Vi går en lite längre promenad idag. Utefter Gröna Gången, som är en Uuuunderbaaar promenadväg, utefter en å, lång och verkligen GRÖN gång – inramat grön, hela vägen!

Jag njuuuuter!

Jag gick den som barn, med min älskade tax Netta, och nu går jag där –  35 år senare – med mina älskade hundar Flisa och Milton. Hjärnan går på högvarv: Varvar Minnen med Nutid, i en salig blandning.

 Och mitt i Blandningen hinner jag också fundera på om allas hjärnor arbetar så hårt med minnen och allehanda Andra Tankar som min…..

Vi går och går och gåååår…Milton nosar lite, skuttar lite, kissar 200 ggr…Flisa hoppar i ån, skuttar upp igen, skuttar i ån, skuttar upp igen….och jag riktigt SER hur Lyckan bubblar i dom – också!

Så kommer vi till Världens Ände.

Jahapp! Det är sant. Vägen tar slut, och där står vi, vid en superstenbelagd ”strand”, och en liten brygga, och tittar oss omkring.

Näe, så enkelt är det inte. Ad notum (eller vad det heter? NOTERA på latin): STENbelagd STRAND.

Kan lyckan bli högre för en hund som ÄÄÄLSKAR STENAR OCH VATTEN?!?

Hon får nästan fnatt!

Lyckan är gjord!

Hon DYKER  ner i vattnet efter Precis Lagom Stora Stenar. D Y K E R.

Om och om igen: ”Blubb blubb blubb blubb”……”fräääääs” och så kommer hon upp med en Lagom Stor Sten i munnen – ”yberlycklich!”.

Svansen går som en metronom på ecstasy!

Sen ställer hon sej och vrålglor på en Snygg Pinne,  och klok som jag är förstår jag DIREKT att hon vill att jag ska kasta den, så det gör jag – om och om igen – och hon hämtar den lyckligt; simmar, simmar, simmar….Och så fort hon lagt pinnen vid mina fötter, ”säger” hon: ”IGEN!!!”

Milton står på strand-stenkanten och tittar sådär lite tålmodigt överseende: ”Vad faan sysslar hon med?!?” ser han ut att tänka.

När Flisa simmat och hämtat pinnen 37 ggr, och dykt efter Lagom Stora Stenar 24 ggr, bestämmer jag att det är ”färdigt” och vi vänder och går tillbaka på Gröna Gången.

Flisa springer låååååååååångt i förväg, ivrig att hitta nästa lilla ”strandbit” där hon kan hoppa ner i sjön (som vi då passerar) och ”fånga flugor” (för det gör hon också: Hugger i vattnet efter inbillade flugor, om och om igen…).

Jag tänker på alla ARGA människor, som jag blir utskälld av då och då, för att mina hundar (som varken går nära främmande människor eller djur) är okopplade….

…….så jag ropar tillbaka Flisa, som kommer springande tillbaka och tittar förvånat på mej:

”Vad vill du nurå?” ser hon ut att fråga när hon kommer.

 -”Inget”, säger jag. ”Ville bara kolla var du var!” säger jag som svar, på hennes frågande ögon, varefter hon springer iväg igen.

Vid en liten brygga skuttar hon ut på bryggan, eftersom den pyttelilla stranden bredvid är Upptagen av en Man med en Schnauzer som står i vattnet. Dom vill hon INTE gå nära, ser jag.

Mannen ser ARG ut och Sprutar Ilska omkring sej, i form av energi, och jag tänker:

”Här kommer Dagens Första Utskällning”, men innan han hinner skälla ut mej, säger jag:

-”Mina hundar går inte fram till främmande hundar eller människor och det är därför jag kan ha dom okopplade.”

Han muttrar något, samtidigt som en kvinna kommer fram till mej och säger något vänligt om mina hundar. Hon ler som solen själv, och verkar otroooligt intresserad av mina hundar.

Den Arga Mannen fräser något om att hans tik inte tycker om andra tikar, och jag säger igen:

-”Och min tik bryr sej inte om andra hundar alls!”..

…..och pekar på henne, som har fullt upp med att ”hugga efter inbillade flugor” i vattnet igen…

”-…och min hanhund är mest trött efter den långa promenaden”, lägger jag till och pekar på Milton som lagt sej tillrätta på bryggan, -”…. och dessutom är han världens snällaste!”

Gubben muttrar något igen, och drar surt iväg sin ilskna hund med sej ifrån badandet.

Jag tänker, som jag ofta gör, att Hunden hade nog kunnat hälsa på  mina hundar om inte hussen spridit sådan Ilsken Energi omkring sej….

Sen sätter jag mej på bryggan, och Kvinnan och jag pratar om hundar, om energier och ilska osv, och hon är riktigt trevlig, och tycker att jag ska lägga ut en klipp på Youtube när Flisa DYKER efter stenar, eftersom hon aldrig sett något liknande.

Och det kanske jag gör. När jag har filmat det med en Vettig Kamera. Nu har jag bara min gamla mobil, som ger ett enda SUDD som resultat (se ovanstående bilder på Flisa….).

Tänk va: Jag var ute med hundarna i 2 timmar och blev inte utskälld En Enda Gång!

…. men lite fusk var det, för Snälla Kvinnan ”hjälpte mej”…

….det sa hon efteråt:

-”Jag ville inte att du skulle bli utskälld. Han skäller jämt, den där gubben!….och hunden med för den delen…Jag hade precis tänkt gå…men när jag såg dej och hundarna tänkte jag: Nu blir hon utskälld, så jag bestämde mej för att stanna, för att hjälpa dej….”

Tackar och bockar!

Efter fyra söner – och fullkomligt ha vänt på hela hjärnan i mina åsikter om kvinnors och mäns likhet/olikhet.

Jag har  bestämt mej:

Vi är olika.

Lika, men olika.

Vi kan säkert göra samma saker, ungefär likadant och är ungefär lika duktiga, beroende på vilka vi ÄR, och inte  beroende på vilket kön vi har. Vi är lika kloka, eller okloka, smarta eller osmarta. Det handlar inte om könet.

…..OCH jag tror på JÄMLIKHET.

Det vill jag bara förkunna först.

Så att ingen missuppfattar och tror att jag vill tillbaka till 1800-talet.

Men vi är ändå inte lika.

Vi är skapta för Olika Ändamål vad gäller att föra vår släkt vidare.

Vi kvinnor ska ”ta emot säden”, förvara den inom oss, och låta det växa och gro, inuti.

 Vara en helt ny människas Skapare (med viss hjälp av en man, förstås) – och det måste vi klara av helt själva!

Vi ska dessutom, under smärta och vånda, föda fram detta Nya Liv till denna jord. Därefter ska vi se till att Den Nya Människan Överlever, genom att mata den och ge den en massa kärlek och omtanke.

En del utav detta är rent fysiskt, men mycket utav det är psykiskt och hormonellt, men det sprutas ut i stora doser när vi blir gravida, när vi ”höglöper” (har ägglossning) och lite däremellan i form av PMS och allehanda andra hormonella saker vi utsätts för, mer eller mindre.

Efter förlossningen utsätts vi för en svallvåg av hormoner som gör oss både extra känsliga, och extra starka. Plötsligt kan vi slåss mot tigrar (om dom hotar vårt barn), men vi gråter när någon säger att babysens näsa är lite sned...

Så när jag ser alla dessa små flickor vandra runt med sina dockvagnar, mata sina små ”babysar”, och låta dom ”sitta på cykeln/sitta i sandlådan/bada” och allt vad dom små babysarna får göra, så tänker jag att vi säkert måste träna hela livet på att ”bli mammor”, eftersom det är en så STOR omställning senare i livet….

….och att dom som INTE tränat får det jobbigare och svårare, och att killarna ofta är på ”efterkälken” lite från början, och att dom måste få vara det, för många av dagens pappor kommer ändå igång rätt snabbt….

…verkar det som….

Men OJ vad flickorna tränar och tränar och tränar!

Docko….Oj! –  Babysarna ska matas, bytas blöja på, köras i barnvagnar, ”bannas!” och kläs på och kläs av osv osv…tills dom plötsligt är ”ointressanta”, för en förälder (till den lilla ”mamman”) ropar:

-”Kom och ät pannkakor!!!” och då kastas babysen in i ett hörn och babysens mamma springer iväg….för hon äääälskar pannkakor!

Och då är det tur att babysen bara är en docka….

Jag tycker till om saker – snabbt och effektivt!

”TJONG” bah! så slänger jag ur mej en åsikt.

Ibland är den grundad av ”tusen års erfarenhet och genomtänkta tankar”, men ibland dyker den upp i samma stund jag skriver/säger den!

Tjohej!

Och oj, vad jag blir förvånad, när människor reagerar STARKT på vad jag sagt eller skrivit, som om det jag skrivit/sagt är SANNINGEN eller som jag på något sätt sitter på någon slags Allvetande Grundlag som är inskriven i berget, och inte kan ändras.

Det gör jag inte.

Jag tycker bara.

Lite hit och lite dit.

Och om någon tycker Något Annat, eller blir stött, eller jag upptäcker att jag sårat någon, så tar jag tillbaka min åsikt DIREKT – lika snabbt som den kom, kan jag ta tillbaka den.

Nema problema.

Problemet kan dock vara att den som hört/läst min åsikt, har i sin hjärna skrivit in den i blod – för EVIGT inristad. Och hur jag än försöker säga att ”äsch, det vara bara något dumt jag slängde ur mej!” så finns det där.

Och hur Oviktig jag än är, och hur otroligt dum och ogenomtänkt åsikten än är, så sitter den som Berget.

DET är lite läskigt.

Jag HAR åsikter som jag är övertygad om, men med åren struntar jag för det mesta i att övertyga andra, som inte tror på samma sak, eller inte är mogna för att ta emot mina oerhört intelligenta och genomtänkta Livssanningar.

Dessutom kan dom nog också ändras….

För ju längre man lever desto mer inser man att livet och åsikterna är förändringsbara

Och att man aldrig ska säga aldrig.

 Eller alltid.

Kopiera och svara själv!

1. Hur länge har du bloggat?

Hm….Jag började nog blogga ungefär 2006, tror jag, men då såg jag BARA bloggandet som ”att skriva dagbok på nätet” och hade inte en tanke på att man kunde få kontakt med andra bloggare osv. Jag kom inte igång riktigt heller, eftersom jag inte klarade av det rent ”tekniskt” i början, så varje inlägg tog så lång tid….

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?

Ingen bild alls. Jag tänkte att ”dom andra” tänkte som jag, kanske; Att istället för att skriva dagbok och lägga undan den i nattduksbordet varje kväll, så skulle man skriva dagbok på ”nätet”.

 3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Minns inte  riktigt….Men det kan ha varit ”Tärningen är kastad” eller möjligen ”Varför är det så omöjligt att backa in bilen” (Mysan), som försvann vid flytten från AB-bloggen och hit.

 4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Jag känner nog bara ”Jaha”. Inte så mycket faktiskt: ”Så var det då” liksom.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare? 

Det beror på vad man menar med ”regelbundet”? Nästan varje gång jag går ut på bloggen numera kollar jag om ”Pappanhasse” skrivit något, och ofta också ”Christel (Under min hud)” och hos Islin. Sarahmara brukar jag också titta in hos då och då.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)? 

Jag läser i princip bara dagboksbloggar.

 7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om. 

C4 hette en tjej som jag tittade in hos förr rätt mycket. Hon skrev så ”bländande” på något vis, men hon tror jag var väldigt olik mej. Jag vet inte om hennes blogg finns kvar.

 8. Nämn en bloggare (obs: läka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om. 

V-slip verkar väldigt lik mej. Men hon skriver ju knappt själv nu…Jag vet inte om hon lärt sej den här bloggen än…

 9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar? 

Dom tycker ingenting, tror jag. Jag har alltid skrivit mycket på olika sätt. Dom tycker nog bara att ”jaha, nu skriver hon DÄR också!” tror jag. Dom är inte förvånade, men dom förstår inte hur jag hinner med att skriva alla dessa bloggar, för jag har ju den här och ”Familjeterapeut” och en blogg på ”alltforforaldrar” också, men DEN (sistnämda) hinner jag INTE med.

 10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Vet inte riktigt. Jag har skickat en länk ibland, till någon jag skrivit om, och då har dom mest tyckt att det är ”typiskt mej” eller skrattat och tyckt att jag skriver bra, och att dom känner igen mej, så…Ja.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Tvärtom. Jag var nog mer ”öppen” i början. Tills jag insåg att mina söner (tex) läser bloggen av och till, och att jag måste censurera och ”skriva mer hemligt” för att ingen ska behöva ”fara illa” av det jag skriver. Jag tog också för givet från början att allt som folk skriver på bloggen är ”sant”! Hur kunde jag vara så korkad, och blåögd, kan jag tänka nu. Självklart hittar ”folk” på jättemycket. Hela Blondinbellas blogg tex var ju tydligen bara påhitt, hörde jag att hon sa i någon intervju….

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

Sex. Bara för att jag är Mamma till fyra söner, som kan läsa. 🙂 OCH för att jag tycker att sex är väldigt privat.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du? 

I början var det ingenting. Men nu tycker jag det är LYCKA när folk kommenterar, och läser, min blogg. Och jag antar att det är en bekräftelse. Men jag kommer nog att fortsätta att skriva, som jag gör, oavsett bekräftelser.

Jag gillar när folk tycker och tänker om det jag skriver. Och ibland har jag VERKLIGEN velat ha andra människors åsikter om saker och ting! För man lär sej ju av det. Och ibland behöver jag en ”spark i baken” eller så behöver jag kanske ”stoppas” eller ”förstå bättre”…

 14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Jag skulle vilja att det var så. Men visst måste det finnas superblyga och asociala typer som verkligen KAN SKRIVA och uttrycka sej här, och IRL är dom helt ”udda” och konstiga. Många författare är ju såna….

Min pappa, tex, skrev böcker, som var otroligt härliga och spännande, men själv var han rätt tyst och blyg…

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Nej.

 16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Ja, om man får fel sorts bekräftelse, eller om man blir ”nedtryckt” av ”galna troll” och tar åt sej för mycket osv.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?

Ja. När jag blivit missuppfattad.

 18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Ja, är jag tyckt till för snabbt i någons blogg om något den skrivit. Eller om jag läst för slarvigt och kommenterat utan att egentligen satt mej in tillräckligt. Jag har också skrivit blogginlägg då jag varit upprörd över något eller någon, och som jag sedan tagit bort, för det har inte känts bra i magen att jag lagt ut det (även om jag inte satt ut namn eller bilder) och ibland då jag skrivit något och senare ändrat åsikt….Då har jag ångrat mej och tagit bort mitt inlägg efteråt.

 19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Det är nog inte så många nackdelar….Annat än då jag känner mej nästan ”Beroende” av att gå in och skriva…eller läsa… Att vissa bloggar ”försvinner” är tråkigt, och att det finns s k ”galningar/troll” som bara går in för att förstöra och medvetet sätter igång bråk….är tråkigt…men har än så länge inte drabbat mej speciellt…kanske för att jag direkt tar bort såna elaka kommentarer och kommenterar dom själv absolut inte. Dom vill ha ”krig” och det ska dom inte få! Såna bloggtroll finns ju och kommer alltid att finnas, så det gäller bara att lära sej hantera dom…

 20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?

Ja. Varför skulle jag sluta? Jag äääälskar ju att skriva!!!  Det är ett BEHOV och här får jag verkligen uttryck för det!

21. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

V-slip, Islin, Pappanhasse, Christel, Tärningen.

Mamma fyller år idag.

För några år sedan var vi bjudna  av henne till Cypern, allihop:  alla hennes döttrar med familjer.

Det var nog Den Bästa Semstern ever!

Och jag höll Världens bästa tal.

Det talet fick jag hålla en gång till, några år senare, när hon hade fest igen.

Hon ringde mej innan och vädjade:

-”Kaaan du inte hålla samma tal igen? Det var så FINT!”

Så då gjorde jag det.

En man kom fram till mej efteråt och sa att det var det Finaste och Bästa tal han någonsin hört! Det glömmer jag aldrig. Det värmde mitt hjärta. Och mammas också, troligen.

Nu fyllde hon år igen. Idag.

-”Kom över och fika med mej och tanterna!” sa hon.

Det gjorde jag. Jag var ju liksom redan ”i stan”….hos Stenis.

Det var tant Märta och tant Berit och tant Ulla. Den ena äldre än den andra.

En med gåstol, en med supervitt hår och en med grått hår. Och mamma.

Samtalet handlade om hur gamla människor blivit, vilka sjukdomar dom drabbats av och vilka som fortfarande levde och vilka begravningar dom gått på….

Sen kom Samtalet om Baaarnen och barnbarnen. Det var också viktigt. Mamma satt mest tyst. Men kanske hon ÄR sådan. Nuförtiden. Eller så har hon alltid varit sådan…eller så vet hon inget om sina barnbarn.

Jag tänkte att tiden/åren går fort. Och att det går fortare och fortare, ju äldre man blir.

 Tanterna förundrades över sina åldrar (allt ifrån 77 år till 87 år….)….och över alla andras åldrar ….och att ”tiden går så fort”….

….och att dom som var barn ”igår”, var vuxna ”idag” och hade egna barn (!)….som hade egna barn…

….och jag tänkte att vi borde FATTA det – vi ”unga” (eller dom ”ännu yngre”) – att Tiden går så fort, och att vi måste ta tillvara den IDAG och NU, för ”i morgon är det för sent”….

Typ.

Och när jag några timmar senare sitter på en restaurang, med mamma, och äter GOTT och dricker vin, och det kommer in ett gäng föräldrar, med babysar i barnvagnar…..

….och babysarna vaknar (fast föräldrarna troligen tänkt att dom skulle sova), och skriker….

….och papporna (Bra pappor!) går runt, runt med irriterade babysar på armarna (för att lugna dom)….

….så tänker jag i mitt stilla sinne:

”Det går över! Och plötsligt är dom 16 år, och vill inte ens följa med till restaurangen…

……och fort går det! Så stå ut och inse det! Och njuuut – även när dom trilskas”….

Men sen tänker jag att jag blivit ”gammal”, som tänker allt det, som Dom Gamla sa till mej när jag frustrerad gick runt runt med MINA söner gnällande och hängande på mina armar….

När natten blir till morgon

och morgon blir till dag

så vill jag inte längre

 bara vara jag

Jag vill vara Någon Annan

eller kanske ingen alls

kanske sluta existera

med oket om min hals

Bli en vacker älva

såsom en dimma  vid en sjö

som en ensam liten ängel

på en öde ö

Jag vill inte

vågar inte

och kan inte!

Jag vill

vågar

och kan!

Jag ska inte

borde inte

gör inte!

Jag ska

borde

och

gör!

Jag vet vad jag vill

Jag vet att jag kan

Jag vet att jag ska

Jag vet inte vad jag vill

Jag tror inte att jag kan

Jag vet att jag  inte kommer att….

…för jag vågar inte…

…för att jag är feg…

…för att det är helt onödigt…

Kanske det tar ett helt liv att lära känna…sej själv.

Kanske det tar ett helt liv att förstå….sej själv.

Hur lång tid tar det då att förstå….någon annan?

Jag är en djup ytling. En ytlig djuping.

En glad och positiv optimist som ibland dyker ner i djupet.

I det innersta inre…

I det svartaste svarta…

….eller….

….i Det Obegripliga

….eller….

….i Det Ogripbara

Jag skulle vilja vara Den Eviga Lättsamma Optimisten

Den som tar allt med en klackspark

och snedseglar rätt ut i Tomma Intet

utan rädsla eller farhågor

med en självkänsla som är så grundad

att jag aldrig faller av

Men det är jag inte

Jag är Optimisten med vinden i håret

som styr i motvind

full av Hopp och Förtröstan

Jag är Den Positiva Modiga

som styr utan att kunna navigera

full av livslust och självförtroende

Jag är också den som utan vind i seglen

och utan bensin i motorn

ror utan åror

så långt jag orkar

men som plötsligt tappar Lusten….

…. Livet och Glädjen

och sjunker in i Hopplösheten

liggande på båtens botten

flämtande efter luft

eller styrka

eller kärlek…

Jag är tjejen som hoppar i vattnet

fast det är kallt

och hämtar styrkan från djupet

Ensam

Jag är kvinnan som inte ber om hjälp

Jag är hon som är både modig

och feg

Den modigaste modiga

och den fegaste fega

Jag är den Pratande Stumma Kvinnan…

….den Stumma Pratande kvinnan

Hon som är full av frågor utan svar

och svar utan frågor

Den kvinnan är jag.

När dagar blir till nätter

och nätter blir till dar

När frågor blir nya frågor

och man hittar inga svar

När det känns svårt och sorgligt

och ingenting känns lätt

När livet trasslar till sej

och man hittar inget sätt

att förstå vad man ska lära

och vad som då är rätt

När tankar blir nya tankar

och det inte finns nåt slut

Hur ska man då göra

för att hitta ut?

Jag tycker faktiskt att alla vi hundägare, just nu, och idag, ska slå oss för bröstet – som värsta King Kong – och utstöta ett rop i form av:

-”FY FAAN VAD VI ÄR BRA!!”

Jag går runt bland alla tvåtusen ?!)  radhus i området, där det VIMLAR av katter (!), men där det också bor ett oändligt antal hundar, och deras ägare.

Och inte en enda bajskorv så långt ögat kan nå!!!

Tänk vad alla 874 (!?) hundar i området måtte bajsa, VARJE DAG, häromkring!

Tänker jag.

Och sen ställer jag mej på Stenis´tak och ropar i en megafon:

”FY FAAN VAD VI ÄR BRA!!”