Dagsarkiv: 14 september, 2011

Igår jobbade jag sent, så då  hann jag inte skriva mina ”10 sidor/dag”….men eftersom jag hade en ursäkt tänkte jag att jag skulle slippa ”straffet” (10 sit ups)….

…och det gjorde jag rätt i, för idag har jag presterat 20 sidor!

Det som är lite jobbigt – faktiskt mer jobbigt än jag trodde innan –  är att skriva om ”pedofil-grejerna” i boken….

Den handlar delvis om en pedofil…

….och då måste jag ibland skriva om övergrepp…

…men när jag idag skrev om ett övergrepp…

….höll jag nästan på att kräkas.

Tjejen i boken kräktes så att det nästan inte blev något kvar av henne, trots att hon själv inte var ”offret”…

…..utan hon bevittnade ”bara” ett övergrepp….

Usch!

Mina böcker skriver liksom sej själva, och jag hänger bara med…

…och personerna i boken får Eget Liv.

Jag vet inte riktigt vad som ska hända, men eftersom pappan i boken är pedofil, så antar jag att jag måste igenom mer ”äckliga upplevelser”…..

Men vad ska jag göra av alla stackars barn som blir påsatta, i boken? Dom bara finns där, och får ingen hjälp – iallafall inte av mej…författaren…

Jag kanske blir alldeles knäpp av att skriva den här boken?!

Helt puckad, liksom….

Bäst jag skyndar mej att skriva den färdigt, så att den inte hinner påverka mej så mycket….

Nästa bok ska nog bara handla om Fantastisk Kärlek!

För att jämna ut det, liksom….

…men när jag tittar på listan över ”idéer” så står det:

– Otrohet

– Fosterhemspojke med alkoholiserad mamma

– Vuxen man som minns sin mammas övergrepp….

Typ.

Ja, jag är nog lite pervers….

Tur att jag är så rolig till vardags då!

Och kan skratta åt kiss och bajs!

Han är förtvivlad. Han berättar att hans fru lämnat honom. Efter 10 år tillsammans fick hon nog.

Han gråter. Säger att han älskar henne, och har alltid gjort. Frågar mej hur han ska få henne tillbaka. Säger att han ångrar sej….

Han pratar om sina älskade söner, och att han inte vill att dom ska behöva växa upp i två hem…

Och han ångrar sej.

Mycket.

Han berättar att hon inte kände sej älskad, att hon ville att han skulle uttrycka sin kärlek, visa sin kärlek, säga att han älskade henne….

…men han kunde inte… visste inte hur…. Och trodde att hon förstod ”ändå” – trots att han inte visade, eller sa något….

-”Jag jobbade ju som en idiot för att dra hem pengar, för att vi skulle kunna bo i det där fina huset, i det där fina området…och bygga den där poolen…”, snyftar han….

-”…att jag inte fattade! FAST hon SA det! Jag vet ju att hon sa det!

Hon sa:

-”Jag-skiter-i-det-stora-fiiina-huset-och-i-poolen-och-i-din-jävla-lön-bara-du-håller-om-mej-ibland-säger-att-du-älskar-mej-ger-mej-en-smekning-då-och-då-visar-uppskattning-älskar-mej-så-att-jag-märker-det!!!”

Hon sa det, skrek det, skrev det i ett brev till honom….

-”Varför tog jag  det inte på allvar? Varför fattade jag det inte? Vad är det för fel på mej?….Nu är det för sent! Hon orkade inte mer…sa att hon kände sej oälskad….. som en möbel….

Hon sa `Jag känner mej som en sliten fåtölj`eller som en `gammal vän´, men inte som din fru, din älskarinna och bästa vän….och nu är mina känslor för dej borta…Jag orkar inte ge längre…orkar inte be längre….”.

Hon hade gråtit när hon packat väskorna.

Och hon gjorde det klassiska: Åkte hem till sin mamma. Barnen ville, och fick, följa med.

-”Ska ni skiljas?” frågade den yngsta innan dom åkte.

-”Jag vet inte än….”, svarade han…

-”Men ge henne en blomma då! Och ett sånt där kort med ett hjärta på!” sa han – den yngsta…

”…för du älskar väl mamma?” la han sen till.

-”Ja…” sa han, och tårarna steg i ögonen….

Sen sa Den Yngsta det där Kloka:

-”Menvad är det för vits med att älska någon om man inte säger det till den….. så att den blir glad för det?”

Så enkelt och självklart.

……………………………………………………………………………..

Vad är vitsen med kärlek om den stannar kvar inuti en själv?