För måååååååååååånga år sedan läste jag någonstans att Det FÖRSTA året i en människas liv är VIKTIGAST, för det är då allt GRUNDLÄGGANDE skapas, såsom tillit, kärlek, närhet, ömhet osv….
Grunden läggs.
Därefter kommer de följande 6 åren,som också är jätteviktiga, och då hjärnan fortsätter utvecklas, och växa, jättemycket, och barnens personlighet formas osv.
Sen är barnet ”i princip färdigt”. Vid 6 års ålder.
Därefter är det ”bara finputsning”.
GRUNDEN har skapats.
Snacka om Prestationsångest (för en förälder)! Jag läste givetvis detta INNAN jag fick min första son. Det betydde att jag nästan höll andan hela hans första år och slog knut på mej, för att vara Den Bästa Mamman (för honom). Och ärligt talat tror jag att jag lyckades rätt bra.
Sen höll jag nästan andan i ytterligare 5 år. Och led av Stora Skuldkänslor …..
– fast det ska man INTE göra, för det är INTE bra, när man är förälder, för då kan barnet Utnyttja det, och man är inte den Braiga förälder man skulle kunna vara, om man bär på en massa Dåligt Samvete…Pust!
Och lyckades!
Jag hade format Världens Bästa Människa.
Klart.
Sen var det bara Finputsningen kvar….. på ca 12 år.
Klart!
Och Resultat: Världens Klokaste Finaste och Bästaste Man. Dessutom kreativ, självständig och omtänksam.
Grattis till mej! Och Grattis till Sonen.
Slut.
Näe, det tog inte slut, för Livet tog vid…
……och i Livet kom fler barn..
…..och med fler barn, och dessutom en pappa till barnen som man ska kompromissa med..
……så var det inte så ”enkelt” längre..
…..för alla Relationer hit och dit komplicerade allt.
ETT barn och EN vuxen är svårt nog, men det gick!
Men TVÅ vuxna och FYRA barn…..
Suck!
Vad bidde det då?
Det bidde som det bidde.
Så känner jag ibland: Det blir som det blir, eller ”det blev som det blev”.
Speciellt när jag träffar såna där Duktiga Mammor (eller Pappor), som är konsekventa, uppfostrar ”målinriktat” och orkar vara lugna och gulliga och trevliga i alla sammanhang, och som samtidigt är kloka….
….och snygga och välklädda och har mycket pengar och är snälla och omtänksamma och och och och och….*krääääks*…..
Själv slutade jag ”uppfostra” barnen för några år sen, känns det som..
Jag tänkte ”det får bli som det blir”, och ”dom blir som dom blir”…
…..och kanske det räcker med en massa kärlek och ”lyssnande öron, tittande ögon” och samtal/diskussioner…
….så blir det nog rätt bra i slutänden ändå….
Häromdagen tänkte jag att ”det är nog lite 70-tal över mej och min uppfostran”…
….lite ”låt gå” och lite….slappt…
Jag hoppas det blir bra ändå, i slutänden.
Och att Grabbarna Grus blir lika ”braiga” som Äldste sonen….
Snygga är dom iallafall, hela bunten.
Alltid nåt!
Kärlek får dom i mängder!
Och kli på ryggen.
Om dom vill.
Säkert är dom lite bortskämda..
…och lite överbeskyddade ibland…
…och lite curling på det…
…men men….
Det blir som det blir.
Och ändan har vi bak.
Allihop.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jag kan inte bestämma mig om det bor en filosof eller en ståuppkomiker i dig. Både ock tror jag när jag tänker efter. Det är en bra kombination. Kanske den bästa kombinationen av alla. Underhållande är det oavsett alltid att läsa.
GillaGilla
Underbart! Tack för den kommentaren! Den värmde ända in i hjärteroten. Jo, det bor nog både en ståuppkomiker och en filosof-psykolog inuti mej, och dom samsas rätt bra för det mesta. Ibland tar den ena över och ibland den andra, men oftast går dom hand-i-hand….. 🙂
GillaGilla
Alla blir som de blir och de flesta blir hyggligt bra ändå 🙂 Det mesta tycker jag man lär sig i vuxenålder, det är då man mognar och hittar sig själv.
GillaGilla
Ja, folk blir ”hyggligt bra” ändå…Men grunden är ändå viktig. Och att vi har bra förebilder och får kärlek, annars får man ju kämpa för sitt psyke resten av livet nästan….Det går det med. Men tänk om vi slapp! Tänk om man hade fått den kärlek och de gränser vi behövde från början, så att Resten av Livet var bara ett enda Att Leva och Utvecklas och till det mesta Må Bra!! Så vill jag att mina barn ska få ha det, men det är ju en utopi att tro att det kommer att vara ”räkmacka” resten av livet… 😛
GillaGilla
Visst önskar man sina barn det, men tänk vad de skulle gå miste om mycket utveckling om inget svårt hamnade i deras väg. Jag tror att om vi ger dem hyggliga verktyg att hantera det svåra som kommer att komma så klarar de sig. Framförallt tror jag att man ska lära barn att känslor inte är farliga och inte konstanta utan övergående. Jag tycker att alla nu för tiden tycker att negativa känslor är onormalt och så är det ju inte.
GillaGilla
Ja, du har helt rätt och jag håller fullkomligt med! Fram för mer ”negativa” känslor, som gråt ilska och frustration! 😛
GillaGilla