http://www.expressen.se/kultur/1.2267465/forvaxlingen
Jag såg ett program på TV häromkvällen, som handlade om två familjer vars babysar hamnade i ”fel hem” efter BB-tiden. Eftersom jag inte såg från början, vet jag inte hur den ena mamman upptäckte detta, men när pojken var ca 4 år, skrev hon ett brev till Domstolen och anmälde detta på något sätt.
Detta var i mitten av 40-talet.
Det var Allan och Bosse som blivit förväxlade, och efter processer, skriverier i tidningarna och domstolsbeslut, blev det bestämt, när pojkarna blivit 7 år, att de skulle bytas tillbaka (!).
Varken Allan eller Bosse hade då träffat sina biologiska föräldrar, utan levt i den tron att de föräldrar de växt upp med var deras.
I programmet beskriver grannar och släktingar hur Walter, som var ”pappa” till Allan, hade med honom överallt, hur nära dom stod varandra och hur bra han hade det i sitt hem och hur mycket ”pappa Walter” älskade sin son, Allan.
”Föräldrarna” till Allan – Walter och Wilma – bestämmer sej för att dom inte vill ha ”sin” Bosse tillbaka, och man tror efteråt att det berodde på att dom inte ville göra Bosse så illa.
Men det kan ju också bero på att sorgen efter Allan blev för stor, och att dom kände att dom inte orkade plocka in ett ”nytt” barn i sitt liv. Man vet inte, eftersom Walter och Wilma är döda när filmen görs.
Allan bärs skrikande ur sitt hem, och får åka hem till sina biologiska föräldrar, när han är 7 år.
Han intervjuvas i programmet (nu drygt 60 år), och säger att han inte minns något av detta, och att ingen någonsin pratade om detta, och att han fick ett bra liv tillsammans med sina biologiska föräldrar, sin ”bror” Bosse och en äldre bror.
Mamman till Allan, som var den som drog igång hela proceduren, intervjuvas i programmet, och hon säger om och om igen att hon inte vet om det hon gjorde var rätt eller inte. Mamman är nu 80-90 (?) år, och Allan, nu 60-70 (?) år, klappar henne på handen och tröstar henne och säger: ”Jodå, du gjorde nog rätt…”.
När några journalister forskar i hur vanligt det var då, att barn ”hamnade i fel hem”, finner dom en härva av röra bland barn och mammor på BB, innan man började ”märka” mammor och nyfödda babysar, och man tror att MÅNGA fick med sej ”fel” barn hem….Många!
Hela programmet är mycket fascinerande och sätter igång många frågor i min hjärna, och hur jag själv skulle reagera, om jag fick med mej ”fel” barn hem, och fick veta det efter flera år (!)…..
…..och hur skulle man reagera om man fick veta det efter 5 år, jämfört med 20 år eller 40 år?
Jag tycker också så väldigt synd om Walter och Wilma, där uppe i sin himmel och jag undrar hur deras liv blev, efter det att dom förlorade sitt barn….
I programmet säger också ”den andra mamman” (minns inte hennes namn) att ”experterna” sagt att det INTE var bra för Allan att prata om, eller träffa, dom föräldrar han vuxit upp med, för det skulle ”riva upp för mycket”…..
….så Allan träffade aldrig mer sina första föräldrar och dom fick aldrig mer träffa Allan…
Bosse fick aldrig något veta, då, eftersom föräldrarna inte sa något till honom om någonting. Så han levde i ”lycklig ovisshet”. Och man pratade ju inte med barn ”om vuxensaker” då.
Bosse (drygt 60-70 år?) intervjuvas i programmet, och hans minns ingenting av allt det här, och har haft en lycklig uppväxt.
Man säger också i programmet att P.O Enquist skrivit en bok om det här, eftersom han var kusin med någon utav killarna.
F a s c i n e r a n d e !
erviluca #mammatillfyrakillar 