Dagsarkiv: 26 april, 2011

 

 

Det som blev över…

……sen…

……efteråt……..

…..när jag försökte förstå….

…….var:

 

 

       ”ÄH!”

 

precis så

 

bara

 

typ

 

 

 

….när jag inte svarar i telefonen….

Grejen är ju att jag gillar inte att prata i telefonen, gillar inte att svara i telefonen och skulle helst vilja leva utan telefon helt!

Men jag vill ju prata med honom när vi inte träffas! Så jag måste ju svara juh!

 

Jag får lite lätt ångest när telefonen ringer – känner mej stressad.

Det är som om telefonen skriker: ”KRAAAAAV!!!”.

 Fast det gör den ju inte.

Visst kan jag analysera min ”telefon-noja”, och kanske den  t o m går att ”bota” …….

……..men jag har haft en ”avog” inställning till telefoner nästan hela livet…

 

…….och det blev MYCKET VÄRRE när barnen var små, för så fort jag ens tänkte ”telefon”, så Hände det något:

 Någon ramlade/slog sej i huvudet/skrek/slog sin bror/drog ner ett varmt strykjärn från en strykbräda (Ha ha ha! Nu skojade jag! Vad skulle jag stryka??)….

….och stressen ökade mastodont-artat.

 

Telefon = KRAV! = STRESS!

That´s it!

Josefin Craaford lider av samma åkomma. Skönt att höra att man inte är ensam, tänkte jag när hon berättade det på ”Vakna med The Voice”.

Typ.

 

JAG skulle klara mej utan telefon….

……om alla som ville kommunicera med mej, mailade, SMS:ade eller chattade istället.

Men det vill ni inte.

 

Ni telefon-bögar!

Ni som har telefonen klistrad till örat dygnet runt, och som inte kan ta ett steg utan att kolla i telefonen att steget var åt rätt håll…typ.

Ni får prata hur mycket ni vill, med vem ni vill, och hur ni vill….Jag bryr mej inte.

 

Men jag TYCKER INTE OM att prata i telefonen!

Får ”ångest light” av det.

Sorry, Stenis!

Men så är det.

Så jag tror jag kommer att fortsätta ”glömma sätta på ljudet”……

……..  och ”glömma telefonen på jobbet”……

 ……..och ”glömma telefonen….” lite här och där…..

……för jag har någon slags inbyggd ”glömmighet” vad gäller telefonen…..

Och när jag upptäcker att jag glömt den någonstans, suckar jag lite (lättat) och känner:

  ”Oj då….” , typ.

 

Och inte ens när älskade Stenis ringer, känns det enkelt.

 Faktiskt.

 Det är lite bökigt och lite jobbigt att svara i telefonen , och att prata i telefonen – alltid!

Svårt att förklara det på annat sätt än att det är lite ”ångest light” över det….

Det är bättre på jobbet. Då svarar jag och är mitt ”jobb-jag”, och då är det lättare att hantera. Men ingen njutning eller självklarhet.

 Men det är lika jobbigt att ringa upp någon där.

 Jag gör det, för jag måste, men det tar emot.

 Varje gång.

 

Begripligt?

Inte?!

Näe, inte för mej heller….

….men det är som det är….

….och jag tycker nog att jag är rätt okey ändå….

Levnadsduglig.

Typ.