Rätt eller fel, fel eller rätt? /erviluca

ALLA bilder är tagna på Google bilder, och är inte mina egna…..

Svaret vet man aldrig – egentligen varken före eller efteråt. Man vet bara om det blev bra eller dåligt, men man vet inte hur det hade blivit om man INTE tagit steget, eller OM man tagit steget.

Nåja.

Åkte till min gamla hemstad. Möttes av Stenis. Vi åkte iväg till ett ställe vid en sjö och åt en god lunch tillsammans. Sen körde han runt mej lite, och vi kikade på gatan där dom lägenheter låg, som jag sedan skulle titta på, och så visade han mej var Socialkontoret låg. Sen åkte han.

Intervjun gick bra, tycker jag. Det var 4 jättetrevliga människor som intervjuvade mej.

 Jag är så otroligt TRYGG i min yrkesroll, och jag VET att jag kan mycket, och är så säker på det jag gör (jag är även säker när jag är osäker s a s…Det är också okey för mej….Att vara osäker…) så jag kan  nästan inte misslyckas i en sådan här situation….

Det låter kanske lite ”förmätet”, men är det något jag kan här i livet, så är det i mitt jobb jag kan det.

Privat är jag lite (?) småflippad, och som mamma är jag både supersäker och superosäker…

…..men i min yrkesroll: TRYGG, är bara förnamnet.

Dom berättade om arbetsplatsen och hur dom arbetar, och det ligger MYCKET NÄRMARE i hur jag fungerar och tänker som människa, än vad det är i närheten av på mitt nuvarande arbete.

 Jag fick en känsla av att jag skulle få mycket friare händer på denna arbetsplats, att man skulle känna mer tillit till mej och att jag skulle få pröva mina vingar på det sätt jag kanske alltid önskat….

Ofta har jag känt mej ”vingklippt” på min nuvarande arbetsplats.

 Det är för många ”stopp” och ”måsten” och ”skan” och ”så-kan-man-inte-göra” och gränser, där jag är nu…Frustrerande gränser och för ”fyrkantigt” och ”oroligt”.

Efter intervjun gick jag direkt och tittade på tre olika lägenheter. TRE treor med ÖPPEN planlösning (som jag inte är så förtjust i…) och mycket speciella….”takvåningar” – 3 minuters gångväg från Socialkontoret!

Mitt i Centrum….

Min hjärna gick på högtryck! Tankarna for! Känslorna med. Eller inte…..

 Det blev nästan tvärstopp, och jag kände att jag kan inte härbärgera alla tankar och känslor själv….

…..  inuti mej själv….

….så jag gick och handlade…..

Kläder!

Jepp!

(Inte just den här blusen, men liknande…..)

Blommiga blusar och gröna byxor……

…… och en klocka, med STORA siffror (!).

Det behövde min hjärna och kropp….

….men inte min plånbok…. 😛

Sen gick jag till stationen, och satte mej och väntade på tåget hem….och kände:

”Jag EXPLODERAR om jag inte får prata med NÅGON! Jag behöver höra någons ÅSIKTER och TANKAR NU!”

Så jag ringde….mamma!

Ha ha ha!

Ska man höra någons ”raka åsikter” ska man inte ringa min mamma!

 Bara så du vet.

 Hon ”tycker ingenting”, förutom när hon är ”helt emot”, då hon suckar och skakar på huvudet och sänder ut ”dolda budskap” om att det är ”helt fel” osv……

Hon sa bara:

-”Jahaaaaaaa…..Jassååååååå……”

….och sen sa hon att det var ju svårt att veta, för henne osv….

Det hade ju varit liiiite kul, om hon sagt:

-”Men KÄRA Erviluca! Jag vill SÅÅÅÅ gärna att du flyttar hit, så att jag tycker du kan ta vilket jobb som helst och bo var som helst, och jag kommer att hjälpa dej med hundar och barn osv och tänk vad mysigt det blir när du bara kan titta över på en fika….” osv

….men så sa hon inte..

…. och skulle aldrig säga!

 Never. Ever.

Så jag klev på tåget…… sprickfärdig…..

…och sprack!

Exploderade!

På tåget!

Vilken sörja!

Spännande fortsättning i nästa blogg-inlägg…..