Månadsarkiv: juli 2011

Obegripligt och ofattbart! Konstigt och galet!

Inga ord räcker till för att förklara, förstå eller trösta…

Livet blir så ”litet” och stort på samma gång.

Man vill krama sina nära och kära och säga hur mycket man håller av dom.

Livet känns så skört….

….så kort….

…så värdefullt!

Jag vill krama om mina barn och tvinga dom att LOVA att aldrig försvinna och aldrig dö –

….att ALLTID finnas!

Samtidigt som man VET att några garantier finns inte.

Det  fick vi bl a veta igår/idag när en massa människor dog, av ingen anledning alls – helt meningslöst!

Bara för att en Galning får för sej att han kan bestämma över Livet och Döden!

Med ett vapen, eller två!

Skrota alla vapen…..

…… och låt oss förena oss i en stor varm Jorden-runt- kram – för Norges folk

 – och speciellt för alla drabbade!

Jag måste få ut TJOCK-TV-apparaterna ur lägenheten, men vet inte HUR?!?

Men let my brain work en liten stund så kommer jag på en bra idé…..

…… I allways (utan choklad) do.

Nu vet jag!

Jag ska sätta på ROCK-MUSIK och skruva upp så det blir Värsta Höga Volymen…..

…..och det ska vara MÅNGA elgitarr-solon: ”OAOOOAAAAAAOOIIIIIAAAAAAAA!”

Och kanske jag själv tar ”värsta riffet” på någon gitarr här hemma också, bah: ”OAAAAIIIIIAOOOOOO!”

Fast vänta!

Först måste jag dricka alkohol, förstås!

Vilken sort kan väl inte spela någon roll, va?!

Jag har bara rosévin hemma….

Inte så himla ”rockigt” va?!

*suckar djupt*

Äh, om jag dricker SKITMYCKET så kan det kanske jämna ut sej?!

”Okey?”

”Okey.”

Så står jag då här i lägenheten med ROCK-musik strömmande ur högtalarna…eeeh….högtalaren – den ena är nämligen trasig –  störtfull, en trappa upp…

…..med TRE tjocka TV-apparater som ska UUUUUT!

Jag ställer dom, var och en, på en matta och så draaaaaar jag i mattan så att TV:n låååångsamt draaaaas till balkongen….

Guuuuud så rockigt….NOT!

”Pust! Svett! Stöööön!”

……X 3!

Helt slut!

Nu ska dom baxas över balkongräcket också!

Det är nästan så jag glömmer bort Den Höga Rockmusiken, och riffet: ”OÄÄÄÄÄÄAAAAIIIIIIIIIII!!!”

Såja.

Nu baxar jag:

”BANG! KRASCH! DONG!!!!”

Shit!

*tittar över räcket på balkongen*

Shit! Shit! Shit! Shit!

*springer och gömmer mej i badkaret*

*Viskar över badkarskanten”:

”Hysch! Säg inte till NÅGON att det var jag…

……. för då jävlar!!!”

Nu ska

Nu ska jag erkänna en synd.

 En av gångerna då jag var DUM.

 En av gångerna i mitt liv då jag skäms för mej själv som mamma.

Nu börjar jag:

Jag och Äldsta sonen (fast jag vet inte DÅ att han kommer att få syskon….han är alltså bara Victor) har varit i min hemstad, och träffat min pappa/Victors morfar, på lasarettet. Min pappa har cancer och är väldigt sjuk.

Det är Tumultigt inuti mej, och vad Victor känner, vet jag ju inte.

Scen: I bilen.

Jag kör (givetvis! Vem annars, liksom?….)….och Victor sitter i en barnstol i baksätet. Han är ca 5-6 år.

-”Mamma! Jag är TÖRSTIG!!” gnäller Victor med sin gnälligaste röst….

-”Jaha….eeeeeh….jag stannar vid nästa mack….”, säger jag.

-”Mammaaaaaa! Jag är jättetörstig NUUUU!!”

-”Jaaaaa! Jag hööör! Jag stannar vid nästa mack!” *irriterad*

Jag är djupt försjunken i hur min pappa såg ut, hur han mådde, hur mamma försökte ”spela glad”, hur orolig min syster är….

….”vad kommer att hända? kommer pappa att överleva?” etc.

Victor STÖR. Med sin existens.

Jag ser en mack och stannar.

-”Jag vill haaaaa cocacola!!!” gnäller Victor.

-”Prata med normal röst – annars lyssnar jag inte!” säger jag, som jag sagt så många gånger förut.

-”Jag vill ha cocacola”, säger Victor på ett trevligt sätt.

-”Nej, läsk är bara för fredagar. Du får en juice eller mjölk eller något annat som man blir otörstig av.”

Jag var en otroligt Duktig och Konsekvent mamma på den tiden….

-”Mamma, kan jag få en tidning också?” frågar Victor på ett Trevligt sätt.

-”Ja, men du vet vilka tidningar du får välja mellan va? Inget våld.” svarar jag – Den Duktiga Mamman.

HerreGud så präktig jag var då!

-”Jag vill ha Superman!!” gnäller Victor.

-”Men du VET ju att du inte får läsa såna tidningar med våld i!!! Varför frågar du ens?? DEN eller DEN eller DEN får du välja! Vilken vill du ha?!” säger jag irriterat.

-”Tom och Jerry då? Marcus får läsa Tom och Jerry.” gnäller Victor

-”NEJ! INTE Tom och Jerry och det vet du! Det är bara våld våld våld!” säger jag argt. ”Du får välja DEN, DEN eller DEN har jag sagt!”

Jag är arg nu.

-”Neje! Jag vill ha Tom och Jerry!!!”

Jag hör att Victor börjar dra igång ett ”krig” och jag har hittills nog aldrig förlorat ett sådant….

……även om jag för det mesta brukar kunna vinna utan att bli ARG, men nu är jag irriterad så det sjuder i ådrorna….

-”Nej! Då blir det ingen tidning!” säger jag och går och betalar en MER.

Vi åker iväg igen. Victor dricker sin MER. Jag ”morrar” fortfarande inombords över att han inte kan lära sej att jag BESTÄMMER att han inte får läsa tidningar med våld.

Efter en stund säger Victor:

-”Jag vill ha den tidningen som du sa att jag fick! Kan du åka tillbaka och köpa den?”

-”Äru inte klok?!? Klart jag inte åker tillbaka och köper den!!” säger jag ilsket…..” -Men jag kan stanna vid nästa mack och se om dom har den där”, lägger jag till för att jag försöker kontrollera min ilska som morrar inuti…

Vi åker en stund, och vid nästa mack stannar jag.

Dom har inte DEN tidningen som Victor skulle kunna tänka sej att ”läsa”…..Däremot har dom Tom och Jerry!

Victor gnäller lite….

-”Kaaaan vi inte åka tillbaka?! Jag vill haaaa den där tidningen!!!”  gnäller han.

Jag är i någon slags ”explosionsfas” och håller i mej allt vad jag orkar för att inte explodera (!)….

Jag går liksom i fängelse utan att passera GÅ….typ….och hatar det!

-”Äh, du får väl Tom och Jerry då!!!” fräser jag och köper den tidningen….

…och HATAR mej själv för min inkonsekvens….

…och hatar Victor (fast jag älskar honom ”till månen och tillbaka”) för att han utsätter mej för alla dessa känslor….

Vi åker igen.

-”Maaammmaaaaa……” säger Victor plötsligt med gnällig röst, och det fullkomligt snor ihop sej inuti mej…

Jag klarar det inte! Jag klarar inte att vara en ensam mamma, och ha en döende pappa med cancer,  och bestämma om tidningar och dricka och vara klok och hela tjottablängen!!!! Jag klarar det inte!!!!

–”VAR TYST!!” skriker jag. ”SÄG INTE ETT ORD TILL!!! JAG HÅLLER PÅ ATT EXPLODERA ELLER GÅ SÖNDER! VAR BARA TYST!!”

Victor är tyst.

Det är som om han förstår Allvaret.

Victor är tyst hela vägen hem. Säger inte ett ord.

När han kliver ur bilen hemma ser jag att han är helt nedkissad och att bilstolen är alldeles blöt…och iskall!

-”Men! Har du kissat på dej?!?” frågar jag förvånat. -”Varför SA du inget??”

-”Du sa ju att jag inte fick säga ett ord till, så då gjorde jag inte det….” säger Victor.

Fyfaan, vad jag fick Dåligt Samvete….

….och kände mej som Världens Sämsta Mamma!

….men när jag berättar detta 15 år senare, för Victor…

…..för att be om ursäkt….och förklara….

…och eventuellt bli förlåten….

…så minns han det inte ens!

Om man tog Krumelurpiller som liten, så förblev man liksom inte liten…

….och inte heller förblev man barn….

Men Något hände! Och nu har jag bestämt det: Man är ovuxen.

Ibland är man vuxen – om det verkligen behövs – men oftast har man Barnet levande inuti sej. Det viktigaste av allt dock är att man är Ovuxen.

Så här kan det tex uttryckas:

 Dagens Middag för en Ovuxen

Förrätt: Stora skumbilar som stoppas Direkt In i Munnen! ”WROM!”

Huvudrätt: Salt lakrits.

Som dryck till ovanstående serveras rumsvarm Cocacola light (för det får ju inte bli för mycket socker! Ha ha ha!).

Efterrätt: Popcorn (hur mycket man vill!)

Som dryck till efterrätten serveras en stark Gin & Tonic.

…..så är bra mår man sen!

Slut.

Varning:  Denna måltid kan ENDAST serveras utan ÄKTA barn närvarande, och ENDAST till Ovuxna.

Det var en gång en liten flicka med blå ögon och ljust lockigt hår, som var 3 år….blev 5 år……8 år…..10 år….och som hade en mamma med blå ögon och en pappa med bruna ögon.

Precis som alla andra barn i världen ville, och behövde hon, mat att äta, kläder på sin kropp, ett hus att bo i och mest av allt: Kärlek.

Det fick hon.

 Men kärleken var det lite si och så med…

Iallafall kärlek från sin pappa.

Mamma fanns där med sina blå, vänliga ögon – ömt tittande på allt vad hon företog sej, stolt blickande på vilka äventyr hon gav sej ut på. Men när den lilla flickan sökte pappans blick, var den Frånvarande – långt borta – Någon Annanstans.

Hon sökte, men fann inte glittret, det Ömma, det Kärleksfulla, som mammans ögon förmedlade.

Hur hon än försökte, var och förblev, pappans ögon blickande mot Horisonten – bortåt, ifrån flickan.

Flickan tänkte att hon inte dög – att det var Något hos henne som Saknades…..Något som Pappan ville ha, men som hon inte hade.

Dom skaffade hundar.

Flickan såg att pappans ögon glittrade när han tittade på hundarna. Hon såg att pappans ögon Såg hundarna. Hon hörde pappa prata om hundarna och hur Duktiga dom var på att hoppa, sitta, dansa, springa, jaga.

Flickan ropade:

-”Pappa! Titta vad jag kan!!!” och hon  hjulade, dansade, sjöng, hoppade, spelade, stod på händerna….

….men pappans ögon var långt borta….

Flickan tittade sej i spegeln, tänkte: Är jag osynlig?

”Kanske är jag inte värd att älskas av pappa….kanske jag inte duger som flicka….kanske jag är för snäll, för dum, för tråkig, för ful….” Hon funderade mycket på varför pappans ögon glittrade när han tittade på hundarna, men aldrig mötte hennes….aldrig såg henne.

Hon var rädd för att fråga rakt ut: ”Älskar du mej?” för hon var rädd för svaret.

Kanske det är bättre att inget veta, tänkte hon.

Hon blev äldre, träffade killar, blev kär i dom som inte ”såg”, dom som inte uppskattade henne, och försökte om och om igen förstå varför.

OM hon kunde fånga en kille med ”oseende blick” och få honom att SE, så skulle kanske Tomheten i bröstet fyllas.

En dag vågade hon fråga sin pappa:

-”Pappa. Älskar du hundarna mer än mej?”

Pappan tittade på henne med förakt i sina bruna ögon:

-”Vad barnslig du är!” sa han. ”Är du svartsjuk på HUNDARNA?!”

Sen vände  han bort blicken igen.

Åren gick. Flickan sökte efter Lycka – efter att bli Synlig – efter Den Bekräftande Blicken, överallt.

 Men lyckades inte fylla Tomheten i Bröstet – lyckades inte bli Sedd.

Hon stod på scenen, blev ”älskad” av Människor, uppskattad, uppvaktad, hade tusen blickar riktade mot sej.

Men ändå kände hon sej Osynlig.

Så dog pappan. Knall fall. Mitt i livet.

Flickan tänkte först: ”Skönt, nu blev jag av med Blicken som inte Ser.”

Men den fanns kvar. Inuti. Som en fråga: ”Är jag värd att älskas?”

Hon var vuxen när hon ställde frågan till sin mamma:

-”Älskade pappa mej?”

-”Men, det är väl klart!!” sa mamman upprört.

 Mamman tyckte INTE om att Pappan drogs ner från Piedestalen hon satt honom på. Efter sin död hade han blivit Den Perfekta Mannen, Äkta Maken och Pappan i mammans minne.

-”Det är väl inte alls så klart”, svarade flickan. ”Jag kände det ju aldrig, och pappa sa aldrig något. Sa han till dej att han älskade mej?” frågade hon.

-”Nej, vi pratade inte så, men det är väl klart att han älskade dej. Han var ju din pappa!”

-”Varför kändes det inte så då?” frågade flickan.

-”Äsch, du är bara överkänslig” , sa mamman och viftade irriterat bort flickan.

Flickan undrade hur Tomheten i bröstet skulle fyllas och hur hon skulle hitta ”Duga-känslan” inuti.

Hon fyllde sitt liv med barn, hundar, katter, män,…..

……älskade alla lika intensivt – gav dom det hon själv saknade….

…..det hon själv inte fick, och saknade.

Gav och gav tills hon en vacker dag insåg att hon kanske behövde älska sej själv också.

Trots allt.

Kanske var hon värd att älskas, av sej själv, trots att pappan inte gjort det.

Kanske.

Det var en gång en liten snäll mamma som på reklamen på TV fick se något som hette Kinderägg som var som ”tre önskningar i en”.

Äggen var gjorda av choklad och innehöll en liten leksak.

Mamman till pojkarna ville överraska sina söner och köpte varsitt Kinderägg till dom. Hon åkte hem och dom fick välja varsitt. Kinderäggen såg likadana ut utanpå, så valen var inte så svåra.

Ettan öppnade förväntansfullt sitt ägg och inuti var det en liten, liten bil, som var i flera delar, men som han skickligt lyckades sätta ihop. Ettan var Väldigt Glad över sin Present.

Sen öppnade Tvåan sitt ägg och inuti var det en liten cykel, som han med några lätta tryck fick ihop. Tvåan var Väldigt Glad över sin Present.

Så var det Treans tur att öppna sitt ägg. Eftersom han sett vilka fina presenter bröderna fått, öppnade han ägget full av förväntan och i hans Fantasi var det en jättefin bil eller cykel – helst blå! Han öppnade långsamt ägget och inuti låg det en….fjäril!

En fjäril! Han ville inte ha en fjäril! Den var dessutom rosa: Super- TJEJ-fjäril!!

Trean kastade fjärilen över hela rummet och skrek:

-”JAG VILL INTE HA NÅGON FUL TJEJ-FJÄRIL!!!” och så stampade han på ”den äckliga chokladen” och rusade in på sitt rum där han kastade sej på sängen och grääääääääääääät.

Mamma kände sej ARG och BESVIKEN! Hon var både arg på Kinderäggen, som innehöll så otroligt olika saker, och på att det inte fanns speciella tjej- eller kill-ägg, så man VISSTE!

 Hon var också arg på sin otacksamme son, för även om man inte blir nöjd med det man får borde han varit glad och tacksam över att mamman faktiskt hade köpt dessa ägg.

Sen tänkte hon att han nog var för liten för att förstå, och för liten för att hålla inne med besvikelsen….

…och så hörde hon hans gråt…

…..och så kändes det inte bra i modershjärtat….

….och så tänkte hon att hon kanske skulle köpa ett nytt Kinderägg till Den Ledsna Sonen….

Så det gjorde hon,  för hon stod själv inte ut med att se sin son så ledsen….

När hon kom hem med Kinderägg nr 4, hojtade Ettan:

-”Varför får han ett Kinderägg till?!? Vad orättvist!!”

Den Snälla Mamman försökte förklara att Trean fått en så tråkig present i sitt Kinderägg så att hon hade köpt ett till åt honom.

-”Det gör väl inget?” sa mamman med sin vänligaste röst….-”Han åt ju ändå inte upp chokladen….”

….eller nåt….

Trean öppnade långsamt sitt Kinderägg – nu väl medveten om hur fel en present i ägget kunde vara – men där låg något Jättefint: En supersnygg drake!! Cool!

Trean blev jätteglad och skuttade runt sin mamma och ropade:

-”Åh, vad fin! Jag älskar den! Tack snälla mamma! Tack! Tack!”

Ettan tittade ilsket på sin lilla röda bil: ”Ful och töntig bil!” tänkte  han och fräste:

-”Jag vill OCKSÅ ha ett Kinderägg till! Jag vill OCKSÅ ha en sån drake!!”

Han stirrade ilsket på sin mamma, som blev osäker:

Hade hon varit Orättvis nu? Hon ville ju vara så rättvis som möjligt.

-”Men ja´då?! Jag fick ju bara en liten cykel!!” ropade Tvåan, som nu inte alls tyckte cykeln var lika rolig längre.

 -”Jag vill också ha ett Kinderägg till!!”

Mamman suckade.

Och tänkte efter.

Ja, hon hade nog varit lite orättvis iallafall.

 Varför skulle Trean få två Kinderägg när han egentligen betedde sej dåligt, fast å andra sidan fick en tråkig present, men å tredje sidan blev det ändå orättvist…..

Snälla mammans hjärna nästan kokade av alla tankar om rättvisa och orättvisa och beteenden hit och dit…..

Nästa dag kom hon hem med TRE Kinderägg till…

….och hon vågade nästan inte titta när dom öppnade sina ägg….

Ettan fick en fjäril, Tvåan fick en cykel till och Trean fick en blå bil……

Nu bröt Ettan ihop:

-”Jag ska ha ett Kinderägg till!!! Det fick ju Trean när han fick en fjäril!!”

-”Och ja´rå, som har fått TVÅ cyklar!! Jag vill också ha ett Kinderägg till!!!”

-”Men ska dom få nya Kinderägg så ska jag också ha ett till!!!” skrek Trean uppfodrande.

Den Snälla Mamman kunde knappt tänka för att sönerna skrek så högt….

Jag som bara tänkte vara lite snäll…..

Nu tog mamman den stora korgen till affären, fyllde den med Kinderägg, åkte hem och hällde ut alla Kinderägg på golvet:

-”Varsego!” sa hon.

-”Här har ni alla Kinderägg som jag någonsin kommer att köpa. Jag har ingen aning om hur många det är eller vad det är i dom. Nu går  jag en lång promenad och jag kommer inte tillbaka förrän ni öppnat alla Kinderägg och kommit överens om vem som ska ha vilken grej, och sen ska ni veta att jag aldrig mer kommer att köpa ett enda Kinderägg till, och säger ni ett ordet Kinderägg en gång till så ska jag köra upp alla små gula plastägg i…..!!!”

Sen gick hon ut och smällde igen dörren!

Kvar stod tre förvånade söner.

 Och på golvet låg 54 Kinderägg.

Semestern är slut. Då ska man vända tillbaka dygnet. På två röda.

 Att lägga sej tidigare och tidigare dom sista dagarna på semester, och vakna detsamma, är….fusk!

Så när då kroppen säger:

-”Nääää! Jag vill inte sova!!” …….

…vad göra?

Snurra ett varv åt vänster och ett åt höger….

Svettas lite…

Kasta av sej täcket och vänta…

….frysa!

På med täcket.

Tänka ”Avslappnande Tankar” :

Jag KAN sova. Jag KAN slappna av. Jag KAN sova….

…och upptäcka att man är så spänd att det börjar surra i huvudet = Varningssignal på svimning!

Aaaandas djuuuupt.

Det är ju ingen idé att ligga i sängen och snurra som en jävla turbomotor, så jag går upp….

…tänder.

Hundarna tittar yrvaket på mej: ”Vaereom?!?” ser det ut som dom säger.

Jag går ut i köket, för det kurrar i magen….En macka slinker ner, och lite vatten. Såja. Nu ska det nog gå att sova.

 Men kanske jag ska titta lite på TV, och somna till den…..

Det är ett JÄTTEINTRESSANT program på 2:an om två familjer som går i Familjeterapi i England. Jag blir Klarvaken: Guuud, vad intressant!

Klockan 2 är programmet slut. Min hjärna går i 180: ”Tänk att vi jobbar och tänker så lika i England och i Sverige! Fascinerande!”

Men nu får jag ju bara sova….4 timmar! Shit! Hur ska det gå i morgon??

”Zzzzzzzzzzzzzzzzz!”

Plötsligt är klockan 5! Och jag är klarvaken igen. Jag borde kunna sova en timme till….

….slumrar lite…..

Och somnar in djupt!

Superdjupt!

”Tralalalalalallalallallaa!” (=väckningssignalen på mobilen)

Ååååå, bara liiiiite till!? Snäääälllaaaa mobilen?! Jag beeer!

”Okey”, säger den snälla mobilen och jag får snooza EN gång.

En. Gång.

Tack.

Gomorron!

Det är inte helt fel att vara skild.

Det är inte helt fel att ha barnen varannan vecka.

Det är inte helt fel att ha en intensiv vecka med sina barn och därefter glatt säga ”hejdå!” och veta att dom har det bra även kommande vecka….

….och jag kan bara vara JAG och göra vad jag vill….

…. och slippa laga mat….

…. och slå klackarna i taket….

….om jag vill….

….eller bara ligga och fisa….

Det är faktiskt inte helt fel….

Jag tittar på ”So you think you can dance” och KÄNNER danserna i min kropp – minns känslan som fanns i hela kroppen, ut i varje lem – som fick Lyckan att bubbla inuti och endorfinet att dansa salsa i den kokande blodet.

Det är en Enorm Njutning att se dom Fantastiska Dansarna röra sina kroppar på dom mest osannolika sätt. Dessutom ser det LÄTT ut!

Själv var jag inte i närheten av att vara så Duktig som dansarna i SYTYCD är, men man kan ju iallafall låtsas…

…..drömma sej iväg….

Och åh, vad jag njuuuuter!

Jag ÄR dom – dom är jag.

Sen går jag förbi spegeln, tar ett danssteg och ser bara…

….. en flodhäst!

Suck!

But in my dreams….

Ibland tänker jag att ”ALLT finns”, liksom…. Vilka knasiga tankar man än tänker, så finns det fler som tänker dom, och några som genomför dom….

ALLT finns, och lite till….

…..och det där ”lilla till” är allt det där som människor gör med varandra, och andra, och naturen och allt annat, som jag inte ens skulle kunna tänka ut!

Det där som man blir alldeles STUM av att få veta att dom gjorde.

 Alldeles TOM.

….som att bygga en källare bakom källaren, och låsa in sin dotter där, våldta henne med jämna mellanrum och hålla henne fången i MASSOR av år!

”Hur tänkte dom?” tänker man.

”Hur hamnade han/hon DÄR??”

”Hur kunde det bli så TOKIGT??”

Jag ser en film på TV där en kvinna var otroligt kär i en man. Han åkte ut i kriget, och dog. Hon gifte sej då med ” the second best man”…..

…..och han visste att han var ”second best” men stod ut med det, för att han tänkte att ”jag älskar henne så mycket att min kärlek räcker för oss båda….”

Vem ”offrar” sej? Båda? Kvinnan? Mannen?

Det är både romantiskt och fruktansvärt tragiskt.

Vi har ju bara ETT liv – iallafall som vi vet…..

Kunde inte hon ha väntat tills hon träffade ”Mr Right number 2”?

 Och kunde inte han ha ”sörjt ut” henne, och vänt ett blad i sin livsbok, vandrat vidare och därefter träffat en ”Annan kvinna att älska” som också älskade honom tillbaka?

Det är sorgligt. Hon ville bli älskad, men inte av honom (!) – och han behövde få bli älskad, men blev det inte av henne….

…..och så levde dom ihop hela livet!

Sen finns det ju dom som hatar varandra nästan hela livet också…..

Mamma berättade om en kvinna i min gamla hemstad (när jag var barn), som blev slagen och hånad av sin make….

….. och som pratade om det med sina ”väninnor, som stöttade och tröstade, stöttade och tröstade…..

Hon berättade att en del väninnor till Den Slagna Kvinnan försvann  under åren, för dom orkade inte höra klagandet och dom stod inte ut med att kvinnan inte tog tag i sin situation…..

Jag frågade mamma nyligen om hon visste hur dom hade det nuförtiden…

…..hon suckade och sa att han fortfarande hånar henne (men han orkar väl inte slå längre….)..

… och att hon fortfarande hatar honom…

…..och klagar och gnäller….

Dom är nu 80 och 82  år gamla….

”Det var det livet”, liksom….

Carpe Diem….

….eller hur var det nu?