förståss 😉
ock så råkade jag komma förbi här
GillaGilla
Åh, vad jag älskar att få såna här underbara kommentarer, som sätter lite sprätt på hjärnan och får mej att TÄNKA och förstå saker bättre. Näe, jag gillar inte ”mainstream attitudes” och så har jag inte ens tänkt själv…men precis så ÄR det. Jag gillar när man ”vänder på hjärnan och tänker till lite mer”…och jag gillar när man får till det på ett positivt sätt… TUSEN TACK för din kommentar! Nu ska jag läsa böcker!!! Det är PRECIS såna böcker jag plöjer! Jämt!
GillaGilla
låter härligt ,jag blir sååå glad ..hoppas du kommer att gilla ,Kanske häxan av Portobello ..också passar dej ,jag saknar den där tiden då jag slukläste Coelhoböcker ..Jag gillar inte att läsa om ..och några av hans senaste har inte varit lika bra
GillaGilla
Nu ser jag verkligen fram emot att läsa dom…Hoppas dom finns i pocket…Jag läser heeela tiden…MYCKET ”elände” – aldrig deckare/kriminalare… Gärna biografier och sanna historier…och alltid om Livs-Elände…. Ibland har jag varvat med Martina Haags böcker och skrattat rätt ut…Det behövs också! 🙂
GillaGilla