Dom som inte varit singlar – ensamstående med barn – i flera år, förstår inte.
Dom förstår verkligen inte.

Dom försöker förstå, tror att dom förstår, men dom förstår inte!
Dom vet inte hur det känns att vara ensam.
Att inte ha någon i ryggen.
Att inte komma hem till någon som finns där för en….

Dom vet inte hur det känns att bli ”kastad under bussen”…
…..och det finns ingen där som drar ut en igen, utan man får krypa ut själv, torka av sej, torka sina svidande sår själv….
….och halta hem själv….
…till Ensamheten….
…eller till sina barn, som säger:
-”Vi är hungriga!!”

Dom vet inte hur det känns.
Det dumma är att dom tror att dom vet hur det känns.
-”Jamen, jag är ensam varje gång Kurt åker på sina resor, och är borta en vecka, eller två!” säger dom…..
….. och ”vet precis hur det känns att vara ensam”….
Men, snälla du! Kurt kommer hem igen! Kurt delar sorg och glädje med dej via telefonen, eller när han kommer hem igen! Kurt ”finns där” i ryggraden….
…..och blir du kastad under en buss….
…så kommer han hem igen….
…..och står upp för dej!….
…och tar hand om hushållet och pratar med dej om hur dum ”buss-chauffören” var…..
…..eller (tvingas?) lyssnar på dej när du ”spyr galla” över ”varenda jävla buss-chaufför i hela världen”!
Han finns där.
När man är ensam, finns ingen.








