Dagsarkiv: 17 april, 2011

Minsting med en av våra valpar, för 3 år sedan.

Jag drar med mej Minsting ut på en långpromenad. Han behöver verkligen röra på sej….Det börjar bli några kilon för mycket på hans ”lilla”  (längst och störst i sin klass, men minsting i vår familj…) 11-12-årskropp….

Att få med honom ut är inte alltid det lättaste, men idag gick det.

Han pratar oavbrutet HELA promenaden! Frågan är om han ens märker att vi går!

Han pratar om spel, och filmsnuttar han sett på Youtube:

-”Det var en robot med alla känslor på….känslorna var som bollar som satt på roboten….och då skulle man få bort alla känslobollar – och då dog roboten och då hade man vunnit….”

-”Mhmmmmmmm…..Men hur VISSTE du att du skulle ta bort känslobollarna då?”

-”En röst sa: Sätt tillbaka känslobollen!! – ungefär – men han lät ond på rösten så då visste jag att jag inte skulle göra det….”

Minsting pratar vidare.

Plötsligt är historierna hårresande och makabra. Riktigt läskiga!

-”Va?!? Är det ett SPEL?!? Det låter ju så läskigt att jag kommer att drömma mardrömmar bara av att höra dej berätta det!!”

-”Näe! Det här såg  jag på Youtube! Det var hur dom torterade på Romartiden!…..Ja, iallafall, så knöt dom ihop händerna så häääär *visar* på fången, och lyfte upp honom bakåt – högt! – och sen släppte dom ner honom snabbt med 20 kg fastbundet på fötterna…..och då gick armarna av…här *visar”….”

-”Usch, vad läskigt! Jag undrar varför människor vill göra varandra så ILLA med FLIT liksom?!” suckar jag.

-”Men mamma! Det var Förr-i-tiden!” tröstar Minsting.

Du skulle bara veta, tänker jag…..

-”Ja, men iallafall…..”

-”Och sen hade dom som en stor tjur, som var gjord av metall och med en lucka på sidan. Den var liksom ihålig. Och så stoppade dom in den dom skulle tortera där, och stände luckan. Och så tände dom en eld under…..Och fram på tjuren fanns det som ett horn som den som skulle torteras kunde andas i….och då lät det jättemycket, så man liksom hörde hur han plågades och brändes ihjäl….”

-”Men åååå! Usch! Tänk att människor bygger svåra och uttänkta saker bara för att plåga och skada andra människor…Det är ju inte klokt! Varför vill man skada sina medmänniskor?”

Jag mår nästan illa.

-”Och sen såg jag hur dom liksom knöt fast armar och ben i rep, och så band dom en häst i slutet av varje rep och sen skulle hästarna springa liksom åt varsitt håll, och då slets människan itu….men jag tror inte hästarna sprang…för jag tror dom inte vill skada människor faktiskt….” säger Minsting….

-”Jag har för mej att dom slog till hästarna så hårt, och att dom också ibland satt på hästarna och slog till dom, så att hästarna inte hade något val faktiskt…..” säger jag (rått)….

-”Jahaaaaa…..” Minsting funderar lite. Sen fortsätter han:

-”Sen var det en metod där dom band fast en människa runt en stor tunna liksom……..”

Historierna fortsätter och jag blir illamående och väldigt beklämd – både över att människor faktiskt vill varandra så ILLA……..

……. och dessutom i många sammanhang njuter av att såra och skada andra människor – och funderingar på varför det är så här.

Dessutom har jag ju vetskapen och kunskapen om att det faktiskt pågår nu, och idag: Tortyr och ondska.

Tur att Minsting inte vet det….än……

Vad lever vi i för värld egentligen?

 Och varför segrar inte Godheten?

Jag glömde en sak:

Jag är faktiskt väldigt SNÄLL!

Otroooligt snäll!

Och jag vill ALLTID (nästan…) VÄL!

Jag vill ANDRA MÄNNISKOR väl!

Nästan jämt!

Och jag tror på KÄRLEKEN och på LIVET och på GODHETEN!

Rakt av.

Om någon försöker motbevisa mej:

Att det finns Äkta Ondska osv så blundar jag! Och håller för öronen.

För jag VILL INTE! Och ORKAR INTE!

Så det så.

Och ändå jobbar jag dagligen med människor som far illa, mår dåligt och som möter ”ondska”….

Bakvänt va?!

Jag tror på GODHETEN och KÄRLEKEN!

HURRA FÖR DEN!

Resten ”finns inte”.

En del (= v-slip, men det gör inget: Jag tycker om dej ändå!) tycker att jag är ”lite barnslig” (omogen?), och andra tycker att jag är lite ”för mycket” ibland (Islin, men det gör inget: Jag tycker om dej ändå!)….Andra tänker sina tankar om mej (och annat) utan att förmedla dom (till mej).

Ytterligare andra tänker en hel massa om annat, och skiter fullkomligt i mej!

 Förstås.

Och så är det väl dom som tycker att jag är skit-tråkigt, ”helt underbar” eller möjligen lite….. ”ingenting”. Alla åsikter och tankar finns säkert, om mej och om annat.

Givetvis.

Men ändå vill jag liksom förmedla, som ett ”försvar” – möjligen – eller som ”förklaring”; för Alla och inför mej själv:

Det jag skriver här kommer direkt inifrån en Känsla. Den levs för det mesta inte ut – och syns inte på utsidan. Den är helt enkelt en inre känsla.

Det är inte Sanningen och det är heller inte någon Lögn. Det är ”bara” den äkta känslan.

Det betyder oftast inte EN känsla, eller ETT känslotillstånd, utan det innebär ofta en massa känslor hit och dit och upp och ner.

 Dessutom kan känslan vara SI ena dagen/timmen/minuten, och efter att han gått några varv i hjärnan, kan den förändras, ”förbättras” eller helt enkelt försvinna.

Ofta när jag går en promenad i skogen med hundarna, dyker det upp många Nya Idéer och Tankar – kloka eller okloka – känslor bearbetas och blir klarare och tydligare, eller försvinner helt, efter att ha satts ord på, och jag är ”ren och befriad” efter en ”renande promenad” med hundarna.

……………………………………………………………………………………………………

(….tills det kommer någon och skriker: ”Koppla dina – SUPERLÄSKIGA!! – hundar! Jävla Idiot!!”…)

Superläskig hund 1.

Superläskig hund 2.

…………………………………………………………………………………………………………………………….

Jag är den människotypen som har ”tusen tankar” i hjärnan nästan jämt! Jag är ”en sån som TÄNKER”. Jag är ”en sån som KÄNNER” – MYCKET!

Jag tror inte man BLIR en ”sån”. Jag tror man ÄR ”en sån”. Från början. Jag har alltid varit ”sån”. En Känslomänniska.

Eller kanske en ”KONSTNÄRSTYP”!

Om jag varit man, och född på 1800-talet, hade jag säkert ”lämnats ifred” för att kunna ”leva ut min inre frustration, och mina känslor” i skrivandet/Skapandet.

 Men nu är jag född på 1900-talet, är kvinna och ensamstående, och har barn och SKA försörja mej, vara ansvarsfull, städa, tvätta, betala räkningar, arbeta heltid, fålla dukar, ha jättefint hemma, tycka om matlagning/inredning/blommor och dessutom vara en bra älskarinna och mamma – i ett enda paket.

 Oj! Jag glömde stryka blusar och sånt….. Det ingår ju!

Jag TROR att en Känslomänniska, som jag, har både ett Rikare och mer Levande liv än en mer ”fyrkantig”/logisk/”vänsterhalvastyrd” människa.

 Å andra sidan tror jag att mitt – och alla andra känslomänniskors liv – är så mycket jobbigare och innehåller så mycket mer tvära kast mellan sorg och lycka, än det gör för en mer ”logisk” människa.

Så egentligen skulle jag vilja vara och känna mer som Dom Logiska – ”Vänsterhalvestyrda” – Människorna.

Men det är ju inte ”val-bart”.

Kan det vara så att det är lite Tyyypiskt Vädurar, att vara som jag? För jag är vädur.

 Eller är det lika många ”logiska vädurar” som ”känslostyrda vädurar” out there?

Nåja.

I vilket fall som helst, och Summa av Kardemumma:

Jag stannar här. Flyttar inte.

För barnens skull.

Me LOVE Grabbarna Grus!