Det var en gång en liten flicka med blå ögon och ljust lockigt hår, som var 3 år….blev 5 år……8 år…..10 år….och som hade en mamma med blå ögon och en pappa med bruna ögon.
Precis som alla andra barn i världen ville, och behövde hon, mat att äta, kläder på sin kropp, ett hus att bo i och mest av allt: Kärlek.
Det fick hon.
Men kärleken var det lite si och så med…
Iallafall kärlek från sin pappa.
Mamma fanns där med sina blå, vänliga ögon – ömt tittande på allt vad hon företog sej, stolt blickande på vilka äventyr hon gav sej ut på. Men när den lilla flickan sökte pappans blick, var den Frånvarande – långt borta – Någon Annanstans.
Hon sökte, men fann inte glittret, det Ömma, det Kärleksfulla, som mammans ögon förmedlade.
Hur hon än försökte, var och förblev, pappans ögon blickande mot Horisonten – bortåt, ifrån flickan.
Flickan tänkte att hon inte dög – att det var Något hos henne som Saknades…..Något som Pappan ville ha, men som hon inte hade.
Dom skaffade hundar.
Flickan såg att pappans ögon glittrade när han tittade på hundarna. Hon såg att pappans ögon Såg hundarna. Hon hörde pappa prata om hundarna och hur Duktiga dom var på att hoppa, sitta, dansa, springa, jaga.
Flickan ropade:
-”Pappa! Titta vad jag kan!!!” och hon hjulade, dansade, sjöng, hoppade, spelade, stod på händerna….
….men pappans ögon var långt borta….
Flickan tittade sej i spegeln, tänkte: Är jag osynlig?
”Kanske är jag inte värd att älskas av pappa….kanske jag inte duger som flicka….kanske jag är för snäll, för dum, för tråkig, för ful….” Hon funderade mycket på varför pappans ögon glittrade när han tittade på hundarna, men aldrig mötte hennes….aldrig såg henne.
Hon var rädd för att fråga rakt ut: ”Älskar du mej?” för hon var rädd för svaret.
Kanske det är bättre att inget veta, tänkte hon.
Hon blev äldre, träffade killar, blev kär i dom som inte ”såg”, dom som inte uppskattade henne, och försökte om och om igen förstå varför.
OM hon kunde fånga en kille med ”oseende blick” och få honom att SE, så skulle kanske Tomheten i bröstet fyllas.
En dag vågade hon fråga sin pappa:
-”Pappa. Älskar du hundarna mer än mej?”
Pappan tittade på henne med förakt i sina bruna ögon:
-”Vad barnslig du är!” sa han. ”Är du svartsjuk på HUNDARNA?!”
Sen vände han bort blicken igen.
Åren gick. Flickan sökte efter Lycka – efter att bli Synlig – efter Den Bekräftande Blicken, överallt.
Men lyckades inte fylla Tomheten i Bröstet – lyckades inte bli Sedd.
Hon stod på scenen, blev ”älskad” av Människor, uppskattad, uppvaktad, hade tusen blickar riktade mot sej.
Men ändå kände hon sej Osynlig.
Så dog pappan. Knall fall. Mitt i livet.
Flickan tänkte först: ”Skönt, nu blev jag av med Blicken som inte Ser.”
Men den fanns kvar. Inuti. Som en fråga: ”Är jag värd att älskas?”
Hon var vuxen när hon ställde frågan till sin mamma:
-”Älskade pappa mej?”
-”Men, det är väl klart!!” sa mamman upprört.
Mamman tyckte INTE om att Pappan drogs ner från Piedestalen hon satt honom på. Efter sin död hade han blivit Den Perfekta Mannen, Äkta Maken och Pappan i mammans minne.
-”Det är väl inte alls så klart”, svarade flickan. ”Jag kände det ju aldrig, och pappa sa aldrig något. Sa han till dej att han älskade mej?” frågade hon.
-”Nej, vi pratade inte så, men det är väl klart att han älskade dej. Han var ju din pappa!”
-”Varför kändes det inte så då?” frågade flickan.
-”Äsch, du är bara överkänslig” , sa mamman och viftade irriterat bort flickan.
Flickan undrade hur Tomheten i bröstet skulle fyllas och hur hon skulle hitta ”Duga-känslan” inuti.
Hon fyllde sitt liv med barn, hundar, katter, män,…..
……älskade alla lika intensivt – gav dom det hon själv saknade….
…..det hon själv inte fick, och saknade.
Gav och gav tills hon en vacker dag insåg att hon kanske behövde älska sej själv också.
Trots allt.
Kanske var hon värd att älskas, av sej själv, trots att pappan inte gjort det.
Kanske.
erviluca #mammatillfyrakillar 