Månadsarkiv: mars 2011

Jag slänger på mej mina avklippta joggingbyxor och en grå t-shirt med vita prickar på, sätter upp håret, på med skorna och ska precis gå ut till gymmet, då jag slänger en blick på mej själv i den stora spegeln:

-”Meh! VA FAAN!!??” har jag lust att skrika.

Rätt ut, bah!

Jag känner mej ju rätt så snygg, och smal…..Dessutom lite smått sexig, faktiskt….och framförallt känner jag mej INTE gammal – absolut inte som en tant!

Men vad säger spegeln?

Spegeln säger: ”TANT med bula-mage. Punkt.”

Jag går närmare och tittar mej i ansiktet. Stirrar på mej….

Tänker: ”Njaaaa, rätt okey ändå…inte helt ful….” och så backar jag och fram kommer ”TANT med bula-mage. Punkt”

-”Va faan!?” liksom. ”Varifrån kom HON!?!?”

Jag går beslutsamt ut genom dörren, in i gym-salen.

Springer på bandet – länge. Svettas!

 Springer nog rätt snyggt

Faktiskt.

Håller in magen och känner mej smal och snygg.

 Hepp!

Går till vågen – väger mej:

 ”Jävla skitvåg!! Den och spegeln kan dra åt helvete!! Jag vet inte varför dom sammangaddat sej, men det har dom iallafall!”

Funderar på om jag måste byta gym……

…..med bättre speglar….

…………………………………………………………………………………..

Gymmar för magen och ryggen och armarna.

Riktigt KÄNNER hur fettet rinner av mej.

Streeeeeeeetchar.

 Fast bara lite. För det är tråkigt. Och segt.

Går in i omklädningsrummet.

 Jag vickar säkert lite extra på min snygga rumpa på vägen dit….

…men tappar nästan andan igen när SAMMA TANT med bula-mage dyker upp i speglarna i omklädningsrummet!!!

-”VA FAAN!?!?”

Duschar. Ser mej själv i spegeln från duschen: *Gråååååter inombords*

 Tar då beslutet: Upphäva livet. Sluta existera. Man får inte se ut som jag och fortsätta leva. Punkt.

Suck!

Kroppen suger!

Fett!

Uäck!

Vi går en kort bit tillsammans när Minsting ska gå till skolan. Han vill ta med sej en pistol som han hittade i hallen på morgonen. Jag säger

-”Nej, ni får inte ha vapen i skolan, och det blir så upprörda känslor!”

-”Men om jag bara har den i väskan och tar hem den till pappa då?”

-”Ja, om du lovar att inte ta fram den i skolan. Jag vill inte ha en massa upprörda samtal hit och dit…”

-”Varför blir dom så upprörda över en liten  plastpistol?” frågar Minsting

-”Det är många som är väldigt EMOT vapen och våld och sånt….kanske speciellt om man har en massa döttrar och inte har upplevt pistol-lekar hemma….” funderar jag…

-”Vad löjligt!” säger Minsting.

-”Nja…egentligen inte…för jag är ju  också helt emot våld och vapen och sånt…så jag förstår tänket, liksom….

…..och när Stora Storebror föddes hade jag bestämt att han inte skulle få ha några vapen alls. Jag var helt emot sånt. Han skulle bli en varm och kärleksfull människa, som inte gillade krig och våld och sånt, hade jag bestämt..

…..Men sen började han ta upp  pinnar från marken och skjuta med….och jag sa först ”nej”, men lät det sen ske…..

….sen började han bygga legopistoler…

….och så fick alla hans kompisar vattenpistoler….och då köpte jag också en…och en till…

….och sen ville han vara med och leka krig med sina kompisar, så då fick han EN pistol iallafall…..efter långa samtal om krigets fasor och våld och sånt….

Googlad bild. Jag vet inte vilka barnen är.

Sonen förklarade tröstande för mej: ‘Men det är ju inte På Riktigt, mamma! Vi bara LEKER!’…

….sen blev det ett vapen till, och ett till…..och sen blev det en kulspruta, några svärd och ett gevär….

…så blev det stridsgubbar av olika sorter och våldsgubbar…..

…så kom det fler söner….och ytterligare någon till….

…och NU är det en hel låda med vapen i garderoben, massor av våldsspel på datorer och allehanda spelmaskiner och inga begränsningar alls nästan!

…men jag är fortfarande EMOT våld och vapen och sånt….”

Minsting tittar på mej och ler förstående:

-”Men vi är ju också emot krig och våld och sånt…Vi FÖRSTÅR ju att det inte är på riktigt, att det bara är på låtsas! Vi kan skilja på Verklighet och Fantasi!”

Han säger det lite tröstande…som om han tänker att jag ”gav upp” och att jag nu tror att jag har ett gäng ”våldsmän” hemma….

-”Ja, jo, jag vet….Jag har förstått med åren att pojkar behöver leka dom här lekarna…För ni är ju fina och kärleksfulla killar allihop! Och ingen av er vill bli soldat eller slåss eller vill döda någon…..”

-”Vilken tur att du ändrade dej, för det är ju skitkul att skjuta ihjäl folk!” säger Minsting

….och lägger sedan förklarande till:

 ”….i spelet alltså!”

Jag är ju bara en mamma som inte riktigt förstår det där med våld och annan liknande njutning…

Jag bara tycker den här bilden var så….slående!

Ba´fatt vi har alla våra fel och brister…….. så väntar man på Den Perfekta Mannen/Kvinnan så……lär man få vänta…..

Oj oj oj!

Jag kanske skulle bli lärare när jag blir ”stor”….

Nu har jag förklarat vad ränta är för Mellan. Han fick ”låtsas-låna” pengar på en bank för att köpa en ny snygg dator…

Och……..DALAAAAAA!

Nu fattar han!

Så sjönk han ihop igen:

-”Jag vill inte gå till skolan i morgon!”

-”Varför?!?”

-”För vi har redovisning i svenska…”

-”Har du inte gjort svenskan heller?”

-”………jo, men…..jag vill inte prata inför hela klassen!”

Mellan är rätt blyg. För att inte säga v ä l d i g t  blyg.

-”Vad ska du prata om?”

-”PRAO:n”

-”Men det är ju KUL! Du hade ju skitkul på PRAO:n!”

-”Ja….men jag VILL INTE prata inför klassen! Jag hatar det! Jag är sjuk i morgon! Jag får hellre IG än pratar inför klassen!”

-”Men…..” 

-”Läraren är så himla knäpp! Hon är en jävla hora!”

 Mellan är irriterad och sur nu.

-”Va?! Extraknäcker hon som hora på kvällarna, eller?” frågar jag förvånat och leeer.

-”Men åååååååååååååå!”

 Han kan inte låta bli att skratta….

-”Du är så knäpp! Men jag vill inte redovisa. Det bara är så….Särbarnen får ju redovisa hur dom vill, för vem dom vill…Dom behöver inte redovisa för hela klassen…..”

-”Jag kan ringa din lärare och prata med henne, om att du är orolig och rädd?”

-”RINGA henne?!” *förskräckt*

-”Ja. Hon kanske är ledig från sitt hor-jobb ikväll…?” *ler*

Mellan skrattar:

-”Du är inte klok!”

-”Näe, jag vet. Jag har väl inte påstått det heller?!”

-”Näe….”.

PS. Sen räknar vi procent, och min hjärna slutar fungera helt….så jag ska nog inte bli lärare när jag blir stor………iallafall inte matte-lärare DS

Mellan är ARG!

SKIT-och PISSARG!! Han fräser och kastar hörlurarna i soffan, sparkar till på den jävla laptopen och fräser dom fulaste ord han kan….

…. så FULA ord att om jag skriver dom här så säger ni alla vuxna och förståndiga människor:

 -”FÅR han verkligen säga så?!?”

….. och då måste jag förklara att jag inte lagt orden i hans mun och sagt att han ”får” säga så, men han säger så ändå…

…och jag är inte mycket för straff, och är övertygad om att han om något år inte säger dom orden längre (eller, som min mamma sa: ”Det går över tills du gifter dej….”)….. så jag säger….ingenting!

 Skojar bara lite om Dom Fula Orden….

Varför är han så arg då?

Jo, för att hörluresladden trasslar in sej i laptopen när han ska lägga hörlurarna åt sidan!

Förstås!

Sen är han lite arg också för att han kommit efter i skolan, eftersom han fick influensa för några veckor sedan, och blev liggande i TVÅ VECKOR! Och det är ju så, med skolarbete, att INGEN jävel gör det åt en när man är borta från skolan!

Det är för jävligt!

Elever borde också få ha en vikarie när dom är borta.

Tänk att behöva ta igen ALLT när man kommer tillbaka!!

Ikväll ska han plugga matte. Ränta och sånt.

Min hjärna slår kullerbyttor, baklänges, när jag ska tänka på siffror och uträkningar och sånt….Jag tror jag lider av en lättare form av dyskalkyli…..

….ELLER så är det så att min emotionella och inkännande sida – ”relationssidan” i hjärnan – liksom har spritt sej över till den andra sidan av hjärnan och liksom tagit över delar av den..

…..så att ”matte-sidan” krympit till en liiiiiiten, liiiiiten pyttebit..

…liten som en baby-ärta! Nyfödd ärta. Om nu ärtor kan vara ”nyfödda”…..?

Nåja.

Nu ska alltså jag, med min lilla ärthjärna, hjälpa min ilskna tonåring att räkna matte!

Jiiihaaaa!

Om jag lever i morgon slog han iallafall inte ihjäl MEJ!

Jag tog ett steg framåt, och sen ett till….och så ytterligare ett….men blev sen stående på ETT ben….så för att inte tappa balansen, var jag tvungen att sätta ner andra foten igen..

….bakom….

…för framåt var inte framkomligt….

…så nu går jag bakåt…

Vart jag är på väg vet jag inte, för jag ser inget….

Med blicken riktad framåt, går jag bakåt….

…..om du har storlek 38 och gillar curlingkängor…

Du kan nog t o m gå i dom om du INTE gillar curlingkängor…

Ha ha ha!

Jag slant!

Halkade liksom.

”……än slant hon hit, och än slant hon dit och än slant hon ner i DIKET!”

Faktiskt.

Så jag borde tacka Stenis, istället för att bli arg och sur på honom.

Faktiskt.

För han tuffar på som tåget, på spåret, rätt framåt…..”tuff tuff tuff….”….

….. medan jag tar sidspår här och sidspår där och t o m hoppar av spåret ibland och springer både före och åt sidorna och lite hit och dit….

….och ibland vill jag inte leva i Verkligheten…..utan mer i….. Overkligheten….

….och jag gillar inte att bli stoppad, men jag behöver bli stoppad ibland….sådär lite försiktigt och smeksamt, kanske…med ett litet:    ”…..jag vet inte……”

….för om man säger ”STOPP och BELÄGG!” och håller upp Stora Stoppskylten, så är risken att jag tar den och slänger åt helvete, och springer allt vad jag orkar åt just det hållet jag blev stoppad åt, ba´fatt…..

…..”jag KAN FÄLV!”

Han ringde.

Jag sa: -”Jag är ledsen”.

Han sa: -”Förlåt.”

Jag sa: -”Kanske…”.

Han sa: -”Det kom så plötsligt.”

Jag tänkte: Jag ÄR plötslig.

Men hur är man ”Inte-Plötslig?”

Jag är lite Plötsligt av mej. Dom som KÄNNER mej vet det.

Mina systrar, min svåger och min mamma vet det bäst. Och dom har ”stått ut” med mej/det  hela mitt liv….Men så är dom ju lite mer ”utanför” också….och lever inte I min Plötslighet.

Mina flyttar har ofta varit lite spontana och plötsliga. Jag är inte mycket för att planera…. Jag lever mycket på Känsla…..

Känslan säger att ”nu räcker det!” eller ”nu vill jag vidare” eller ”Nu är det dags!”…..eller ”En hund skulle vara mysigt!” eller ”jag tror vi behöver en undulat!” ……

Jag tror det började väldigt tidigt – att vilja gå En Egen Väg.

Att inte fråga andra. Att bara gå. Ensam. Ensam är inte alltid stark, men Ensam blir heller inte Stoppad.

Det eviga: ”Så kan man inte göra/ Så får man inte göra/ ….men först måste man…./” och alla stopp och hinder är jag allergisk emot.

Jag la Tidigt av att Fråga Andra, be om råd, ta med mej andra…..för det blev bara segt och jobbigt.

Jag började på alla sporter SJÄLV. Jag började dansa SJÄLV. Fast i en grupp, givetvis, men jag var aldrig den som sa: ”Ska VI börja med xxxxxx Tillsammans?!” för jag ville göra NU och SJÄLV…..Gå min egen väg!

Jag hatar hinder.Jag hatar ”stopp”. Jag hatar ”så kan man inte göra”.

Man kan göra ALLT. Iallafall försöka.

Och den som försöker stoppa mej, går jag omvägar omkring….

”Jag kan FÄLV!” sa jag när jag började prata.

Och därför kanske jag förblir ensam.

Och därför har jag kanske mej själv att skylla.

Nu.

Och då.

Och för evigt.

Amen.