Månadsarkiv: mars 2011

…..när det enda lilla enkla man vill är att bli älskad?

Fullt ut.

Från topp till tå.

Helt.

Varför är det så lätt för mej att älska andra, när det tycks vara så svårt att älska mej?

Det sitter gråt bakom ögonen, i halsen, i bröstet….fyller hela huvudet och skapar värk….men det är som om jag inte hittar ”gråt-knappen”…..

….det är som om gråten har fastnat…..i bröstet

Kanske orkar jag bara inte mer….inte längre….inte fler gånger…

Orkar inte vara jag.

Orkar inte vara feg.

Orkar inte vara stark…..eller för för stark….

Stänger alla dörrar.

Låser alla fönster.

Stänger av. Stänger ner. Slutar känna.

Känner bara en frustrerande pulserande smärta i bröstet….och en stor sorg någonstans därinne…en sorg som vill ut… men som fastnat….

En sorg utan ord

Jag är utan ord.

Jag är ensam.

Alltid ensam.

Vad kom först: Hönan eller ägget?

Jag har alltid först velat flytta av en Anledning – typ den skola jag ska gå i ligger där, eller jag VILL bo där, för det är så fint, eller ”husen är billigare där” osv.

En del får ett bättre jobb och flyttar till Nya Staden pga jobbet…

Jag har först velat till Staden och SEN fixat jobbet där. Troligen haft tur, eller bara halkat på en massa bananskal…

NU funderade jag alltså på att flytta till Mammas Stad (där jag för övrigt är uppvuxen) och ”HOPPSAN!” så bodde visst Stenis där också. Vilken lycklig slump, liksom?!

Så då var det det där med ”VAR ska jag bo?” och så tittade jag på en lägenhet idag, men den var lite för trång….

Men så tänkte jag, sådär lite småklokt och genomtänkt och planerande (som man bör vara/göra…):”Jag måste ju ha ett jobb också!”….så då gick jag ut på nätet och kollade på Stadens hemsida och klickade mej fram till Socialtjänsten….eftersom jag jobbar inom Socialtjänsten nu, och trivs!

Döm om min FÖRVÅNING när dom precis har ”omorganiserat” och behöver ”ett antal nya socialsekreterare” inom Barn- och familj…. (där jag nu jobbar, visserligen som behandlare, men vaddå?! Man kan väl inte få ALLT serverat på silverfat….)….

Är det inte konstigt?! Slumpen? Ödet??

Så nyss slängde jag iväg en jobb-ansökan, och nu är det bara att vänta….

Men Stenis är DUM…..för när jag frågade:

-”Vad tänker du?” (om att jag funderar på att flytta dit)

så svarade han: – ”Jag vet inte….”.

”Öööööööööööö!” !!!!    ( = *tutar i en tuta med högt ljud* )

 Fel svar!!!

Jag trodde han skulle hoppa högt av lycka och glädje…..

*suckar besviket*

Släng dej i väggen, Stenis!

 (ja, jag skämtar lite om det, men egentligen är jag LEDSEN)

Jag hade tänkt sälja min bostadsrätt och skaffa en hyresrätt, för jag behöver pengarna och tycker inte längre om att ha lån på detta sätt…

Vill dessutom inte ”fixa allt själv” som man måste när man äger själv….

Så jag ställde mej i bostadskö där jag bor….och jag visste också då att dom hyresrätter som finns är mest i ett ”dåligt område”, men jag tänkte att jag ”får stå ut” tills…..det blir bättre liksom….

….men så tänkte jag ”slänga ut” en ansökan om bostad till mammas/Stenis stad också – som en chansning…ba´fatt se om det gick, liksom….och för att mamma kanske ”behöver mej”….och lite så….Gott och blandat, liksom….

Jag såg en läcker lägenhet mitt i staden på blocket, och bostadshusets ägarinna ville att man skulle skriva ett personligt brev som ansökan, så jag gjorde det….och tänkte att jag ”nog inte har någon chans” eftersom jag precis haft med Kronofogden att göra, bor inte i staden osv, men jag berättade hur jag tänkte och planerade osv.

Idag ringde hon.

 I morgon ska jag titta på lägenheten!

Shit bah!

Det  tänkte jag ALDRIG på när jag var ung. Då var jag bara UNG OCH KÄR när jag var kär:

Nema problema. Leva för dagen. Carpe Diem så det stänkte om det. Kärleken var allt!

Men sen blev jag äldre…och under den tiden levde jag i livet…märkte att det ”inte är så enkelt”….Kanske inte alltid helt svårt heller – bara ibland – men mycket MER än jag någonsin trott….

…..  det är väl TUR att man inte VET OM alla svårigheter som KAN kanta ens väg i livet, för då skulle man kanske lägga sej ner och dö från början…liksom….

Nåja.

När man blir kär är det ju i EN PERSON man blir kär. Men det räcker inte med det, för det är faktiskt en hel släkt man får på köpet….

….så människor i Andra Länder är rätt kloka egentligen…att dom utser en fru/man åt sina barn…och då funderar dom igenom noga att det är en Bra SLÄKT….fast kanske mest ekonomiskt då….vet inte….

Men man gifter faktiskt in sej i en släkt. Man påverkas av sin mans/frus föräldrar, syskon och diverse allehanda andra människor, och löst folk, som också hör till….och det gäller att dom är ”bra”, och att man trivs ihop….

…för om man INTE trivs med sin partners släkt, och vänner, är det bökigt och stökigt och svårt….

—————————————————————————————-

Idag har jag träffat Stenis släkt. Me like! Tummen upp! Det känns bra.

Varma goa människor med mycket humor – precis som Stenis själv.

Jag ”tar” dom!

Allihop.

När exets farfar försvann i förrgår, väcktes tankarna kring min egen mamma, och kring mej själv också faktiskt…men framförallt kring mamma, förstås, för hon är ju nästintill jämngammal med exets föräldrar.

Min mamma har aldrig visat några tecken på senilitet, medan hon har haft allehanda ”småkrämpor” fysiskt, som varit jobbiga för henne. Men inte något ”värre” s a s…

Hon går sina långa promenader varje dag, och cyklar några kilometer varje dag, när det inte är is och snö. Att hindra henne från promenaderna vore nästan att ”ta död” på henne….

När hon sist hade feber och var snorig sa jag till henne i telefonen:

-”Men då avstår du väl från promenaden idag?”

 Då svarade hon: -”Men, den är redan avklarad!”

Hon fick en mobil av oss döttrar för flera flera år sedan, att ha med sej när hon går ut på sina promenader, ”utifallatt”….men ”den ringde aldrig”….och sen glömde hon hur den fungerade och la undan den…

Så fick hon en ny mobil för ett par år sedan, av min äldsta son, men den var ”för komplicerad” så den har hon heller aldrig med sej….

När exets mamma och pappa nu snurrat till det riktigt för sej, och dom bor i Kalmar och exet i Stockholm….så börjar jag tänka på MIN mamma och på mej själv….och har funderingar kring om jag ska flytta….närmare, för att inte säga nästintill….

Stenis bor i samma stad som min mamma…så det vore ju att ”göra två flugor på smällen”….ha ha ha…*harkel*… Jag skulle kunna titta till mamma lite då och då och hjälpa till när det behövs, och så skulle Stenis och mitt liv förenklas något…troligen…

….fast det är rätt bra som det är också….faktiskt…

….iallafall när jag är hos honom…som nu! 🙂 ……

Jag funderar vidare…ibland hjälper Ödet eller Slumpen till…vi får se….

Det är ju inte bara JAG som måste förändra mitt liv i så fall, utan också mina barns liv ställs på ände, och ”möbleras om”….så kanske jag måste tänka ”två varv extra”….fast bara kanske….för….

……”TÄNKER MAN FÖR MYCKET PÅ NÄSTA STEG BLIR MAN LÄTT STÅENDE PÅ ETT BEN”….

…och då tappar man ju balansen!

Juh!

Jag ringde Grabbarna Grus´ pappa igår för att meddela vad jag köpt/inte köpt till Mellan i födelsedagspresent. Då berättade han att det var ”lite rörigt” med hans föräldrar. Så berättade han vidare att båda föräldrarna blivit mer och mer vimsiga dom sista åren. Hans mamma vet att hon är senil, men hans pappa har inte riktigt förstått hur det är med honom. Han har ju fått hjälpa sin fru dom senaste åren: ”Jag kan väl inte vara förvirrad också!?” Typ.

Båda är helt klara i huvudet av och till, men så snurrar det till inom vissa områden, eller vid vissa tillfällen, och så blir det heltokigt.

Båda är f d chefer och ”fiiiiina människor” utåt, och tycker det är mycket jobbigt att livet ”krackelerar” på detta sätt.

Förstås.

Det måste vara hemskt att VETA att man snurrar till det fullkomligt av och till, och att man själv inte kan styra det.

Usch!

Nåja.

Igår morse hade min EX svärfar gått ut på morgonen för att ”fixa el-räkningen” (eftersom elen varit avstängd i 3 veckor…hur dom nu klarat det i denna kyla…två äldre människor….) och hade sedan inte kommit tillbaka. Ingen visste var han var och han hade inte hört av sej.

Jag tänkte på det mycket efteråt…Det här med att bli gammal, att förlora sina funktioner, att bli förvirrad….att inte klara av Livet plötsligt….

….och jag tänkte vidare…USCH! Och jag kände att om jag börjar bli förvirrad (på DET sättet!) för jag är redan rätt ”förvirrad”…..så tror jag att jag skulle ta mitt eget liv. Faktiskt.

För varför ska man leva när det inte fungerar, och man liksom har allt ”bakom sej”? Man har ”levt färdigt” – gjort sitt.

Jag tog en diskussion med Minsting om det här och hur det skulle vara osv…..Han sa att ”man kan ju inte göra självmord om man har BARN!!”

Och det höll jag med om……..”…..men om barnen är vuxna och har egna barn och alla klarar sej bra?” tyckte jag……”….och om man inte är rädd för döden och tycker att man inte har något att leva för….och bara är till besvär….varför ska man leva då?”….

Han tyckte INTE att det var okey att man tog livet av sej i vilket fall som helst. Och jag poängterade att jag inte hade såna tankar om mej själv…

… men jag skulle inte bli förvånad om det är just det som hans farfar gjort….

Bara Minsting hemma i nästan en vecka. Han njuuuuuter i fulla drag! Jag får höra ALLA hans tankar och åsikter utan att det finns storebröder som avbryter och tycker att han är ”barnslig” eller ”dum-i-huvet”…..

Minsting äääälskar att prata, fundera högt, fråga, berätta. Minsting är supersocial! Han älskar människor och att umgås.

Vi åker till Täby Centrum, för vi ska handla presenter till Mellan, som fyller 15 år i morgon.

Minsting pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar  pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar…………..

Här är några av Minstings funderingar:

-”Mamma, det är mycket roligare att prata med dej än med pappa, för du LYSSNAR verkligen! Du ställer frågor och säger vad du tycker och tänker och det är så kul. Pappa säger bara ”mmmmmmm” och sen ser man att han inte lyssnar….och då säger jag ”pappa! pappa! pappa!” och då blir han sur för att jag tjatar!”

-”Det är ju synd….Han kommer nog att ångra att han inte lyssnade när ni blir äldre….tror jag”, säger jag.

…………………………………………………………………………………………….

-”Mamma, vad tänker du på när du hör den här musiken:    *nynnar*?”

-”Eeee, jag tänker faktiskt på filmen ””Trollkarlens lärling där Musse Pigg är lärlingen”….Varför undrar du?”

-”På SO:n idag fick vi lyssna på den och så frågade läraren vad vi tänkte på och då sa jag att jag tänkte på ”Percy Jackson”.

-”Percy Jackson? Vem är det?”

-”Du vet den där filmen där…….”  Han babblar på…..

……………………………………………………………….

-”Mamma, du är världens bästa mamma! Jag älskar dej!”

-”Vad härligt att du tycker det! Jag älskar dej också. Jättemycket!”

……………………………………………………………….

-”Mamma, pappa säger att du var smal när ni träffades – var du det?”

-”Ja, det var jag. Är jag tjock nu då, eller?”

-”Näe….men inte smal heller direkt….Du är….gosig (!) nu…..”

………………………………………………………………..

-”Du vet den där hunden….Milko! eller vad han hette….den där med choklad……?”

-”En hund med choklad?….menar du Pucko?”

-”Nej, inte han….den där bruna, gamla….du vet….godis…choklad….MARABOU!”

-”Jahaaaaa….Marabou! Han! Ja?”

-”Han var så fin….fast gammal….och så vinglade han när han gick…..”

-”Ja, för han hade så ont i höfterna och var så gammal….”

-”Dog han?”

-”Ja, han dog…..han var 16 år gammal….Det är gammalt för en labrador….”

-”Vad synd….att han dog….för han var så fin….”

-”Ja, det var synd….”

…………………………………………………………………………

-”Tror du att Mellan skulle gilla den här tröjan?” frågar jag.

Minsting tittar noga…..

-”Nej, han skulle nog säga att den är…bögig….för dom där rutiga sakerna…..”

-”Du  menar ränderna?”

-”Ja. Han skulle säga att dom var bögiga.”

Jag förstår precis vad han menar, och ser Mellan framför mej konstatera: ”Bögigt!” Jag hänger tillbaka tröjan.

……………………………………………………………………………………..

-”Mamma, Sebbes hund fick cancer…..”

-”Jaha?”

-”Sen dog den….”

-”Vad sorgligt….”

-”Fast sen skaffade dom ingen ny hund, utan nu har dom en katt!”

-”Ja, dom kanske tyckte det var för mycket jobb med en hund…dom kanske inte har tid….”

-”Meh! Dom klappar ju aldrig katten!”

-”Hur vet du det?”

-”För jag har aldrig sett Sebbe klappa den….”

-”Jamen, brukar du klappa Flisa när Sebbe är hos dej?”

*Minsting tänker*

-”Näe…..”

-”Då kanske han tror att du aldrig klappar Flisa…..”

-”Fast det gör jag ju!”

-”Jamen, inte när Sebbe är här, och han klappar inte sin katt när du är hos honom….Det betyder ju inte att han aldrig klappar katten…”

-”Näe, det förstås………Fast jag tror inte Sebbe klappar katten då heller….”

-”Varför tror du inte det?”

-”För han är så…..oklappig!”

-”Katten?”

-”Näe, Sebbe.”

………………………………………………………………………….

Ibland sitter dom nästan som två figurer, på varsin axel, och viskar i mina öron om det som jag Borde göra…Svart tycker att jag ska vara olydig eller olaglig…Vitt tycker att jag ska vara lydig och laglig. 

En del människor  tycks bara LANDA i att vara Rätt. Att vara Laglydig. Att inte bryta mot Sanningen/Lagen/Livet – att alltid vara vit och ”trogen”. Det är så Självklart för dom.

Andra har en ständig kamp mellan det Goda och det Onda inom sej: ”Ska jag? Ska jag inte?”

Och ytterligare ett gäng har valt den svarta sidan. Ständigt den svarta…onda, olydiga…

Frågor:

Att åka med en oskattad bil – Rätt eller Fel?

Att ”låna” arbetsplatsens bil i det privata, fast man inte får – Rätt eller Fel?

Att leva på kredit – Rätt eller Fel?

Att planera i smyg Vissa Saker – Rätt eller Fel?

Att leeee åt den man är arg på – Rätt eller Fel?

Att skratta fast man är ledsen – Rätt eller Fel?

Att banta fast man är smal – Rätt eller Fel?

Att vara hemma från jobbet och säga att man är sjuk, fast man är frisk – Rätt eller Fel?

Att säga att man trivs, fast man vantrivs – Rätt eller Fel?

Att ta lite smågodis i godisaffären och äta direkt, när man ändå plockar i påsen – Rätt eller Fel?

Att dricka upp läsken i affären, för man ska ändå betala den sen – Rätt eller Fel?

Än sån länge har han supergod självkänsla, TROTS att han har två äldre bröder som gör sitt bästa för att ”trycka dit honom” av och till….

Han ”tål” rätt mycket, Minsting, och sopar av sej retet från storebröderna som någon som fått ett hårstrå extra på axeln: ”Borst borst”.

Kritik rinner av honom som vatten på en gås – íallafall när storebröderna kör sina haranger:

-”Åååå, vad du är BARNSLIG! ÅÅåååååå, sådär var INTE jag när jag var i DIN ålder – jag var MYCKET mognare! Tjockis! Fetis!” (näe, så ”får” dom inte säga och jag stoppar det och pratar allvar med dom av och till…men det kommer ändå…)…..”Du borde träna! Men huuuuur ser du ut?!? Ååååå, vad du är töntig! Ska HAN följa med?? Åååå, vad piiinsamt!” osv

Det är inte lätt att ha två tonårs-storebröder. Men just han klarar det galant! Parerar det snyggt, och ”stänger av öronen”, vilket leder till att bröderna suckar:

-”Ärú döv, eller?! Du hör ju ingenting! Har´u vax i öronen, eller?! Er`u hörselskadad?!”

Men det hör han inte heller….

Den här veckan är Storing hos sin pappa och Mellan hos sin storebror. Minsting är ensam hos mej, och han njuuuuuter:

-”Är du lycklig nu när du bara har MEJ?!” suckar han lyckligt när vi sitter framför TV:n.

-”Jaaa!” säger jag

-”Och så behöver du inte slösa så mycket pengar heller”, konstaterar han sedan.

Innan han går till skolan tittar han sej i hallspegeln, gör en ”snygg min” och gör ”tummen upp” till sej själv:

-”Tjena Snygging!” säger han till sin spegelbild, och blinkar.

Så borde jag också göra varje morgon innan jag går till jobbet…..

Han har verkligen en härlig självkänsla. Jag önskar och hoppas att det inte går över när han snart kliver in i förpubertet och puberteten…..Det är ju så lätt att bli självkritisk i den åldern….OCH kritisk mot andra….

–