Tiden går så fort! /erviluca

Mamma fyller år idag.

För några år sedan var vi bjudna  av henne till Cypern, allihop:  alla hennes döttrar med familjer.

Det var nog Den Bästa Semstern ever!

Och jag höll Världens bästa tal.

Det talet fick jag hålla en gång till, några år senare, när hon hade fest igen.

Hon ringde mej innan och vädjade:

-”Kaaan du inte hålla samma tal igen? Det var så FINT!”

Så då gjorde jag det.

En man kom fram till mej efteråt och sa att det var det Finaste och Bästa tal han någonsin hört! Det glömmer jag aldrig. Det värmde mitt hjärta. Och mammas också, troligen.

Nu fyllde hon år igen. Idag.

-”Kom över och fika med mej och tanterna!” sa hon.

Det gjorde jag. Jag var ju liksom redan ”i stan”….hos Stenis.

Det var tant Märta och tant Berit och tant Ulla. Den ena äldre än den andra.

En med gåstol, en med supervitt hår och en med grått hår. Och mamma.

Samtalet handlade om hur gamla människor blivit, vilka sjukdomar dom drabbats av och vilka som fortfarande levde och vilka begravningar dom gått på….

Sen kom Samtalet om Baaarnen och barnbarnen. Det var också viktigt. Mamma satt mest tyst. Men kanske hon ÄR sådan. Nuförtiden. Eller så har hon alltid varit sådan…eller så vet hon inget om sina barnbarn.

Jag tänkte att tiden/åren går fort. Och att det går fortare och fortare, ju äldre man blir.

 Tanterna förundrades över sina åldrar (allt ifrån 77 år till 87 år….)….och över alla andras åldrar ….och att ”tiden går så fort”….

….och att dom som var barn ”igår”, var vuxna ”idag” och hade egna barn (!)….som hade egna barn…

….och jag tänkte att vi borde FATTA det – vi ”unga” (eller dom ”ännu yngre”) – att Tiden går så fort, och att vi måste ta tillvara den IDAG och NU, för ”i morgon är det för sent”….

Typ.

Och när jag några timmar senare sitter på en restaurang, med mamma, och äter GOTT och dricker vin, och det kommer in ett gäng föräldrar, med babysar i barnvagnar…..

….och babysarna vaknar (fast föräldrarna troligen tänkt att dom skulle sova), och skriker….

….och papporna (Bra pappor!) går runt, runt med irriterade babysar på armarna (för att lugna dom)….

….så tänker jag i mitt stilla sinne:

”Det går över! Och plötsligt är dom 16 år, och vill inte ens följa med till restaurangen…

……och fort går det! Så stå ut och inse det! Och njuuut – även när dom trilskas”….

Men sen tänker jag att jag blivit ”gammal”, som tänker allt det, som Dom Gamla sa till mej när jag frustrerad gick runt runt med MINA söner gnällande och hängande på mina armar….