Dagsarkiv: 30 april, 2011

En svacka bara…./erviluca

 

….hoppas jag.

Det känns SEGT.

 Livet.

 Som att gå i sirap.Trögt. Jobbigt. Inte roligt. Tråkigt.

Grått.

 

Det känns som om jag är bakbunden…..

…… och instängd i en bur.

Jag får inte flyga.

Jag får inte luft.

Jag kan inte andas.

Det gör ont. Lite grann. I bröstet.

 

Kanske sitter där en liten svart gråtklump….

Det är tråkigt. Jobbigt att alltid vara ensam om ansvar. Ensam om att besluta och bestämma. Ensam om förluster och vinster. Ensam om allt!

Jag är fanemej så jävla LESS på att vara ENSAM!

Jag är så jävla i helvete otroooooligt less på att fatta alla beslut, inte ha någon att diskutera med om barnens väl och ve, inte ha någon att diskutera med om LIVET och Viktiga Saker….

Så less på att Bestämma Själv.

Jag är så inihelvete less på att vara ”otrygg”….

 

…..på att sitta i båten ensam, vid rodret och styra.. ..över höga vågar och i stormar och i regn och blåst…..ingen som tar över ibland, ingen som hjälper till eller stöttar….eller avlöser….eller……..

Jag är….

JÄVLA

 LESS!!!

Och trött på att vara Stark och Duktig och Kunnig och Klok och ”Borde-Veta-Kunna-Vara-Bäst-Klok-Lugn-Sansad-och-Vuxen!”

Jag vill inte!

Vill

inte

 

…..men…..

Jag måste!

 

 

 

Mellans inre utbrott /erviluca

 

Mellan är äckelmagad. Det har han alltid varit. Han var den som aldrig kladdade med saker eller blev smutsig,  som liten – till skillnad från Storing som var ett enda klet hela han – jämt!

Storing älskade att kladda och gegga och undersöka – allt! På alla sätt!

 Minsting med.

Scenario i natt:

-”Jag är TRÖTT!!! Varför får jag aldrig gå och lägga mej?!?” Mellan ligger i soffan och *fräser och svär*

-”Eeeeeh?! Va?!? För VEM får du inte gå och lägga dej, och varför??” frågar jag förvånat.

-”Jag får inte för DEJ!!!” fräser Mellan, som om jag vore dum i huvet för att jag inte FATTAR.

-”Eeeeh?! Nähä!? Har jag sagt det, eller vad?!” Jag förstår ingenting.

-”Näe…..men Minsting sover ju inte!!” fräser Mellan

Nä, det är klart; En 15-åring kan ju inte gå och lägga sej före en snart 12-åring…..Huuuur kunde jag ens TRO det eller TÄNKA så feeeeel!?!?!

-”Jag är TRÖTT!” ropar Minsting hjälpsamt från sitt rum….

-”Gå och tvätta dej, så kan du sen lägga dej FÖRE Mellan”, ropar  jag tillbaka.

Minsting går och tvättar sej, och lägger sej därefter.

Mellan går och tvättar sej….och går in i sitt rum….och så hör jag hur han bryter ihop i någon slags inre utbrott…..

 

-”Vad är det?!” frågar jag när jag kommer in i Mellans rum, och han står fullt påklädd och dunkar huvudet lätt emot väggen, irriterat.

-”Minsting har äcklat sej i mitt rum!” fräser Mellan.

-”Äcklat sej?! Hur menar du?”

-”Du måste byta lakan! Jag tänker INTE gå och lägga mej i den sängen där Minsting äcklat sej!”

-”Eeeee, nu får du förklara. Jag förstår ingenting. VAD har Minsting gjort i DIN SÄNG?!” frågar jag

-”Han har äcklat sej!!!” fräser Mellan igen.

-”Jag vet inte vad det innebär och betyder. Förklara så att jag förstår”, säger jag igen.

-”Han har varit i mitt rum, och tagit dataspel ur min hylla och slängt dataspel på min säng….. och säkert har han NYST på min säng också! Jag tänker INTE sova i dom lakanen. BYT!”

(Förklaring: Minsting är förkyld)

Jag känner att Mellan laddar upp för ett jävla utbrott, mitt i natten, och min hjärna går i 180 för att begripa vad det är han VILL egentligen och varför han spelar ut det här NU!

Som den terapeut jag är går jag igenom en massa olika idéer i huvudet:

Känner han sej utanför/ensam/övergiven/orättvist behandlad? Har någon varit dum mot honom? Känner han sej inte älskad? Har han råkat ut för något? Är det något han vill berätta/säga men det är svårt att uttrycka?

Eller är han helt enkelt bara trött och irriterad? Och tonårig.

Pust, liksom.

Medan jag försöker ”känna/lyssna av” situationen, springer jag in och ut i Mellan och Minstings rum hit och dit och nattar den ena (Minsting) och kompromissar med den andra (Mellan).

En sak är säker: Jag tänker INTE byta Mellans lakan. Någon måtta får det vara på ”äckel-larvet”!

Och det säger jag till Mellan.

Ska han nu stå och små-dunka huvudet i bokhyllan hela natten? tänker jag och funderar på om jag ska:

…….. ignorera honom, och gå och lägga mej själv……

…….  ELLER försöka få honom att sätta sej ner och prata om vad det är han funderar på……

…….  ELLER ilsket fräsa: ”Gå och lägg dej, ungjävel!”

Mitt inre pendlar mellan dom här tre alternativen och min intuition säger……ingenting. Nada. Den har redan gått och lagt sej.

Till slut säger jag:

-”Sätt dej ner här Mellan”, och så sätter jag mej själv på hans säng och klappar på sängen bredvid mej.

 

Sen försöker jag PRATA:

-”Är du ledsen för något? Arg? Är det något du vill PRATA om?”

Mellan bara fräser:

-”Äh! Lägg av! Du är inte på ditt jobb nu!!”

Jag suckar. Näe, jag är inte på mitt jobb, men hjärnan har jag med mej, och den sitter där den sitter med alla tankar som går igång….

-”Jag LOVAR dej att Minsting inte har nyst i din säng!” säger jag så övertygande jag kan.

 

– ”Jag lovar! 100 %. Jag lovar också att han inte legat i din säng eller ens tagit i din säng….Han har bara lånat dina pc-spel – utan lov – och det får han ju inte! Men han har inte nuddat din säng!”

 

Till slut är Mellan antingen övertygad om sängens duglighet, eller så är han helt enkelt bara sån inihelvetes trött, så han lägger sej….och somnar.

Puh!

Var det Någon som sa att det var enkelt att vara förälder?

Någon?!

 *tittar mej HOTFULLT omkring*

Nä, tänkte väl det….

 

 

 

En Ovanlig Mamma – nästan Unik, faktiskt! /erviluca

 

Jag är en otroooligt Ovanlig Mamma. Kanske Den Enda i sitt slag.

 

 Forskare borde springa runt här och undersöka mej och mina barn, och kolla upp oss om 2 år, 5 år, 10 år och 30 år……

 

För HUUUUR är det för barn att växa upp med en mamma som struntar i att det är stökigt och som INTE blir galen på smulor i köket och som INTE tjatar om städning…….

 

……….. och som INTE bryr sej ett skit om HÖGAR av jätteskor i hallen – mitt framför dörren?

Det borde vara jätteintressant att Undersöka vad det blir av sådana här söner….

 

Visserligen bor dom då och då hos en pappa som har golv som man kan operera på, och undanplockat så man undrar om man kommit till IKEA:s rumsvisningar….

….men ändå!?!

 

Det ligger grejer och saker överallt ofta, men vi klättrar glatt över dom, eller puttar dom lite åt sidan…..

Vi glömmer stänga skåpsdörrar och torka undan smulor, men det går bra ändå!

 

Vette faan hur vi överlever…….

….. när jag hör hur andra föräldrar fullkomligt bryter ihop av några glas på vardagsrumsborden och tallrikar i barnens rum och kläder på golvet…..och hur dom tjatar om hur viktigt det är att Städa….

Så jag funderar:

Är det bara JAG som är så här, och som inte retar mej på stök och bök och sånt?

Troligen är det så.

 

Jag är Unik i mitt slag.

Troligen kommer mina söner att bli Pedanter av värsta sort…..

….he he he….

Värsta tonårsupproret mot ”Slarv-mamman”:

     Pedantiska, Superorganiserade och Planerande söner…

*ryser*