Jag vill inte

vågar inte

och kan inte!

 

Jag vill

vågar

och kan!

 

Jag ska inte

borde inte

gör inte!

 

Jag ska

borde

och

gör!

 

Jag vet vad jag vill

Jag vet att jag kan

Jag vet att jag ska

 

Jag vet inte vad jag vill

Jag tror inte att jag kan

Jag vet att jag  inte kommer att….

 

…för jag vågar inte…

…för att jag är feg…

…för att det är helt onödigt…

 

 

 

Kanske det tar ett helt liv att lära känna…sej själv.

Kanske det tar ett helt liv att förstå….sej själv.

Hur lång tid tar det då att förstå….någon annan?

Jag är en djup ytling. En ytlig djuping.

En glad och positiv optimist som ibland dyker ner i djupet.

I det innersta inre…

I det svartaste svarta…

….eller….

….i Det Obegripliga

….eller….

….i Det Ogripbara

Jag skulle vilja vara Den Eviga Lättsamma Optimisten

Den som tar allt med en klackspark

och snedseglar rätt ut i Tomma Intet

utan rädsla eller farhågor

med en självkänsla som är så grundad

att jag aldrig faller av

 

Men det är jag inte

Jag är Optimisten med vinden i håret

som styr i motvind

full av Hopp och Förtröstan

 

Jag är Den Positiva Modiga

som styr utan att kunna navigera

full av livslust och självförtroende

Jag är också den som utan vind i seglen

och utan bensin i motorn

ror utan åror

så långt jag orkar

men som plötsligt tappar Lusten….

…. Livet och Glädjen

och sjunker in i Hopplösheten

liggande på båtens botten

flämtande efter luft

eller styrka

eller kärlek…

Jag är tjejen som hoppar i vattnet

fast det är kallt

och hämtar styrkan från djupet

Ensam

 

Jag är kvinnan som inte ber om hjälp

Jag är hon som är både modig

och feg

Den modigaste modiga

och den fegaste fega

Jag är den Pratande Stumma Kvinnan…

….den Stumma Pratande kvinnan

 

Hon som är full av frågor utan svar

och svar utan frågor

 

Den kvinnan är jag.

 

 

 

När dagar blir till nätter

och nätter blir till dar

När frågor blir nya frågor

och man hittar inga svar

När det känns svårt och sorgligt

och ingenting känns lätt

När livet trasslar till sej

och man hittar inget sätt

att förstå vad man ska lära

och vad som då är rätt

 

När tankar blir nya tankar

och det inte finns nåt slut

Hur ska man då göra

för att hitta ut?

 

 

 

 

 

 

 

                                              

Jag tycker faktiskt att alla vi hundägare, just nu, och idag, ska slå oss för bröstet – som värsta King Kong – och utstöta ett rop i form av:

-”FY FAAN VAD VI ÄR BRA!!”

Jag går runt bland alla tvåtusen ?!)  radhus i området, där det VIMLAR av katter (!), men där det också bor ett oändligt antal hundar, och deras ägare.

Och inte en enda bajskorv så långt ögat kan nå!!!

Tänk vad alla 874 (!?) hundar i området måtte bajsa, VARJE DAG, häromkring!

Tänker jag.

Och sen ställer jag mej på Stenis´tak och ropar i en megafon:

”FY FAAN VAD VI ÄR BRA!!”

-”Idag känner jag för att HUGGA I!” meddelar jag på morgonen. ”Jobba hårt, typ….” säger jag sen lite förklarande sådär.

-”Okey, du kan göra fint på framsidan”, svarar Stenis omtänksamt…

-”Ja, och så vill jag plantera blommor! Pelargoner. För dom är så tacksamma.”

-”Tacksamma blommor gillar vi”, konstaterar Stenis.

Stenis handlar 6 pelargoner, för 14,90 kr styck och ställer på altanen.

 Jag ber att få lite ”redskap” så att jag kan rensa och fixa på framsidan. Jag får en spade, en bågfil (!), en pytteliten kratta (handkratta, kanske det heter?) och någonslags liten ”pinne” i metall med handtag…

….och en rätt så mjuk sopkvast….

-”Jag har inga fler redskap för trädgårdar”, säger Stenis.

-”Det gör inget. Ibland kan jag jobba i trädgårdar utan några redskap alls…” förklarar jag generöst…

Jag är Handlingarnas Kvinna. Jag kan…ALLT! Typ. Och inte behöver jag bruksanvisningar, eller fåniga ”Perfekta Verktyg” heller…

Uteplatsen är bebodd av en gammal, rostig militärcykel, som med åren blivit ETT med sitt underlag, som består av en massa grus och kraftfulla brännässlor, som letat sej upp genom gruset. Några modiga björkar har också slagit rot mitt i eländet, och faktiskt ett par små tallar också…

Cykeln flyttas försiktigt, eftersom spindelnäten, som täcker den, är lite ”skrämmande”…och kan innehålla en Tillverkare av domsamma….

Därefter hugger jag i så Svetten stänker,  och rinner, och av och till sugs upp av munnen – ”slurp!” – och rinner ner i ögonen (”Aj!”). Jag sliter och river och sågar ner tallar och björkar med bågfilen, rensar i diverse vildvuxna buskar, sliter bort alla brännässlor och skottar undan gruset, på 1 dm, som täcker hela uteplatsen.

UNDER hela härligheten upptäcker jag fina tegelröda plattor!

Sliter och borstar och ”krattar” och drar och river…… och svettas – floder!

Borstens skaft ger med sej (går av), men ”FAAN att jag ger mej!” (Envis är mitt mellannamn!) så jag fortsätter liggande på alla fyra hållandes i borsten direkt med händerna, och borstar bort rester av grus, ogräs och allt annat som skräpar. Dammet yr, jag blir skitig in i benmärgen (!), och fyfaan vad jag får ”hugga i!”……

….och det var ju det jag ville!

Precis när jag ska såga med bågfilen i dom sista buskarna – för att få bort grenarna som hänger över plattorna – säger det ”PANG!” inuti mej – där någonstans mellan höft och stjärt – och sen gör det SÅ JÄVLA ONT!

Jag håller tummarna (vilket är jättesvårt när man sågar med en bågfil i buskar) för att något gick sönder som blöder – inuti – så att jag sen kan stoltsera med ett stort blåmärke (!)…..

….för det är inge kul att göra sej illa och säga att man har ONT, när det inte syns!

Men tumhållningen hjälper inte. Det blir inget blåmärke.

Däremot blir uteplatsen skitfin!

S K I T F I N ! ! !

Pelargonerna planteras i krukor på baksidan, där Stenis rensar och gör fint (fast det är inte i närheten så jobbigt som MITT ”rens”, förstås….).

Nu är det så fint så vi bara sitter där och suckar hänfört:

-”Åååååå, vad fiiiiint!”