Han våldgästar mej…./erviluca

Jag vet inte riktigt när jag lärde känna honom första gången….

….men han har funnits där väldigt länge….

Han har bott granne med mej, kommit in i mitt hus och min lägenhet utan att jag velat det – våldgästat mej med sitt framfusiga sätt och hånfulla leende….

Han har varit riktigt otrevlig genom åren, och gjort mej ledsen många gånger….

….kommit in i mitt hus/lägenhet, fast jag sagt ”nej” och ”STICK!” och ”försvinn!”….

Jag tror att jag med åren givit upp lite grann….

…..när han så envetet trängt sej på….

…igen och igen…

…..och jag har till slut liksom bara låtit honom bara kliva in, sätta sej i soffan….

…. och ta plats.

Ibland har jag lyssnat på honom, ibland inte….

Sedan jag skaffade hund blev det lite bättre, och med två hundar ännu bättre!

Han gillar inte hundar, och hundarna gillar inte honom! Dom skäller och beter sej, och kryper upp i mitt knä och ser till att han känner sej Utanför….

Men det är väl själva faan att jag aldrig ska bli av med honom!

Av och till har jag tänkt:  ”Äh, jag låter honom flytta in….han kan väl få bo här då….”

…. och så lugnar jag mej med det och låter honom vara, och tänker inte ens på att han finns!

Och känner att det är Rätt Okey…..

Börjar till och med trivas med honom…

…..kryper ihop i soffan tillsammans med Honom och njuter…..

….. av att det är MIN musiksmak på stereon, MINA TV-program på TV:n och mina ihopkraffsade mackor vi äter, MIN disk som står och står på diskbänken och MITT skräp som ligger överallt….

….för han klagar inte på mitt beteende och klagar aldrig på den jag är – egentligen – så länge han bara får vara kvar utan att jag försöker putta bort honom….

Men så börjar han igen:

Han säger Elaka Saker och säger att jag inte duger och att ”….ingen vill ändå ha dej….”…

…. och såna taskiga saker….

-”Du är ful och tråkig och trist och fånig, dum och korkad, slarvig och oekonomisk. Du fattar väl att ingen vill ha en sån!? Dessutom är du överviktig!” säger han och flinar elakt.

-”Du får nöja dej med mej”, skrockar han nöjt….

Då blir jag TOKIG och skriker åt honom att ”dra åt helvete!” eller ”Stick och brinn!”…..

Och jag går ut, bland folk…umgås…

…försöker komma undan…

….men han försvinner aldrig längre än ett stenkast bort…

…..avvaktande tills jag lugnar mej lite…

Då dyker han upp igen…

Du känner säkert igen honom…..

Vet troligen vem han är.

Hans namn?

Ensamheten