Månadsarkiv: april 2011

….hoppas jag.

Det känns SEGT.

 Livet.

 Som att gå i sirap.Trögt. Jobbigt. Inte roligt. Tråkigt.

Grått.

Det känns som om jag är bakbunden…..

…… och instängd i en bur.

Jag får inte flyga.

Jag får inte luft.

Jag kan inte andas.

Det gör ont. Lite grann. I bröstet.

Kanske sitter där en liten svart gråtklump….

Det är tråkigt. Jobbigt att alltid vara ensam om ansvar. Ensam om att besluta och bestämma. Ensam om förluster och vinster. Ensam om allt!

Jag är fanemej så jävla LESS på att vara ENSAM!

Jag är så jävla i helvete otroooooligt less på att fatta alla beslut, inte ha någon att diskutera med om barnens väl och ve, inte ha någon att diskutera med om LIVET och Viktiga Saker….

Så less på att Bestämma Själv.

Jag är så inihelvete less på att vara ”otrygg”….

…..på att sitta i båten ensam, vid rodret och styra.. ..över höga vågar och i stormar och i regn och blåst…..ingen som tar över ibland, ingen som hjälper till eller stöttar….eller avlöser….eller……..

Jag är….

SÅ

JÄVLA

 LESS!!!

Och trött på att vara Stark och Duktig och Kunnig och Klok och ”Borde-Veta-Kunna-Vara-Bäst-Klok-Lugn-Sansad-och-Vuxen!”

Jag vill inte!

Vill

inte

…..men…..

Jag måste!

Mellan är äckelmagad. Det har han alltid varit. Han var den som aldrig kladdade med saker eller blev smutsig,  som liten – till skillnad från Storing som var ett enda klet hela han – jämt!

Storing älskade att kladda och gegga och undersöka – allt! På alla sätt!

 Minsting med.

Scenario i natt:

-”Jag är TRÖTT!!! Varför får jag aldrig gå och lägga mej?!?” Mellan ligger i soffan och *fräser och svär*

-”Eeeeeh?! Va?!? För VEM får du inte gå och lägga dej, och varför??” frågar jag förvånat.

-”Jag får inte för DEJ!!!” fräser Mellan, som om jag vore dum i huvet för att jag inte FATTAR.

-”Eeeeh?! Nähä!? Har jag sagt det, eller vad?!” Jag förstår ingenting.

-”Näe…..men Minsting sover ju inte!!” fräser Mellan

Nä, det är klart; En 15-åring kan ju inte gå och lägga sej före en snart 12-åring…..Huuuur kunde jag ens TRO det eller TÄNKA så feeeeel!?!?!

-”Jag är TRÖTT!” ropar Minsting hjälpsamt från sitt rum….

-”Gå och tvätta dej, så kan du sen lägga dej FÖRE Mellan”, ropar  jag tillbaka.

Minsting går och tvättar sej, och lägger sej därefter.

Mellan går och tvättar sej….och går in i sitt rum….och så hör jag hur han bryter ihop i någon slags inre utbrott…..

-”Vad är det?!” frågar jag när jag kommer in i Mellans rum, och han står fullt påklädd och dunkar huvudet lätt emot väggen, irriterat.

-”Minsting har äcklat sej i mitt rum!” fräser Mellan.

-”Äcklat sej?! Hur menar du?”

-”Du måste byta lakan! Jag tänker INTE gå och lägga mej i den sängen där Minsting äcklat sej!”

-”Eeeee, nu får du förklara. Jag förstår ingenting. VAD har Minsting gjort i DIN SÄNG?!” frågar jag

-”Han har äcklat sej!!!” fräser Mellan igen.

-”Jag vet inte vad det innebär och betyder. Förklara så att jag förstår”, säger jag igen.

-”Han har varit i mitt rum, och tagit dataspel ur min hylla och slängt dataspel på min säng….. och säkert har han NYST på min säng också! Jag tänker INTE sova i dom lakanen. BYT!”

(Förklaring: Minsting är förkyld)

Jag känner att Mellan laddar upp för ett jävla utbrott, mitt i natten, och min hjärna går i 180 för att begripa vad det är han VILL egentligen och varför han spelar ut det här NU!

Som den terapeut jag är går jag igenom en massa olika idéer i huvudet:

Känner han sej utanför/ensam/övergiven/orättvist behandlad? Har någon varit dum mot honom? Känner han sej inte älskad? Har han råkat ut för något? Är det något han vill berätta/säga men det är svårt att uttrycka?

Eller är han helt enkelt bara trött och irriterad? Och tonårig.

Pust, liksom.

Medan jag försöker ”känna/lyssna av” situationen, springer jag in och ut i Mellan och Minstings rum hit och dit och nattar den ena (Minsting) och kompromissar med den andra (Mellan).

En sak är säker: Jag tänker INTE byta Mellans lakan. Någon måtta får det vara på ”äckel-larvet”!

Och det säger jag till Mellan.

Ska han nu stå och små-dunka huvudet i bokhyllan hela natten? tänker jag och funderar på om jag ska:

…….. ignorera honom, och gå och lägga mej själv……

…….  ELLER försöka få honom att sätta sej ner och prata om vad det är han funderar på……

…….  ELLER ilsket fräsa: ”Gå och lägg dej, ungjävel!”

Mitt inre pendlar mellan dom här tre alternativen och min intuition säger……ingenting. Nada. Den har redan gått och lagt sej.

Till slut säger jag:

-”Sätt dej ner här Mellan”, och så sätter jag mej själv på hans säng och klappar på sängen bredvid mej.

Sen försöker jag PRATA:

-”Är du ledsen för något? Arg? Är det något du vill PRATA om?”

Mellan bara fräser:

-”Äh! Lägg av! Du är inte på ditt jobb nu!!”

Jag suckar. Näe, jag är inte på mitt jobb, men hjärnan har jag med mej, och den sitter där den sitter med alla tankar som går igång….

-”Jag LOVAR dej att Minsting inte har nyst i din säng!” säger jag så övertygande jag kan.

– ”Jag lovar! 100 %. Jag lovar också att han inte legat i din säng eller ens tagit i din säng….Han har bara lånat dina pc-spel – utan lov – och det får han ju inte! Men han har inte nuddat din säng!”

Till slut är Mellan antingen övertygad om sängens duglighet, eller så är han helt enkelt bara sån inihelvetes trött, så han lägger sej….och somnar.

Puh!

Var det Någon som sa att det var enkelt att vara förälder?

Någon?!

 *tittar mej HOTFULLT omkring*

Nä, tänkte väl det….

Jag är en otroooligt Ovanlig Mamma. Kanske Den Enda i sitt slag.

 Forskare borde springa runt här och undersöka mej och mina barn, och kolla upp oss om 2 år, 5 år, 10 år och 30 år……

För HUUUUR är det för barn att växa upp med en mamma som struntar i att det är stökigt och som INTE blir galen på smulor i köket och som INTE tjatar om städning…….

……….. och som INTE bryr sej ett skit om HÖGAR av jätteskor i hallen – mitt framför dörren?

Det borde vara jätteintressant att Undersöka vad det blir av sådana här söner….

Visserligen bor dom då och då hos en pappa som har golv som man kan operera på, och undanplockat så man undrar om man kommit till IKEA:s rumsvisningar….

….men ändå!?!

Det ligger grejer och saker överallt ofta, men vi klättrar glatt över dom, eller puttar dom lite åt sidan…..

Vi glömmer stänga skåpsdörrar och torka undan smulor, men det går bra ändå!

Vette faan hur vi överlever…….

….. när jag hör hur andra föräldrar fullkomligt bryter ihop av några glas på vardagsrumsborden och tallrikar i barnens rum och kläder på golvet…..och hur dom tjatar om hur viktigt det är att Städa….

Så jag funderar:

Är det bara JAG som är så här, och som inte retar mej på stök och bök och sånt?

Troligen är det så.

Jag är Unik i mitt slag.

Troligen kommer mina söner att bli Pedanter av värsta sort…..

….he he he….

Värsta tonårsupproret mot ”Slarv-mamman”:

     Pedantiska, Superorganiserade och Planerande söner…

*ryser*

Jag kör fram bilen nära dörren, för att lasta ur alla kassar ur bilen….Det är egentligen GÅNG-vägar där, men man FÅR köra in för att ”lasta av”. Det har jag gjort förut, och det kommer jag att göra igen.

Jag ser en ”gubbe” komma åkande i sin permobil, så jag ställer bilen lite åt sidan på gångvägen så att han ska få plats att åka förbi på gångvägen….

Jag lastar ur bilen och går in med varorna i min lägenhet. När jag kommer ut igen kör gubben precis förbi min bil – fast på ANDRA sidan! Två hjul måste då köra liiiiite grann på gräsmattan….Oj oj oj!

Han fräser något surt åt mej om att jag står i vägen och att man inte får parkera på gångvägarna.

Då nästan svartnar det för ögonen och det börjar ryka ur öronen, och hela kroppen ställs in på ”ANFAAAAALLL!!”.

Jag lyfter upp gubben ur permobilen och kastar iväg honom. Han flyyyyger i en stor båge över hela gräsmattan.

Sen klättrar jag upp på permobilen och hoppar på den, boxar på den och sparkar på den, samtidigt som jag skriker rätt ut….någon slags Tarzan-vrål:

-”AEAAAAEEEEEAAAAAEEEEEEAAAAAAA!!!”

Så hoppar jag in i bilen och kör över permobilen flera gånger – fram och tillbaka, fram och tillbaka.

När den är tillräckligt tillbucklad, kliver jag ur bilen igen och lyfter även upp permobilen och kastar iväg den så att den hamnar precis intill gubben som ligger kvar där han hamnade, och bara gapar.

Jag ser hur han fingrar efter sin mobil, men jag tar några stora kliv fram till honom, rycker mobilen ur hans hand och slänger den mot garageväggen så att den går i tusen bitar.

Jag tittar med iskylig blick på gubben och fräser:

-”Skaffa ett liv!”

…..och sen går jag in….och smäller igen dörren!

Bilen får stå kvar på gångvägen, en timme extra….ba´fatt!!

Och gubben vågar inte säga ”yxskaft” till mej resten av sitt liv!

Typ.

 ………………………………………………………………………

Så VILLE jag göra iallafall…..när gubben fräste….

…för att du vågar berätta om din utsatthet som barn, för att du orkar berätta för oss alla om dina svåra upplevelser. Att vara utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare OCH styvfar måste vara helvetet på jorden! Att vara utsatt för den som ska göra en duktig och bra, som älskar ens mamma, och som mamma älskar. Den som ska uppfostra en, och den som var med dig nästan dygnet runt (utom i skolan)…. Usch, vilket svek (av honom)!

Du är modig, Patrik. Och du hjälper alla dom barn som utsätts idag, genom att du berättar, för kanske vågar dom också då….eller så känner dom sej bara ”mindre konstiga” och känner kanske ”mindre skam” när dom förstår hur svårt det var för dej….för då förstår dom både att dom inte är ensamma….och så förstår dom hur svårt det är för ALLA att berätta……

…..och när en Kändis har varit utsatt, och vågar berätta om det, visar det ju att ”vem-som-helst” kan bli utsatt….Man är inte Extra dålig eller ful eller konstig….Vem-som-helst kan bli utsatt – t o m en snygg höjdhoppare!

Tack, Patrik! Du hjälper både dagens och gårdagens utsatta barn genom att du vågar berätta. Det är modigt och starkt och jag hoppas det också hjälper dej.

Hoppas också att du får mer stöd än påhopp när du nu berättar detta, och att Människors rädslor inte tar över och kastar för mycket skit på dej.

Du är värd allt stöd i världen av alla oss andra!

Tack igen.

Jag har jobbat med utsatta barn i 22 år….Dom finns och dom fortsätter finnas. Och dom behöver Modiga Män som du! Vuxna offer som vågar berätta. Styrkekramar till dej!

Tack!

Så fort jag är med Minsting får jag ta del av hans härliga  Funderingar, för dom ploppar upp som små bubblor heeeela tiden, oavbrutet:

-”Mamma, det är så jobbigt med grenar, för dom sitter så hårt på träden! När man ska ha en gren så håller den sej liksom fast – skithårt!”

-”Mamma, jag känner faktiskt hur jorden rör sej….” *känner efter noga* ”Ja, faktiskt – det gör jag!” *glad*

-”Jag skulle vilja vara hund för en dag….fast då skulle jag vilja vara DIN hund! För då skulle jag kunna kissa och bajsa var jag vill!”

-”Men, det får man ju inte när man är hund! Man får inte kissa och bajsa inomhus!” säger jag då.

-”Jamen, jag skulle inte vara rumsren….och det var ju bara för en dag!…..och så vill jag så gärna lära mej skälliska…och lyssna på vad hundarna pratar om…..”

-”Mamma, om man har ena armen UTANFÖR atmosfären och andra armen INNANFÖR atmosfären…Hur blir det då, tror du? Tror du att man liksom blir sprängd på ena sidan men inte på andra? Eller skulle man liksom sätta ut näsan innanför och andas, och sen vrida på huvudet och inte kunna andas?”

-”Mamma, varför får inte vi följa med till Stenis? Är det för att ni vill ha sex hela tiden?” *skrattar*

Själv sätter jag i halsen, harklar mej och säger:

-”Eeeee, ja det är ju det enda vi vill förstår du väl!! Ha ha ha ha ha!….Närå!……”

Om du är havet så är jag båten

om du är skrattet så är jag gråten

Om du är vågor så är jag stranden

om du är armen så är jag handen

Om du är himlen så är jag stjärnor

om du är måsar så är jag tärnor

Om du är orden så är jag rösten

om du är våren så är jag hösten

Om du är grunden så är jag huset

om du är mörkret så är jag ljuset

Vi hör ihop som dag och natt

du är mitt allt – du är min skatt

Det som blev över…

……sen…

……efteråt……..

…..när jag försökte förstå….

…….var:

       ”ÄH!”

precis så

bara

typ

….när jag inte svarar i telefonen….

Grejen är ju att jag gillar inte att prata i telefonen, gillar inte att svara i telefonen och skulle helst vilja leva utan telefon helt!

Men jag vill ju prata med honom när vi inte träffas! Så jag måste ju svara juh!

Jag får lite lätt ångest när telefonen ringer – känner mej stressad.

Det är som om telefonen skriker: ”KRAAAAAV!!!”.

 Fast det gör den ju inte.

Visst kan jag analysera min ”telefon-noja”, och kanske den  t o m går att ”bota” …….

……..men jag har haft en ”avog” inställning till telefoner nästan hela livet…

…….och det blev MYCKET VÄRRE när barnen var små, för så fort jag ens tänkte ”telefon”, så Hände det något:

 Någon ramlade/slog sej i huvudet/skrek/slog sin bror/drog ner ett varmt strykjärn från en strykbräda (Ha ha ha! Nu skojade jag! Vad skulle jag stryka??)….

….och stressen ökade mastodont-artat.

Telefon = KRAV! = STRESS!

That´s it!

Josefin Craaford lider av samma åkomma. Skönt att höra att man inte är ensam, tänkte jag när hon berättade det på ”Vakna med The Voice”.

Typ.

JAG skulle klara mej utan telefon….

……om alla som ville kommunicera med mej, mailade, SMS:ade eller chattade istället.

Men det vill ni inte.

Ni telefon-bögar!

Ni som har telefonen klistrad till örat dygnet runt, och som inte kan ta ett steg utan att kolla i telefonen att steget var åt rätt håll…typ.

Ni får prata hur mycket ni vill, med vem ni vill, och hur ni vill….Jag bryr mej inte.

Men jag TYCKER INTE OM att prata i telefonen!

Får ”ångest light” av det.

Sorry, Stenis!

Men så är det.

Så jag tror jag kommer att fortsätta ”glömma sätta på ljudet”……

……..  och ”glömma telefonen på jobbet”……

 ……..och ”glömma telefonen….” lite här och där…..

……för jag har någon slags inbyggd ”glömmighet” vad gäller telefonen…..

Och när jag upptäcker att jag glömt den någonstans, suckar jag lite (lättat) och känner:

  ”Oj då….” , typ.

Och inte ens när älskade Stenis ringer, känns det enkelt.

 Faktiskt.

 Det är lite bökigt och lite jobbigt att svara i telefonen , och att prata i telefonen – alltid!

Svårt att förklara det på annat sätt än att det är lite ”ångest light” över det….

Det är bättre på jobbet. Då svarar jag och är mitt ”jobb-jag”, och då är det lättare att hantera. Men ingen njutning eller självklarhet.

 Men det är lika jobbigt att ringa upp någon där.

 Jag gör det, för jag måste, men det tar emot.

 Varje gång.

Begripligt?

Inte?!

Näe, inte för mej heller….

….men det är som det är….

….och jag tycker nog att jag är rätt okey ändå….

Levnadsduglig.

Typ.

Det blev en sen långpromenad. Men det gör ju inget, när det är så ljust, tänkte jag.

Så jag knatade in i skogen – på Långa Skogspromenaden.

Hundarna gjorde saltomortaler av LYCKA: ”Skogspromenaden!!! JIPPI!!”

Mitt i skogen kom jag att tänka på VARGARNA!

Shit bah!

För någon vecka sedan blev en hund uppäten/dödad av en varg rätt nära här…..

…..och det stod om det i Tidningen….

…..och ”folk” sa att dom inte vågade gå ut med sina hundar längre – iallafall inte i skogen – och iallafall inte okopplade (vilket man inte ens FÅR, när det är vår! *harkel*)…..

Nåja.

Mitt i skogen, på kvällen, med två okopplade hundar, försökte jag skapa en Plan.

Planen för vad jag ska göra om Vargen kommer!

I tidningen stod det att man skulle ”låta” och ”vifta” ,har jag för mej…..eller var det ”vifta INTE!”??? Näe, jag minns inte – skit i viftandet!.

 Jag är nästan säker på att man skulle ”PRATA HÖGT” för att vargarna skulle förstå att man var människa:

-”Titta här! JAG HAR TVÅ ARMAR OCH TVÅ BEN OCH INGEN PÄLS. JAG ÄR ALLTSÅ INGEN VARG!” skulle jag säga…

…..sen skulle man gå EMOT  vargen…..eller var det ifrån??? Jag minns inte….

Man skulle iallafall inte springa ifrån, för då skulle dom känna jaga-instinkt….Så min ”flykt-instinkt” måste jag ”hålla i”. Hårt. Och andas djupt. Och fokusera på Planen.

Det jag bestämde mej för  var att klättra upp i ett träd. För jag tror varken jag skulle våga gå EMOT eller IFRÅN vargar, och prata högt, samtidigt.

Så min plan blev:

Klättra upp i ett träd. Överge hundarna.

 ”Förlåt mej hundarna, men jag skulle faktiskt överge er om det kom några vargar…

……och så skulle jag klättra upp i ett träd”.

Nu är det så att jag är ingen hejjare på att klättra i träd, och har troligen aldrig varit det. Dessutom är jag höjdrädd, men jag utgår ifrån att ADRENALIN-påslaget, som det skulle innebära att träffar ett par vargar i skogen, skulle göra att jag FLÖG upp i ett träd….

….så jag började titta efter klätterbara träd.

Vet ni hur många klätterbara träd det finns i en skog? I allafall i ”min” skog.

Inte många.

För det är mest bara tallar. Som är alldeles ”nakna” nedtill.

Jag tänkte på mina skor. Om jag skulle kasta av mej dom eller ha dom på mej….men så tänkte jag att det ”ger sej” nog….

Sen funderade jag på hur länge jag skulle sitta i trädet  – kanske hela natten!? – och hur det skulle kännas att se sina hundar bli sönderslitna och uppätna av vargar…..

Sen var jag hemma igen.

Ouppflugen och med ouppätna hundar.

Puh!