Månadsarkiv: april 2011

 

….att bry sej?!?

…………………………………………………………………………………………………………………

* Att bry sej : i detta inlägg = Att köpa present/överraska med något/skriva något fint/köpa ett kort/göra något fint till sin KVINNA på hennes födelsedag (julafton gills också). *

…………………………………………………………………………………………………………………

 

(Är det så att den här bilden visar Sanningen? Och det är bara för mej att Gilla Läget???)

 

Alla (män) TROR att dom gör det, men i VERKLIGHETEN gör dom det INTE.

Iallafall inte ALLA!

Det finns givetvis 39.874.884 stycken undantag, men nu skriver jag inte om dom!

 Jag skriver om Dom Andra – dom som ”skiter-i-det” (här kallar jag det för vad det är, och mjukar inte upp det med att låtsas att det är glömska).

Ni får stå med huvudet i….. benstocken…tänkte jag skriva….Huvudstocken??… SKAMPÅLEN!

 

Först vill jag bara säga:

”Skäms på er!”

Och sen vill jag bara lägga till:

 Det finns inga ursäkter för beteendet!

 Dom är slut, finito, borta! Slutanvända!

 Sålda, på rea – hela bunten!

Sen fortsätter jag, med min mer Förstående sida:

 VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ ER???

”Vaddå?!?” undrar då alla.

 

Ja, HUR I HELVETE KAN MAN STRUNTA I / GLÖMMA SIN ÄLSKADES FÖDELSEDAG?!?

(…..och hur kan man älska någon och ändå glömma bort/strunta i henne?? )

Obegripligt, i min värld.

Men Något Helt Annat i Deras Värld.

Tydligen.

Och det är det jag inte förstår!!

VARFÖR i helvete? Och HUR?

 

JAG visste i alla år som barn, att mamma skulle bli lite ledsen, lite ”nedslagen i skorna”, lite deppad och väldigt besviken på pappa VARJE gång hon fyllde år. Mina systrar visste också. Alla visste det, utom pappa….

Var han utvecklingsstörd, kan man då fråga sej?

Näe. Han var TYP normal. Tror jag……

Vi systrar ville INTE se mamma ledsen och besviken, och vi ville att våra föräldrar skulle älska och uppskatta varandra, så vi PÅMINDE pappa inför mammas födelsedagar (och vi tipsade honom om presenter till mamma inför julen)…..

Vad hände? Pappa ”glömde” ändå! Och mamma blev ledsen och besviken, kände sej ”icke-älskad” och ”obetydlig”.

 ….men sa: ”Det göööör inget….”.

Varje år.

 

Då säger alla män som glömmer, till (obegripligt) försvar för sej själva: ”Men det är väl finare att ge presenter och uppskatta alla andra dagar?!? Varför ska man just bry sej på födelsedagen??!”

…..eller nåt sånt….

 

Och då säger jag:

-”Skit på er hela högen, för ni köper inte ens en ros ”alla andra dagar”!” Inte bryr ni er mer än andra, heller! (dom som faktiskt köper presenter till sina flickvänner/kvinnor/fruar)

 

DESSUTOM:

 Säg den kvinna som INTE vill bli ihågkommen och uppskattad lite extra på sin födelsedag!

Och så ett litet passus: FINNS det över huvud taget kvinnor/tjejer som glömmer sina mäns/pojkvänners födelsedag? Existerar det ”såna”, liksom?

Min lillasyster (som inte är så liten längre…JO, i kroppen, förstås – maratonlöperska som hon är – men hon är inte så UNG längre….) tex, hon har levt med sin man i USA i ca 25 år! Hur många gånger har hon blivit uppvaktad på sin födelsedag?

En? Två? Ingen? Vet inte.

 

 Det jag vet är att hon förmedlar sin besvikelse efter sin födelsedag, varje år, och jag får lust att åka till USA och klå upp hennes man….eller iallafall skälla ut honom efter noter….

…för det gör man inte själv…..

 

Man står inte där, som en barnslig liten 3-åring och skriker:

 ”Jag ville ha en present av just DEJ för jag ville känna mej extra VIKTIG och älskad just idag av dej!

 Jag skiter i min mamma, mina syskon, mina vänner och hela jävla världen – jag ville känna mej VIKTIG för just DEJ just idag!!” ”

Så skriker man inte…..även om man skulle vilja….

Man bara går undan, ler lite och säger:

-”Det göööör inget….”.

 

Ska man vädja, be och böna?

 

Eller kanske tortyr?

Om man kramar hårt om pungkulorna och fräser:

-”Ge mej en jävla liten kärlekspresent annars klämmer jag hårdare!!!”

Fattar ni inte att:

DET ÄR VIKTIGT att bli ( EXTRA) UPPSKATTAD och ÄLSKAD på sin födelsedag! Det är viktigt alla andra jävla dagar också, men att bli bortglömd just DÅ gör extra ont.

 

Jag vill egentligen inte hämnas…… För jag är inte ”sån”, men jag känner hur den ”låga hämnd-nerven” darrar av upphetsning där inne:

”Vänta du till DIN födelsedag….he he he….Fy faan vad jag ska glömma! Och fy faan vad jag ska se till att inte vara i närheten av några affärer….och jag ska både tappa min plånbok och råka klippa söner mitt kontokort….och fyfaan vad jag ska njuuuuta när jag ser dina ledsna ögon….och hör din röst säga: Det göööör inget!….He he he…..”.

……………………………………………………………………………………………………………… 

 

 Det är inte att FÅ EN GREJ som är viktigt – det viktiga är att Ni Bryr Er – att ni tänkt och gjort något.

Det kan vara ett litet kort där det helt enkelt står: ”Jag älskar dej” eller ”Du betyder allt för mej” el dyl….Det kan vara en skål, som du såg i en affär och som ”liknar den skålen som finns hemma hos din farmor som du sa innehöll så många Minnen…” etc….

Det är inte så jäkla svårt som du får det till!

Faktiskt!

Så…… VARFÖR?!?

 

 

 

Inte min fot! ”Bildlånefot” från Google. Fel tå dessutom….

 

….säger min högra långfingertå.

Varför har inte tårna EGNA namn, förresten? Jorå, jag kan barnleken: ”Lilltåa, tålilla, tillerosa, kroknosa och stortompen opp i vädret!” …

….men jag kan väl inte säga att :”…..tillerosa inte vill ha sommar”?

Då skulle ju ingen fatta!

 

Barfota i skorna, säger alltså långfingertån:

-”Sätt på dej strumporna eller så gör jag ett sår på mej!”

Så gjorde den det.

För jag lydde inte.

Så nu får tån en liten ”egen extrastrumpa” (ett plåster)…

…ett tag…

…tills den vant sej..

…vid att vara naken….

Man måste vara snäll mot dom små liven….man har ju bara….tio!

SEN vill den nog ha sommar!

Tror jag.

 ………………………………………………………………………………………………………..

 

Stenis säger att han ”- … viftar med Intresseflaggan…” och jag ser hur den kommer ner från Anslagstavlan….

……igen….

……men vem bryr sej om vad HAN tycker…

…..om min tå?

 

 

Islin är en tjej som fått kämpa alldeles för mycket i sitt korta liv….och vi behöver hjälpa henne – vi som kan! Stötta, uppmuntra, krama om, finnas där för henne….så att hon orkar lite till….

….och lite till…..

….och lite till….

-…..och får chansen att uppleva Lycka, Kärlek och Trygghet!

Det som ALLA borde få från början, men som alla inte får….

DET skulle jag vilja ge Islin, men jag kan inte….

Jag är för långt bort, och jag är ”bara jag”…..

Men kanske om vi hjälps åt: Du och jag och alla som bara kan skriva här på bloggen!

Stötta Islin!

Med ett ord. En tumme! Eller vad som helst!

Stötta Islin!

Hon behöver oss!

IDAG!!

 

 

Min mamma bor nära Stenis….men ändå långt bort…

…iallafall när det gäller att HINNA i tid!

Tiden är aldrig min Bästa Vän.

Inte Stenis Bästa vän heller…

Där är vi rätt lika.

”Vi hinner”, säger vi och klämmer in både det Ena och det Andra…och så hinner vi……

…..INTE!

 

….för vi kommer för Sent till min mamma…..

…och jag säger till Stenis:

-”Det är DITT fel!”

…och han säger till mej:

-”Näe, det är DITT fel!”…..

….och sen säger han:

-”Förlåt att vi är så sena!” till min mamma, som säger:’

-”Ja, men joooo….men….”

…och vi förståååår att hon har väntat…..

….och jag säger att:

-”Vi räknade fel och vi samarbetade fel och inte alls, med handling och allt…. och sånt…”

….men det är ändå svårt att Förklara, för när det gäller Tiden är vi nog alldeles för lika…..Vi tror liksom att Tiden är på Vår Sida…..men det är den inte…..

…men jag tror att jag tror det mer än Stenis..

…..men tillsammans blir vi…. Omöjliga!…..

…..men jag säger, som tröst, att

-”om man inte tittar på klóckan, och ändå gör så gott man kan, så är det liksom inte Tidens fel….utan mer Planeringens….eller vad det är….”

 

Men

….mamma är ändå glad över att vi kommer och att vi har mysigt tillsammans och pratar om NU och om DÅ och om Förritiden och Nuförtiden….

….och att vi dricker Sherry, och Öl och nubbar och drinkar…..och äter gott…..

 

Sen vinglar vi hemmåt. Jag vinglar mer än Stenis och han skrattar åt mej och frågar sej vad ”folk ska säga”…

…..men vi möter inget ”folk” …..vad jag ser……

 

 Väl hemma ska vi försöka se på Körslaget…om det går…..och det tror jag faktiskt….för än är inte kvällen slut…för mej….

…tror jag….

 

 

 

 

Jag ”startade” när jag vaknade vid 10.30 genom att tänka:

”Nu ska jag snart åka” (kl. 13.00)

 

…men sen var det en så himla fiiiiiiiin film på Canal+ som jag fastnade framför, som handlade om hunden ”Hachiko” och hur han väntade på sin husse vid en tågstation år ut och år in, efter det att husse dött….etc…Jag och Minsting såg den, och jag sa till honom efteråt:

– ”Om jag dör; berätta det för Flisa då, så hon inte ligger i köksfönstret och väntar i 10 år…”

-”Okey!” sa Minsting.

(Fotnot: Flisa ligger alltid och väntar på mej i köksfönstret när jag inte är hemma…)

Nåja.

 

En hundpromenad, dusch, sminkning och packning senare så var jag på väg….vid 13-tiden….

Först tog jag min ”illegala” bil till Roslagsbanan.

 

Sen Roslagsbanan till slutstationen.

Sen T-banan till T-centralen.

Sen SJ-tåg till Västerås.

Sen SJ-tåg vidare till ”Världens Ände”.

13 mil tog alltså 3,5 timmar att åka!

 

Hundarna skötte sej (som alltid) som Änglar hela resan och vi träffade både mysiga hundägare och härliga kattägare på vägen…

Nu är jag framme iallafall.

 

 Hos Stenis.

Och jag njuuuuuter av att det är SOMMAR ute, fast det bara är april!

Och jag njuuuuuter av att jag har Stenis och hundarna……

….. och att jag lyssnar på MIN musik på Spotify.

Kan livet vara bättre?!

 

 

 

En del blogg-inlägg handlar nästan bara om andras blogg-inlägg, och hur ”dumma i huvet” dom verkar vara. Andra blogg-inlägg koncentrerar sej på att uppröra sej över andras kommentarer, eller att dom själva ”hamnar i bloggbråk” stup i kvarten….

Ytterligare andra bloggare har fullt upp med att ”läsa runt” och reta sej på alla ”korkskallar” som finns här, och så finns det ett gäng som bara skriver också, och som tycker det är kul!

 

Jag klev in här en gång i tiden, för att jag alltid skrivit dagbok, och för att jag alltid haft behov av att skriva, och för att jag alltid ”skrivit av mej”.

Helt enkelt för att jag älskar att skriva!

Och för att jag tycker om att TYCKA!

Om allt och inget och lite däremellan.

Att folk kunde kommentera och tycka till och sånt, tänkte jag inte på dom två första åren…typ.

Men nu har jag blivit ”blogg-beroende” och läser i ”mina blogg-vänners” bloggar och tycker om att följa dom från dag till dag….och ääälskar när dom (ni) skriver i min blogg!!

 Love it!

Men jag kan inte låta bli att fascineras över dessa människor, som på något underligt vis hela tiden fastnar i att ”bråka” och ”baktala” varandra (säger dom i sin blogg)…..

…..och själv märker jag ingenting av det!

Nada!

Njet!

Och det är jag glad över.

 

Men ni som kliver in i blogg-bråken:

Varför kliver ni helt enkelt inte ut igen och VÄLJER att inte kommentera, inte tycka till, inte bråka tillbaka? Om ni inte VILL bråka, varför gör ni det då?

 

Varför suddar ni helt enkelt inte bort elaka kommentarer? Och varför kommenterar ni när ni tycker någon är dum i huvet? Varför struntar ni helt enkelt inte i att kommentera och låter bli att gå in där igen? 

Jag blir både fascinerad och beklämd över att ni ”tillåter” er själva att bråka, för det är ju ett VAL ni faktiskt gör.

Det går ju inte att bråka med någon som inte bråkar tillbaka, eller hur?

Människor är verkligen fascinerande…..

 

 

 

Jag har just läst ut ”Fortfarande Alice” av Lisa Genova….som handlar om en kvinna i 50-årsåldern som får Alzheimers sjukdom.

Det låter ju inge ”kul” alls, eller hur?

Men åh, vad den var omtumlande. Jag är alldeles ”tagen”, faktiskt.

När boken tog slut igår kväll, låg jag länge och liksom ”smekte” boken, och tittade lite i den..

…..bläddrade lite….

…… om det inte var Något jag missat någonstans…..

…….. så att jag kunde läsa ”bara liiiiite till”…..

Man får följa Alice ”innifrån Alice” och den är så fantastiskt skriven så att man faktiskt ÄR Alice….

Så kände jag!

Men nu måste jag komma ur känslan av att ha Alzheimer.

Jag har faktiskt hamnat i:

”Tänk om jag har Alzheimers sjukdom!!!”

Hjälp!

 

 

 

 

Vaknade vid 11-tiden. Det är såååå skönt att kunna sova läääänge nuförtiden. Jag har alltid varit en morgonmänniska, som studsat upp – superpigg! – tidigt!

Och jag har avundats dom som kan ligga kvar i sängen och soooova, eller bara ”drälla”…..

Grabbarna Grus kom upp, en efter en….Först Minsting….”Grattis!”…..och efter en stund Storing, med ett paket! ”Grattis!”. Jag fick en fin ljuslykta av honom….

….sist kom Mellan lufsande….Han kan nog bara ta sej fram ”lufsande” tror jag…Han ”satte sej” på min säng och sa ”Grattis”. Jag pussade honom i pannan (och han fnissade till av lycka….not!) som tack.

Jag hade redan förberett grabbarna på vad jag önskade mej:

 Nämligen en Storstädning.

 Ingen av dom trodde mej när jag sa det första gången, men jag var ihärdig och stod på mej och sa att det var verkligen vad jag önskade mej, så dom förstod till slut att det var så.

 

Jag skrev en städ-”lista” (vad som skulle göras i varje rum) och gav dom sedan ett rum var att städa.

……………………………………………………………………………………………

 

 

Vi hade bestämt att det skulle göras kladdkakor (chokladtårtor), och det började med att jag frågade Storing om han ville göra en kladdkaka:

-”Okey!” sa han.

-”Ååååå, JAG tänker INTE äta någon äcklig tårta som han dreglat i!!” fräste Mellan.

Han är sååå charmig – nästan jämt!

-”Gör en tårta du också då!” sa jag.

-”Okey.” sa han.

-”Då vill jag också göra en tårta!” sa Minsting.

-”Okey, ni får göra varsin tårta och så får jag betygssätta dom, vilken som var godast!” sa jag.

-”Ja!!!”ropade alla tre.

Jag och hundarna gick och handlade. På affären blev jag sugen på lax, så jag köpte det till middag. Me love lax!

Grabbarna Grus städade när jag var och handlade, så jag kom hem till ett Nästan färdigstädat hem!!!

Väl hemma började vi fixa med tårtorna. Minsting började, med lite stöd av mej.

 Sen gjorde Storing sin kladdkaka. Minsting hade strössel i sin tårta…

Storing  hade krossad polkagris på sin tårta (jag älskar polkagris!).

 

Under tiden bröt Mellan ihop. Det var något som inte funkade på datorn och ”livet tog slut”. I princip. Och han skulle plötsligt inte göra någon chokladtårta.

Tyyypiskt Mellan!

Jag tvingade ut honom på en promenad, med mej och hundarna.

-”Jag vägrar! Aldrig i livet! Jag tänker INTE gå ut!!!” fräste han medan han satte på sej skorna och lufsade ut….(Han säger ofta en sak, och gör en annan….har jag upptäckt…)

…….och promenaden gjorde att han ”återvände till livet”……

……… eftersom det nog är svårt att fortsätta tjura när man har en mamma som babblar på om ”ditten och datten”, och inte ens ”märker” att man är tjurig……

……. och två hundar som gör tokiga saker – speciellt Flisa! Hon badar i lerpölar och rullar sej i bajs och sånt ”roligt”…..

……………………………………………….

 

Efter maten åt vi Storings och Minstings härliga chokladtårtor…

…….och Mellan sa att han nu ville göra sin…..

……men den är ännu inte påbörjad…

….för nu sitter han spelar dataspel….med sina bröder….

– dom som dreglar i chokladtårtor……

 Mellan åt massor av bitar av Storings otroooligt goda kladdkaka….kanske var det Dreglet som gjorde det! 😛

………………………………………………..

 

Jag fick ett SMS på eftermiddagen ifrån Grabbarna Grus´ pappa att jag skulle kolla mitt konto, för han hade hört att Minsting ”fått” en massa spel från ”kompisar” (=främlingar) på nätet, och han trodde att Minsting möjligen handlat på mitt kontokort.

Jag kollade kontokortet: Tomt! Jag kollade Minstings dator: Ja, han har köpt 4 spel dom senaste dagarna, på mitt kontokort.  Han grät och var ångerfull och menade att han ”inte förstått vad han gjort….bla bla bla…”

….Så nu ska jag fundera på en konsekvens för detta och givetvis är han nu skyldig mej 1176 kr, som spelen kostat……

Jag bad honom gå igenom alla spel han har, vad han kan sälja på blocket…..

……………………………………………….

 

Nu står min mage i fyra hörn av all chokladtårta, lägenheten är ren och fin (dom var jätteduktiga!) och alla verkar vara rätt nöjda…..

….så jag ska väl slänga mej i soffan och slappa, tror jag, trots att det är ett BERG av disk i köket…

……men det ligger ju kvar….i morgon också….som TUR är….(not!)

Och tack alla ni som grattat mej idag! Stora kramar till er!

Ja, Stenis har ringt också. Och grattat! Och på fredag åker jag till honom igen.

 Längtar.

 

 

Jag låg i sängen i går kväll och tänkte på hur dagen idag skulle bli….vad vi skulle hitta på – jag och Grabbarna Grus – på min Födelsedag!

Vi skulle ha det sååå mysigt:

 

Vi skulle åka till Den Organiserade Sjön och där skulle vi ha picnic…troligen med baguetter med något gott pålägg….och lite cocacola och troligen något gott till ”efterätt”….

….Nej, vi skulle äta efterrätten på kafét som är vid den där sjön….*räknar pengar  huvet*…

……Nä, förresten….

 

Vi skulle promenera till Skidbacken, som är mitt i skogen, för där finns en grill, och där skulle vi grilla, och hundarna skulle springa lösa och vara Lyckliga….och vi skulle äta  något GOTT som vi grillade…..eeeeh?!….korv? Nä…….kyckling?

 Nä…..Äh, skit i grillen, och förresten är det nog en massa skollovslediga barn där…..och ska man ha grillkol med sej??? …..Äh, ingen Skidbacke för oss….

 

Vi skulle promenera till Centrum och fika något supergott på Fiket….

……Men…GÅ till Centrum, utan hundar? Näe! För dom kan ju inte vara med på fiket….

Åka BIL till Centrum? Nääää…..Bilen är ju avställd, och sjunger dessutom på sista versen….*host host host* säger den när den kör….så…

Näääää…..

 

Vi skulle GÅ till Lilla sjön, och fixa picnic där, och hundarna skulle vara med, och Flisa skulle bada…

”Fast är det inte lite för kallt än?”…..Det skiter ju hon i, förstås! …

…….Men vägen till sjön är så smal…… och bilar får köra där, så vi skulle vara tvugna att gå på led, jättelångt…..

…..  och ”akta er för bilarna!”……

……. och ha hundarna kopplade hela tiden….Nä…..

Vad bidde det då då?

 Det bidde en Tummetott!