Månadsarkiv: april 2011

Jaha….

Så har jag pratat med Grabbarna Grus då.

Och jag VISSTE ju! Jag VISSTE ju INNAN….och ändå faller mitt Hopp ända ner till fotknölarna och under…och så stampar jag lite på det – Det Jävla Hoppet!

*stamp stamp stamp*

-”Hoppjävel!!” fräser jag ilsket.

………………………………………………………………………………………….

Storing lyssnade i lugn och ro, och sen sa han:

-”JAG tänker INTE flytta! JAG bor kvar hos pappa i så fall. JAG tänker flytta in till STAN (=Stockholm) sen, när jag flyttar hemifrån och bo där i några år. SEN, när jag ska bilda familj och får barn och så, ska jag flytta till ett HUS någonstans i närheten av Stockholm.”

Punkt. Liksom.

……………………………………………………………………………………..

Minsting fick tårar i ögonen.

-”Aldrig! Din hemstad?!? Näe!!! Värsta panshis-staden alltså! Det är ju helt dött där! Finns ingenting!”

Så tog han ny kraft:

-”JAG vill INTE byta skola! Aldrig i livet! Jag har alla mina kompisar HÄR! JAG tänker bo kvar! Jag vägrar!”

-”Men, du tycker ju inte om din skola…..Du HATAR ju den…..” försökte jag.

Minsting log lite snett och skuldmedvetet….

-”Mmmm, fast alla säger att vår skola är BÄST!” sa han sedan.

-”Men du tyckte ju inte det! Du har ju inte ens velat gå i skolan det senaste halvåret och bara tjatat om hur dålig skolan är….?!?”

-”Eeeeee, fast…..Ja….fast jag har alla mina kompisar är! Jag tänker INTE flytta!!!”

…………………………………………………………………………………………..

Mellan lyssnade först, och sen sa han:

-”Nej! Aldrig i livet att jag flyttar till den panshiss-staden! Det bor ju bara en massa panshissar där! Helt dött och tråkigt juh!”

-”Fast det är givetvis inte så. Vi har ju bara hälsat på mormor där förut, så du har ju bara varit där någon gång då och då på helgen och bara träffat mormor….Givetvis bor det ju en massa barn och ungdomar där också…Det finns ju flera skolor, och dom fylls ju av barn på dagarna…..”

-”Men jag tänker INTE flytta!! Aldrig!”

-”Men du har ju bara EN kompis i din klass, som faktiskt är rätt stökig….Det kanske skulle bli ett lyft för dej att flytta?”

-”Aldrig! Jag tänker INTE flytta!”

………………………………………………………………………………………………

Vad tänkte jag? Att vara tonåring och VILJA flytta finns väl inte på världskartan, och då handlar det om hur viktigt det är för MEJ, och om jag orkar ”ta kampen” att fullfölja mina planer ändå….

ELLER att våga ”pröva ett halvår” som MadamX (eller vem det var) föreslog……

Men nu ska jag först ”slicka mina sår”, klippa av mej vingarna (”sa hon martyriskt”) och krypa in i grottan och sörja….

Det behöver jag när mina planer/ideer hackas sönder…..och följs av ”nej nej nej nej nej!!!” ………

Just nu känns det också lite trotsigt, sådär:

-”Faan! Jag sticker till Thailand och börjar sälja smycken där!!”

Inte för att jag någonsin varit i Thailand, eller någonsin tillverkat smycken….

Men va faan! Man behöver väl inte vara så petig jämt!

”Alla andra” säger ju att Thailand är fint, och jag tycker om att trä halsband!

Såja.

Jag sticker…..i morgon!

Tja bah!

*vinkar drottninglikt*

PS. Grabbarna Grus får följa med…och DET tror jag faktiskt att dom vill…kanske…eller inte…Suck! DS

…..på att äta en HEL påse Skruvar (från OLW)…….. själv?????

Det säger nämligen min vänstra hjärnhalva till min högra!

Min högra säger:

 -”Fan, vad GOTT det var!”

Den vänstra säger:

 -”Infinn dej på Torget kl. 16.00 – då alla som ätit en hel påse själva ska avrättas!”

Och jag vet inte om jag ska tro på den vänstra eller inte….

Jag jobbar ju på att lyssna på den Vänstra, också….

…..men den är nog lite förkrympt, efter alla år av att ha blivit nedtryckt av den Högra…

…..så vilken ska jag tro på?

Högra?

Vänstra?

Att det JAG vill, och MINA planer, och tankar, far iväg i 180 knutar –  fantasin far och kreativiteten flödar! 

Jag får ett FLOW som känns härligt och jag vill bara SPRINGA – FORT!

….och göra några glädjeskutt på vägen.

Helst innan alla ”nej-sägare” och ”STOPP!” dyker upp med skyltar och grindar och staket och sina ”såååå-kan-man-inte-göra!”.

…………………………………………………………………………………………………………….

Och jag VET INTE vad som är bäst:

ANTINGEN

 – att njuuuuuta den stund  jag har av Fantasin i mina idéer om vad jag ska göra….

……. och hur det ska bli, och Kreativiteten som flödar….

…….och ha i bakhuvudet (långt bak!) att ”allt kan/kommer att gå om stöpet så fort jag öppnar munnen och presenterar mina tankar för Någon”…..

ELLER

– att så fort idéerna dyker upp, presentera dom för Någon/Några….

….. som direkt kommer med alla ”nej” och ”så-kan-man-inte-göra” och ”det-kommer-aldrig-att-gå”……

…… och ”Hinder-Problem-i-Mängder” och…..

…… ”Men-först-måste-du-planera-fundera-vänta-avvakta-planera-igen…”

…………………………………………………………………………………………………………….

För MIN upplevelse är VERKLIGEN att jag blir stoppad när jag presenterar idéer jag tänker.

Om jag ska ANALYSERA mej själv, så är det ju så jag är uppvuxen….

Min mamma sa nog ”nej, sååå kan man inte göra!” om nästan allt.

 Om det inte var ”Vad ska grannarna säga?” så var det helt enkelt att ”så kan man inte göra!”…..

….. så jag slutade helt enkelt införliva mamma i mina tankar, planer och idéer…och bara GJORDE!

Resultatet blev ibland ”TJONG rätt  in i väggar” med grååt och tandagnisslan en stund.

 Och ibland blev det väldigt lyckat med berömmelse och ”mentala medaljer” och en stolt mamma.

 Vad jag än gjorde så skakade hon på huvudet (antingen av oro, eller av stolthet).

Pappa? Han levde i sin egen värld. Märkte mej inte ens. Tror jag.

Min senaste man (pojkarnas pappa) sa ”Nej!” innan jag ens andats in för att säga något. Hans standardsvar till ALLT, var ”NEJ!!”.

 Han ”vågade” inte lyssna –  orkade inte ens ta reda på vad jag funderade på. Och stoppade mej inledningsvis, vilket gjorde att jag fick ont i magen och kände mej otroligt vingklippt.

Och låst.

 Och tillintetgjord.

Men att flyga helt själv är inte så enkelt alla gånger. Speciellt inte om någon håller emot/håller fast.

Det jag upplever med Stenis – och som gör att jag gillar honom – är att han LYSSNAR – PÅ RIKTIGT – och säger inte ”nej”, utan funderar igenom vad jag säger, och sen delar han med sej SINA tankar, på ett respektfullt sätt.

Och även om hans tankar innehåller pyttesmå ”nej”, som kan frustrera mej, så kan jag ta till mej det och låta hans tankar vandra några varv i hjärnan……

……  och kanske t o m hålla med om att ”han har nog rätt”……

Ibland  kan jag nog t o m  känna att ”jag kände nog så själv, från början, egentligen” men jag vågade inte uttala det…

Lite så. Och DET är så skönt.

Jag klarar inte att sitta och prata i mobilen bland ”främlingar”, så jag ville inte ringa till någon och berätta om intervjun och mina tankar osv när jag satt på tåget….

…men eftersom jag höll på att explodera…så började jag SMS:a istället….

Jag SMS:ade båda mina systrar, och Stenis.

Till Stenis skrev jag att jag ville VETA hans tankar kring mina planer. Och jag ville VETA hur han tänkte, för jag tycker han varit rätt ”otydlig”….

Till systrarna skrev jag ungefär: ”VAD ska jag göra?!?”

Äldre syrran svarade: ”Skriver på FB”….så jag fick vänta på svaret tills jag kom hem…

Yngre syrran svarade också på FB (från Florida).

………………………………………………………………………………………………………….

Så här svarade storasyrran:

”Tror inte det är något problem för grabbarna att flytta, Storing är ju såpass stor så han grejar det och han kanske bor mest hos sin pappa i alla fall? För Mellan kanske det blir jättebra och för Minsting tror jag vilket som blir bra. Men vad känner du? Kommer du bo kvar i den lägenhet du bor idag även om du inte skulle bli gamla hemstaden? Flytta inom Åkersberga kontra gamla hemstaden, hur känner du då? Vad jag förstår trivs du inte i lägenheten idag och inte i området, eller hur?

Vad säger Stenis? Fördelar gamla hemstaden? Förutom Stenis? Nära till allt, du känner stan och har kompisar där. Det kommer ju aldrig bli så att du blir” utesluten” och att det skulle bli svårt komma in i stan, utan du har kanske mer gamla vänner där än i Åkersberga t o m?

För Mellan så tror jag inte det blir problem egentligen. Det kan t o m bli ett lyft och blir det svårigheter så är det ju ändå så att det är genom svårigheterna och problemen man växer Idag är det såpass vanligt med inflyttade hit och dit från alla länder osv så det är inte så märkvärdigt längre, som på vår tid.
Jag ojade mig alldleles i onödan när det gällde vår son och vi skulle slagit till tidigare kan jag tycka idag.

Vad säger Grabbarna Grus´pappa?
Om det går att bortse från att Stenis bor där, hur tänker du och känner då? Vill du bli gammal och pensioneras i Åkersberga?

Kram,

Sis”

 

Så här svarade Lillasyrran:

”

”Skulle du ha flyttat till gamla hemstaden om Stenis inte bodde där? Eller flyttar du för att du vill…?”

…………………………………………………………………………………………………………

Stenis ringde:

”Klart jag VILL att du flyttar till ”gamla hemstaden!”. Vi skulle kunna träffas mycket mer, och det skulle bli mycket enklare….”

Men vi konstaterade också att ingen utav oss är beredd på att flytta ihop i nuläget. Jag orkar nog inte med en omgång med ”styvfamilj” till….

…..Där mina barn är hans ”styvbarn”, och att han retar sej på dom, och jag försvarar dom…….

………  och så levde dom OLYCKLIGA tills dom separerade….

Typ.

Nej tack!

EN sån omgång räcker.

ALLA bilder är tagna på Google bilder, och är inte mina egna…..

Svaret vet man aldrig – egentligen varken före eller efteråt. Man vet bara om det blev bra eller dåligt, men man vet inte hur det hade blivit om man INTE tagit steget, eller OM man tagit steget.

Nåja.

Åkte till min gamla hemstad. Möttes av Stenis. Vi åkte iväg till ett ställe vid en sjö och åt en god lunch tillsammans. Sen körde han runt mej lite, och vi kikade på gatan där dom lägenheter låg, som jag sedan skulle titta på, och så visade han mej var Socialkontoret låg. Sen åkte han.

Intervjun gick bra, tycker jag. Det var 4 jättetrevliga människor som intervjuvade mej.

 Jag är så otroligt TRYGG i min yrkesroll, och jag VET att jag kan mycket, och är så säker på det jag gör (jag är även säker när jag är osäker s a s…Det är också okey för mej….Att vara osäker…) så jag kan  nästan inte misslyckas i en sådan här situation….

Det låter kanske lite ”förmätet”, men är det något jag kan här i livet, så är det i mitt jobb jag kan det.

Privat är jag lite (?) småflippad, och som mamma är jag både supersäker och superosäker…

…..men i min yrkesroll: TRYGG, är bara förnamnet.

Dom berättade om arbetsplatsen och hur dom arbetar, och det ligger MYCKET NÄRMARE i hur jag fungerar och tänker som människa, än vad det är i närheten av på mitt nuvarande arbete.

 Jag fick en känsla av att jag skulle få mycket friare händer på denna arbetsplats, att man skulle känna mer tillit till mej och att jag skulle få pröva mina vingar på det sätt jag kanske alltid önskat….

Ofta har jag känt mej ”vingklippt” på min nuvarande arbetsplats.

 Det är för många ”stopp” och ”måsten” och ”skan” och ”så-kan-man-inte-göra” och gränser, där jag är nu…Frustrerande gränser och för ”fyrkantigt” och ”oroligt”.

Efter intervjun gick jag direkt och tittade på tre olika lägenheter. TRE treor med ÖPPEN planlösning (som jag inte är så förtjust i…) och mycket speciella….”takvåningar” – 3 minuters gångväg från Socialkontoret!

Mitt i Centrum….

Min hjärna gick på högtryck! Tankarna for! Känslorna med. Eller inte…..

 Det blev nästan tvärstopp, och jag kände att jag kan inte härbärgera alla tankar och känslor själv….

…..  inuti mej själv….

….så jag gick och handlade…..

Kläder!

Jepp!

(Inte just den här blusen, men liknande…..)

Blommiga blusar och gröna byxor……

…… och en klocka, med STORA siffror (!).

Det behövde min hjärna och kropp….

….men inte min plånbok…. 😛

Sen gick jag till stationen, och satte mej och väntade på tåget hem….och kände:

”Jag EXPLODERAR om jag inte får prata med NÅGON! Jag behöver höra någons ÅSIKTER och TANKAR NU!”

Så jag ringde….mamma!

Ha ha ha!

Ska man höra någons ”raka åsikter” ska man inte ringa min mamma!

 Bara så du vet.

 Hon ”tycker ingenting”, förutom när hon är ”helt emot”, då hon suckar och skakar på huvudet och sänder ut ”dolda budskap” om att det är ”helt fel” osv……

Hon sa bara:

-”Jahaaaaaaa…..Jassååååååå……”

….och sen sa hon att det var ju svårt att veta, för henne osv….

Det hade ju varit liiiite kul, om hon sagt:

-”Men KÄRA Erviluca! Jag vill SÅÅÅÅ gärna att du flyttar hit, så att jag tycker du kan ta vilket jobb som helst och bo var som helst, och jag kommer att hjälpa dej med hundar och barn osv och tänk vad mysigt det blir när du bara kan titta över på en fika….” osv

….men så sa hon inte..

…. och skulle aldrig säga!

 Never. Ever.

Så jag klev på tåget…… sprickfärdig…..

…och sprack!

Exploderade!

På tåget!

Vilken sörja!

Spännande fortsättning i nästa blogg-inlägg…..

Såja. Då var det gjort!

Klart.

Undrar ni hur det gick?

Var är laddaren till mobilen?

Jag har letat på dom ställen JAG brukar sätta den….

…..men hittar den inte.

Mobilen är tom på batteri och jag använder den som väckarklocka…..

…..  och jag ska upp i morgon bitti, för att ta mej till stationen…..

…..där jag ska kliva på ett tåg…

… som ska ta mej till min gamla hemstad..

… där Stenis ska möta upp……

….  för att vi ska äta lunch ihop…..

…..och sen ska jag på intervjun……

…..och sen ska jag titta på lägenheter……

……för att sedan åka hem igen…..med…..

…….SVARET!!!

Eller inte.

Så VAR ÄR LADDAREN???

I morgon ska jag åka till min gamla hemstad och gå på en jobb-intervju.

 Men jag vet inte vad jag vill….Vad vill jag?

Jag tänker att jag kanske bättre vet vad jag vill efter intervjun. Jag behöver ju ”känna av” dom också:

Vad är det för stämning hos dom? Hur jobbar dom? Vad har dom för tankar och åsikter om människor? Hur styrd är personalen? Vad har dom för chefer? Vilken styrning är det, politiskt?

Men det är inte bara DET som är viktigt!

ALLT är viktigt!

Om jag ska flytta till en ny (-gammal) stad så måste jag ju känna att det verkligen är RÄTT!

 Super-rätt! För min, och mina barns skull!

Kommer jag någonsin att känna mej HEMMA någonstans? Det är liksom DEN känslan jag strävar efter: Att få känna mej HEMMA, att LANDA, att ROTA MEJ.

Efter 10 år här känner jag mej fortfarande ”nyinflyttad”, och ”lite utanför” här…..Jag har inte skapat något större kontaktnät, och jag har heller inte jobbat för det…Jag har några vänner – en här och en där – men jag finns inte i något Sammanhang direkt.

I och för sej vet jag ju också att är man singel, så är man lite Utanför Sammanhangen, och blir inte inbjuden till parmiddagar/familjefester, så det var jag beredd på denna gång jag blev singel….Men ändå!

Varför står jag men ena foten utanför hela tiden?

Är det ett val jag gör, eller är det svårt att ”kliva in”? Släpps jag inte in, eller vill/orkar jag inte kliva in?

Och om jag flyttar (igen) – måste jag super-Börja-Om igen då?

 Eller har jag ”halva inne” eftersom jag har min barndom där, och därmed några barndomskompisar kvar….?

Hur faan ska man veta vilka val i livet som är ”rätt” och vilka som är ”fel”?

Förut har jag bara ”kastat mej ut” och hoppats att allt ska lösa sej med tiden..

Jag har haft en orubbad TRO på att ”allt löser sej”, och att ”det finns inga hinder – bara Nya Möjligheter”….

Men det är ändå rätt stort att flytta till en ny stad, och det är rätt stort att rycka upp sina barn med rötterna..

 Att rycka upp mej själv är det väl inga problem med – jag kan ju alltid vända tillbaka s a s.

Jag ju vet inte ens om dom följer med!

 Barnen alltså…..

 Jo, Minsting gör nog det….men dom andra två!

Storing följer med all säkerhet inte med, för han ska börja gymnasiet i grannkommunen och är mycket fokuserad på detta. Dessutom trivs han bra hos sin pappa, så det är ett rätt ”enkelt” val. Och mej får han träffa ändå. Han är 16 år och rätt ”flygfärdig” faktiskt….

Mellan är bekymret. Visserligen går han i en rätt ”tråkig” och ”lite stökig” klass, med nästan bara bokstavsbarn i killgänget i klassen (6 killar, 4 har diagnoser…).

 Mellan har en bästis, men tycker skolan är pest och pina.

Men att sluta i 8:an och börja ny klass i 9:an….Det är väl inte något önskescenario direkt… Eller?

Å andra sidan skulle han kunna bo hos sin pappa och gå ut 9:an här, fast jag flyttar…och träffa mej varannan helg….

Kanske skulle det stärka relationen mellan honom och hans pappa …?

  MEN jag vill inte att han ska gå under av längtan till mej! För han är lite av en ”mamma-gris”….

Å andra sidan är det ändå dags att börja bryta sej loss (för honom)….

Ja, jag skulle kunna bo kvar här 1 år till, men då finns inte Det Jobbet i min hemstad, troligen, och dessutom är jag så otroooligt less på min nuvarande boendesituation så att jag krääääks på den!

Hjälp mej med mina funderingar: För – emot, för – emot. Flytta – stanna kvar? Flytta – stanna kvar?

I morgon ska jag på intervju.

 Därefter ska jag titta på lägenheter!!

 Mer om det – i morgon kväll!

Jag går i skogen med hundarna året om.

 Våren är underbar med fåglar som kvittrar, så att dom nästan sprängs, och alla små knoppar på träden som ”nästan-brister”!

Och den härliga vårsolen! Som kikar fram mellan grenarna.

 Men det är härligt även mulna dagar i skogen, på våren…tycker jag.

Nåja.

Det som jag dock glömmer från år till år – och som jag INTE tycker om (!) – är alla spindeltrådar! Jag ser dom inte, men känner dom:

 Hela tiden får jag ”torka” i ansiktet efter någon spindeltråd som kittlar och irriterar – HELA TIDEN!

Så är det  på sommaren också…men då har man ändå vant sej och är beredd, på något vis….

Ibland går jag som en ”sned väderkvarn” med armarna viftande/vevande framför mej för att SLIPPA spindeltrådarna i ansiktet, för det är sååååå irriterande!

Grejen är att jag glömmer bort det från år till år – glömmer att dom finns! 

Men  så finns dom där igen, och jag tänker uppgivet: ”Javisstja – DOM!!”.

 *suckar djupt*

Ditt fullständiga namn? Censur

Födelseår? Censur

Hur lång är du? Cirka 167 cm

Var bor du? Åkersberga

Spelar du något instrument? Nja, kan spela blockflöjt, tenorflöjt och altflöjt…fast det var länge sedan. Kan ta X antal ackord på gitarren, och sjunga till…

Dina första tankar när du vaknar? Vill sova liiiite till.

Vart befinner du dig just nu? Vid datorn så klart, i köket

Vad ser du helst på TV? Körslaget, Idol, Let´s dance, So you think you can dance, dr Phil (ibland), dokumentärer

Vilken radiokanal lyssnar du på? Lugna Favoriter

Vad har du för färg på trosorna? *tittar efter* Vita med små rosa blommor på

Har du några husdjur? Två hundar och en undulat

Är du singel? Eeeee, särbo, kan man väl säga.

Vem vet mest om dig? Vet inte….Ingen vet mest om mej, tror jag….Kanske särbon, men vet inte…

Ditt mål i livet? Kärlek – att ge och få i mängder!

Rädd för? Ondska

McDonalds eller Burgerking? Mc Donalds absolut!

Sjunger du? Jättegärna! Har sjungit i körer och i ett dansband!

Kommer du överens med dina föräldrar? Pappa är död. Mamma är..”gammal”…Vi kommer överens helt okey…

Din hårfärg? Ljusblond

Skor du hade på dig idag? Svarta platta skor med band över vristen

Kläder du har på dig? Mörkblå mjukisbyxor med färgfläckar på, randig långärmad t-shirt, jeansväst….Är hemma och sjuk idag….

 Favoritårstid? Vår och höst

Favoritmat och dricka? Grillad kyckling, lax i ugnen…rött vin.

Sov du ensam inatt? Aldrig! Har alltid två hundar tätt intill i sängen – en ovanpå täcket och en under…

Vad var det senaste någon sa till dig? ”Meh! Klockan är ju skitlite!!”

Vad har du druckit idag? Vatten, the

Vad är det för väder hos dig nu?  Lite småkyligt vårväder, natt – typ.

Godaste glassmaken? Polkagrissmak, vanilj med choklad

Favoritklädsel? Bekvämt ska det vara! Och skönt! Och så ska inte bilringarna synas….

Favoritgodis? Salt lakrits och mintkyssar!

Längtar du mest efter just nu? Längtar alltid efter min särbo…Kroniskt…

Vad luktar det nu om du sniffar lite? Känner ingen lukt. Är supersnorig!

Saknar du någon just nu? Ja

Snus eller cigaretter? Cigaretter

Knark? BLÄ!! Bort med det!

Längtar du till din nästa födelsedag? Ja, det är ju bara en vecka kvar….

Är du blyg? Inte direkt

Tycker du att du har fin dialekt? Jag pratar nog rikssvenska, typ

Tycker du om fester? Sådär…Har varit på rätt många, är rätt ”färdig-festad”….

Tycker folk du är snygg? Ja, det tror jag nog. Fast oftare får jag höra att jag är söt.

Har du använt någon hårprodukt idag? Ja, jag hade inpackning i efter duschen

Vad har du för planer till helgen? Inga. Sönerna kommer.

Vilken åldersgräns tycker du det ska vara på systembolaget? 18

En bra film? Vet inte….

Sprit, cider, vin eller öl? Rött vin!