”Ja, hon begärde ingenting

 
O hon gav och hon gav

 
Hon fick ingenting tillbaks

Ställde alls inga krav

 
O hon var gjord för kärlek

 
men fick aldrig något igen

 
O hon tvingades att tänka

 
att det blir nog bättre sen……..”

(Orups ”Sjung Hallelujah”)

……………………………………………………………………….

Funderingar:

Var hon mesig eller helt enkelt bara väldigt snäll?

God, eller feg?

Korkad, eller bara kärleksfull?

Var hon rädd, eller valde hon helt enkelt fel man?

Vinner Snällhet och Kärleksfullhet, i längden?

Eller är det krav och distans och att ”spela spelet rätt”, som gäller?

Att, som Henrik Fexeus skriver i sin bok ”Alla får ligga”, bestämma sig för att man är en Värdefull Diamant, och är värd att älskas – mycket!

….. och därför ska man kräva det, och GÅ vidare (utan att passera gå) när det inte är bra nog….

…… oavsett känslor som ”dansar hambo” inuti….

Att helt enkelt vara Stark och Stå upp för sej själv.

Och inte vara mes….

…feg…

Att själv tycka att man är Värdefull…

Värd att behandlas med Respekt och Omtanke.

             Att vara en Diamant

                      Att framförallt; Älska sej själv.

                Men måste det ta ett helt liv att lära sej det?

LÄNGTAN

 (kopierat inlägg från min egen blogg från mars 2010)

Vad ska jag ha en man till egentligen?!

Vad är det jag saknar?

Närhet, kärlek, omtanke, värme…sex… och…..( ?)….

…att höra ihop….

att vara Utvald…

att älska någon…

att bli älskad…

att planera och åka på semester tillsammans…

att ha någon att prata av sej med…

att ligga nära på natten…

att ligga nära i soffan på kvällarna och skratta åt Parlamentet tillsammans…

att gå långpromenad i skogen tillsammans och sätta sej och dricka en kopp kaffe mitt i mossan…

att säga ”vi ska…” istället för ”jag ska….”

att känna att man hör ihop med någon…

att smeka någon som hastigast när man går förbi….

att bli smekt när Någon går förbi…

att ha någon ”ha någon i ryggen”…

att inte känna sej ensam…

att gå på bio med någon gång då och då och sen diskutera hur dålig/bra filmen var…

att skratta tillsammans…

att känna lycka över att Han Finns…

att känna lycka över att Finnas…

att fräsa av sej med när jag kommer hem och någon varit dum mot mej på dagen…

att ha någon som åker till Apoteket när migränmedicinen är slut och jag ligger i migrän…

att ha någon som kan ta ut hundarna när jag inte orkar..

att ha någon att luta sej emot när det stormar i världen, eller inuti mej själv…

…………………………………………………………………….. 

Suck!

Jag som tänkte skriva att jag inte behöver Någon…egentligen…

Uäääääääääääääääääääääääääää!!!!!!!!!!!!!!!!!   😦

Jag vet inte riktigt när jag lärde känna honom första gången….

….men han har funnits där väldigt länge….

Han har bott granne med mej, kommit in i mitt hus och min lägenhet utan att jag velat det – våldgästat mej med sitt framfusiga sätt och hånfulla leende….

Han har varit riktigt otrevlig genom åren, och gjort mej ledsen många gånger….

….kommit in i mitt hus/lägenhet, fast jag sagt ”nej” och ”STICK!” och ”försvinn!”….

Jag tror att jag med åren givit upp lite grann….

…..när han så envetet trängt sej på….

…igen och igen…

…..och jag har till slut liksom bara låtit honom bara kliva in, sätta sej i soffan….

…. och ta plats.

Ibland har jag lyssnat på honom, ibland inte….

Sedan jag skaffade hund blev det lite bättre, och med två hundar ännu bättre!

Han gillar inte hundar, och hundarna gillar inte honom! Dom skäller och beter sej, och kryper upp i mitt knä och ser till att han känner sej Utanför….

Men det är väl själva faan att jag aldrig ska bli av med honom!

Av och till har jag tänkt:  ”Äh, jag låter honom flytta in….han kan väl få bo här då….”

…. och så lugnar jag mej med det och låter honom vara, och tänker inte ens på att han finns!

Och känner att det är Rätt Okey…..

Börjar till och med trivas med honom…

…..kryper ihop i soffan tillsammans med Honom och njuter…..

….. av att det är MIN musiksmak på stereon, MINA TV-program på TV:n och mina ihopkraffsade mackor vi äter, MIN disk som står och står på diskbänken och MITT skräp som ligger överallt….

….för han klagar inte på mitt beteende och klagar aldrig på den jag är – egentligen – så länge han bara får vara kvar utan att jag försöker putta bort honom….

Men så börjar han igen:

Han säger Elaka Saker och säger att jag inte duger och att ”….ingen vill ändå ha dej….”…

…. och såna taskiga saker….

-”Du är ful och tråkig och trist och fånig, dum och korkad, slarvig och oekonomisk. Du fattar väl att ingen vill ha en sån!? Dessutom är du överviktig!” säger han och flinar elakt.

-”Du får nöja dej med mej”, skrockar han nöjt….

Då blir jag TOKIG och skriker åt honom att ”dra åt helvete!” eller ”Stick och brinn!”…..

Och jag går ut, bland folk…umgås…

…försöker komma undan…

….men han försvinner aldrig längre än ett stenkast bort…

…..avvaktande tills jag lugnar mej lite…

Då dyker han upp igen…

Du känner säkert igen honom…..

Vet troligen vem han är.

Hans namn?

Ensamheten

Obegripligt och ofattbart! Konstigt och galet!

Inga ord räcker till för att förklara, förstå eller trösta…

Livet blir så ”litet” och stort på samma gång.

Man vill krama sina nära och kära och säga hur mycket man håller av dom.

Livet känns så skört….

….så kort….

…så värdefullt!

Jag vill krama om mina barn och tvinga dom att LOVA att aldrig försvinna och aldrig dö –

….att ALLTID finnas!

Samtidigt som man VET att några garantier finns inte.

Det  fick vi bl a veta igår/idag när en massa människor dog, av ingen anledning alls – helt meningslöst!

Bara för att en Galning får för sej att han kan bestämma över Livet och Döden!

Med ett vapen, eller två!

Skrota alla vapen…..

…… och låt oss förena oss i en stor varm Jorden-runt- kram – för Norges folk

 – och speciellt för alla drabbade!