…så löjligt och dumt… /erviluca

Allt som är Jag är bara Löjligt och Dumt.

Mesen har visar sin fula näbb igen.

Den som jag hatar. Och föraktar.

Mesen har klivit fram i sin fulla gestalt, sträcker på sej och kraxar nöjt, öppnar sina vingar och flaxar lite irriterat.

-”Ha haaaaa! Du släppte ut mej igen! *kraxskrattar* Du kunde inte låta bli?! Nu ska jag stanna här, och ingen kan få bort mej!  Ha ha haaaaa!” kraxar hon elakt.

Hon vill mej illa, Mesen, bor i mitt Innersta, och kommer fram när jag är som svagast.

Gör mej stum.

Orden försvinner – iallafall De Talade Orden.

INGEN – inte ens Mesen – har någonsin lyckats ta bort mina skriva ord……

…… men Mesen viskar i mitt öra att det är ”FEGT” att skriva.

-”Du är en FEGIS! Ha haaaaaa! En Jävla Mes!!!” kraxar hon.

Jag hatar Mesen.

Hatar hatar  hatar hatar hatar hatar hatar.

Mesen är nog Den Värsta inneboende jag har.

Jag tycker bättre om min Inre Italienare, som ändå har en massa Kraft i sej, som ändå gapar och skriker – och även om orden kommer ut Fel, eller stockar sej, eller blir Tokiga, så är det ändå bättre, än när Mesen kommer fram, och gör mej Stum.

Ja, jag vet, det låter som om jag är Schizofren – att jag har Tredubbla Personligheter……

Det har jag inte!

Jag bara beskriver min Känsla, för att Hjälpa mej själv….att förstå….mej själv.

Livet!

Lyckas jag?

Någorlunda, att förstå, men inte Göra Något Åt det.

Jag skulle vilja träffa mej själv, i ett Samtal. Och få hjälp med vad jag ska Göra…….

………..vad jag ska SÄGA, Plocka fram Orden, dom outsagda,  dom Talade orden……

………..eller inte………..

Jag kanske bara ska Gå Vidare.

Vandra iväg.

Leva Livet.

Sluta tänka.

Bara Vara.

Men……

SUCK!

Om jag bara inte kände mej så…..

…..STUM!