Mellan passar inte i gruppen… /erviluca

Jag trodde, i min enfald, att Mellan kunde åka tillbaka till konfa. lägret när febern gått ner, och han var frisk igen…

….så jag ringde och frågade prästen om det var okey att Mellan kom tillbaka. Korkat nog trodde jag hon skulle säga:

-”Javisst! Vad kul! Kom med honom!”

Men hon meddelade att Mellan nu ”missat så mycket att det blir svårt för honom att komma in i gruppen igen”.

”Eeeeeh!? Va?!”

Ledarna hade haft ett Möte om Denna Livsavgörande Angelägenhet och kommit fram till att det vore bättre för Mellan att åka till Ett Annat konfa.läger, senare i sommar.

”Eeeeh!? Va?!”

(kompisar)

Jag förklarade att Anledningen till att Mellan åkte på just det HÄR lägret var att han åkte med sin bästa kompis.

 Han skulle aldrig åka på ett läger ensam, där han inte kände någon!

Prästen ville prata med Mellan själv, men när jag sa det till Mellan fräste han att ”ska det bli så jävla stor affär av det  så skiter jag i det!”.

Så kände jag med. Men tänkte det bara.

Prästen sa bekymrat att Mellan hade haft ”lite svårt i kontakten med dom andra”.

-”Ja, han är väldigt blyg, men även blyga människor får väl finnas?” sa jag.

Han själv tyckte att han fått bra kontakt med speciellt två killar, och ”egentligen var det mitt mål med lägret – att lära känna nya kompisar – så då har jag ju nått mitt mål iallafall”, sa han till mej.

Sen fortsatte prästen att prata  med en underton av att något är väldigt fel med Mellan, att han varit svår att få kontakt med och att det varit svårt för ”alla andra” att få kontakt med honom….

”Och därför tycker ni han ska åka på ett NYTT läger där han inte känner NÅGON?!” tänker jag, men säger det inte.

Prästen säger att hon ska be en kvinna, som ”kan sånt här”, att ringa mej och så ska hon prata med mej om det här (Problemet).

HerreGud! Skaffa ett Liv! Eller skaffa Riktiga Problem att bita i!

Suck!

Innan vi lägger på luren säger prästen, lite tyst och mumlande:

-”Ja, vi kan ju egentligen inte stoppa honom om man vill komma tillbaka, men det kommer ju att bli jättesvårt pga gruppdynamiken och för att dom andra nu kommit så mycket längre…..och dessutom är det ju orättvist för dom andra om Mellan får konfirmeras fast han varit borta så mycket…så då undrar ju dom varför HAN får vara borta så mycket och ändå får konfirmeras och dom andra måste närvara på alla lektioner.”

”Eeeh?! Va?!”

Så det är ORÄTTVIST att Mellan fick feber och jag tog hem honom? Så det är ORÄTTVIST att dom fick vara kvar på lägret, och han fick åka hem? Så det är ORÄTTVIST om Mellan får konfirmeras?

Kan det inte vara så enkelt att ”dom andra” (ungdomarna) skiter högaktningsfullt i om Mellan konfirmeras eller inte, och hur mycket han varit närvarande?

Och vaddå Gruppdynamik? Förändrades hela gruppen så fullkomligt när Mellan försvann i ett dygn??

Det låter som om han varit med i en grupp som utvecklas under lååååååååååååång tid, och ÄNTLIGEN nått någon slags Fantastisk Kulmen…

…..där dom ÄNTLIGEN lyckats ”komma ut ur garderoberna” (eller nåt)…

….och kommer Mellan tillbaka så förstörs ALLT…

….och allt faller samman igen….

…och dom måste börja på Ruta Ett  igen.

Inte att dom kom i onsdags, Mellan åkte hem igår (!) och kommer tillbaka i morgon.

Äh, jag tror vi skiter i det!