I morgon ska jag åka till min gamla hemstad och gå på en jobb-intervju.
Men jag vet inte vad jag vill….Vad vill jag?
Jag tänker att jag kanske bättre vet vad jag vill efter intervjun. Jag behöver ju ”känna av” dom också:
Vad är det för stämning hos dom? Hur jobbar dom? Vad har dom för tankar och åsikter om människor? Hur styrd är personalen? Vad har dom för chefer? Vilken styrning är det, politiskt?
Men det är inte bara DET som är viktigt!
ALLT är viktigt!
Om jag ska flytta till en ny (-gammal) stad så måste jag ju känna att det verkligen är RÄTT!
Super-rätt! För min, och mina barns skull!
Kommer jag någonsin att känna mej HEMMA någonstans? Det är liksom DEN känslan jag strävar efter: Att få känna mej HEMMA, att LANDA, att ROTA MEJ.
Efter 10 år här känner jag mej fortfarande ”nyinflyttad”, och ”lite utanför” här…..Jag har inte skapat något större kontaktnät, och jag har heller inte jobbat för det…Jag har några vänner – en här och en där – men jag finns inte i något Sammanhang direkt.
I och för sej vet jag ju också att är man singel, så är man lite Utanför Sammanhangen, och blir inte inbjuden till parmiddagar/familjefester, så det var jag beredd på denna gång jag blev singel….Men ändå!
Varför står jag men ena foten utanför hela tiden?
Är det ett val jag gör, eller är det svårt att ”kliva in”? Släpps jag inte in, eller vill/orkar jag inte kliva in?
Och om jag flyttar (igen) – måste jag super-Börja-Om igen då?
Eller har jag ”halva inne” eftersom jag har min barndom där, och därmed några barndomskompisar kvar….?
Hur faan ska man veta vilka val i livet som är ”rätt” och vilka som är ”fel”?
Förut har jag bara ”kastat mej ut” och hoppats att allt ska lösa sej med tiden..
Jag har haft en orubbad TRO på att ”allt löser sej”, och att ”det finns inga hinder – bara Nya Möjligheter”….
Men det är ändå rätt stort att flytta till en ny stad, och det är rätt stort att rycka upp sina barn med rötterna..
Att rycka upp mej själv är det väl inga problem med – jag kan ju alltid vända tillbaka s a s.
Jag ju vet inte ens om dom följer med!
Barnen alltså…..
Jo, Minsting gör nog det….men dom andra två!
Storing följer med all säkerhet inte med, för han ska börja gymnasiet i grannkommunen och är mycket fokuserad på detta. Dessutom trivs han bra hos sin pappa, så det är ett rätt ”enkelt” val. Och mej får han träffa ändå. Han är 16 år och rätt ”flygfärdig” faktiskt….
Mellan är bekymret. Visserligen går han i en rätt ”tråkig” och ”lite stökig” klass, med nästan bara bokstavsbarn i killgänget i klassen (6 killar, 4 har diagnoser…).
Mellan har en bästis, men tycker skolan är pest och pina.
Men att sluta i 8:an och börja ny klass i 9:an….Det är väl inte något önskescenario direkt… Eller?
Å andra sidan skulle han kunna bo hos sin pappa och gå ut 9:an här, fast jag flyttar…och träffa mej varannan helg….
Kanske skulle det stärka relationen mellan honom och hans pappa …?
MEN jag vill inte att han ska gå under av längtan till mej! För han är lite av en ”mamma-gris”….
Å andra sidan är det ändå dags att börja bryta sej loss (för honom)….
Ja, jag skulle kunna bo kvar här 1 år till, men då finns inte Det Jobbet i min hemstad, troligen, och dessutom är jag så otroooligt less på min nuvarande boendesituation så att jag krääääks på den!
Hjälp mej med mina funderingar: För – emot, för – emot. Flytta – stanna kvar? Flytta – stanna kvar?
I morgon ska jag på intervju.
Därefter ska jag titta på lägenheter!!
Mer om det – i morgon kväll!
erviluca #mammatillfyrakillar 