Jag tittar på ”Klassträffen” på TV – om en klass som träffas igen efter 15 år…och det sätter givetvis igång tankar och funderingar i mej.
Jag antar att jag var ”Populära tjejen” när jag gick i skolan… …..nästan hela min skoltid, tror jag…
Jag förstod det inte DÅ, men efteråt har jag förstått det…
Vem var du i skolan? Den Populära? Tönten? Plugghästen? Ensamvargen? Bråkstaken?
…………………………………………………………………………………..
PS. Plötsligt sätter funderingar in gällande mina söner också….Vilka är dom i sina respektive klasser? Jag vet inte. Jag vet inte heller om DOM själva vet…VET man själv när man är MITT I, tro? DS
…………………………………………………………………………………..
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jag var den mest mobbade av alla men som tack vare min inombordsstyrka inte tillät mig själv att brytas ner totalt. Jag tog fighten och fick därför en viss status men inga kompisar. Jag hade ändå några som hade lägre status än mig, men de tre hängde ihop och hade därför varandra. Jag hade ingen.
På gymnasiet hade jag oturen att hamna i samma klass som nästan halva min grundskoleklass. Ja, halva klassen valde samma program (bra jobbat, SYO-konsulenten!). Men jag hade turen att lära känna två andra vänner från andra delar av stan. Vi tre, plus en tjej som gått i pararellklass med mig i hela grundskolan (ännu mer mobbad än jag) blev ett riktigt järngäng. Vi hängde ihop dygnet runt och hade helt enkelt skitkul.
Jag har ett sånt fint revanschminne om hur vi fyra kommer som vanligt skrattandes och fnittrandes i korridoren och möter två av mina värsta plågoandar från grundskolan (och som jag fortfarande gick i samma klass som). Den ena av dem tittar på oss och säger med tydliga avundsjuka i rösten ”Ni har alltid så roligt!”. Ja, det hade vi. De andra kämpade hårt för att vara ”inne”. Vi fyra var bara vi, som vi var, och vi mådde nog bäst av alla oss i klassen under gymnasietiden.
Idag hejar jag inte ens på mina gamla klasskompisar och jag vill absolut inte träffas på några återträffar eler bli vän med dem på FB. De gjorde min uppväxt till ett helvete. Å andra sidan hade jag aldrig varit den person som jag är idag utan den erfarenheten.
GillaGilla
Fy faan! Jag önskar att inget barn skulle behöva stå ut med att vare sej vara mobbad ELLER vara utanför. Pratade du med någon om det då, eller höll du det för dej själv?
GillaGilla
Jag höll det mesta inombords. Min pappa söp och slog oss och jag tyckte mamma hade nog med det. Men en gång gick det inte längre. Jag hade blivit fysiskt misshandlad, ganska illa, och mådde riktigt, riktigt dåliga. Jag gick i 5:an och ville ta livet av mig men kände att jag kunde inte det för vem skulle skydda mamma då? Jag berättade i alla fall lite för mamma men det skulle jag inte ha gjort. Hon jobbade nämligen på min skola (deltid, ej med i lärarlaget). Det blev möte mellan henne, mig, kuratorn, rektorn och min lärare. De tre sistnmämnda satt bara tysta och jag vågade inget annat än att säga att allt var bra, jag var rädd att inte mamma skulle få behålla jobbet – hennes enda andningshål från hemmet. Efter det blev det ännu värre, mina klasskompisar och övriga elever på skolan (vi var tusen elever totalt) märkte att det var fritt fram att mobba mig och ingen lärare lyfte någonsin ett finger. Jag hade ju sagt att allt var bra!
GillaGilla
Fy sjutton! Typiskt att någon som har det jobbigt nog ändå, blir utsatt även utanför hemmet. Usch, vad jobbigt du haft det! Jag önskar ingen skulle behöva ha det som du! Styrkekramar!
GillaGilla
Jag var Den Populära i 1 år, i första klass. Sen flyttade vi och flyttade och flyttade – jag bytte skola, stad och klass varje år tills jag började 7:an och sa till mina föräldrar att om de ville flytta IGEN fick de tammefan flytta UTAN mig.
Från 2:an till 9:an var jag Den Mobbade. 8 vidriga år som jag inte önskar min värsta fiende.
Gymansiet var kul däremot, då gick vi 30 f.d. mobbingoffer i samma klass och sjutusan vad vi trivdes. 🙂
GillaGilla
Tänk att barn blev mobbade förr, utan att någon ingrep, och fortfarande blir! Det är inte klokt! Varför ser inte lärare, eller andra vuxna?
GillaGilla
Hejsan. Jag var nog en blandning av halv-populär trogen kompis, den blyga, den ibland retade och den sportiga. Jag hade många bra kompisar, mest killar men även ett par tjejer. Dom flesta tjejerna i klassen var så sterotypiska på nåt vis, ”snygga”, coola, tuffa, uppkäftiga.
Jag har varit på en klassträff och det var 20 års träffen. Var väldigt tveksam till att gå men bestämde mej för att vara helnykter och ta bilen så jag kunde dra om det var tråkigt.
Den största retstickan/mobbaren visade sej ha social fobi och var jätte osäker… tänk så livet kan bli. Den jag avskydde mest blev mest packade och betedde sej så himla patetiskt, skulle krama alla och vara såååå trevlig och glad över att se oss. hmpf.
Sen kom snacket om ungar och familj och karriär. Jösses… jag insåg ganska snabbt att jag hade gjort ganska så bra val här i livet och att jag har det väldigt bra. Dom jag trodde skulle bli nåt visade sej vara ganska så ”misslyckade”.
Värst tyckte jag var alla som sa att ” vi bara måste hålla kontakten – DU kan väl höra av dej”. Jag har inte hört ett ord från någon av dom, själv provade jag att hålla kontakten med två av mina gamla goda tjejkompisar men en vänskap är tvåvägs och det är inte bara en som ska ta kontakt hela tiden, så det hela rann ut i sanden.
Klassträffar kan säkert vara kul, men jag tror jag håller mej till en vart 20:e år :o)
/Mie
GillaGilla
Tråkigt. Själv gick jag på 10-årsjubileum och hade jättekul, och sen 20 årsjubileum och det var lika kul….Men sen har det inte blivit mer…Men jag tror inte någon var direkt mobbad i vår klass. Ej heller hade vi någon riktigt elak eller stöddig typ…Alla var rätt snälla faktiskt…Någon plugghäst och några ”töntiga”, men ändå inte utstötta…Så jag har nog haft tur.
GillaGilla
Fan! Jag vet tamejtusan inte hur jag loggar in på min egen sida!! Hur gör man???
GillaGilla