Månadsarkiv: mars 2011

….för idag är det bara TORSDAG som står ivägen för FREDAG!

Och på FREDAG får jag pussa på Stenis igen!

JIIIHAAAA!

Mellan har varit hemma från skolan i några dagar….med väldigt ”diffusa besvär”…..Det ”känns konstigt” här, och ”lite konstigt” där…..lite illamående och lite huvudvärk….

Idag var han på väg till skolan, men när jag sen ringde från jobbet och hem sa han att han…..”glömt”  gå till skolan….men han sa också att det ”känns konstigt” på ”vissa ställen”….

Jag ringde husläkaren och pratade med en sköterska. När jag beskrev symtomen ville hon att vi skulle komma ”på en gång!”. Det gick inte, men vi fick en tid kl. 14.00.

Jag oroade mej, för jag vet ju hur Mellan är med läkare, provtagningar och sånt:  Dom få gånger jag varit tvungen att uppsöka läkare och han behövt bli undersökt, eller provtagen, har han betett sej som en Galning! En Fullkomlig Galning!

För han HATAR när människor ska pilla och ta på hans kropp. Att en läkare skulle få röra ”Dom Nedre Regionerna” finns inte på Världskartan, och det är där det känns….konstigt…..

-”Kom nu! Vi ska åka till läkaren!” säger jag uppmanande.

-”NEJ! Du överdriver! Jag vägrar!” säger min 185 cm långe Mellanson.

-”Jo! Kom NU!” säger jag och rynkar på ögonbrynen mitt Värsta.

-”Nej, jag vägrar! Aldrig i livet! Åk själv!” fräser han ilsket

-”Jag kan väl inte åka själv till läkaren när det är du som har ont/problem!”

-”Varför?!?”

-”Ska läkaren undersöka MIN kropp??” frågar jag.

-”Meh! Han får ändå inte undersöka MIN kropp!” säger Mellan.

-”Men du kan väl följa med och berätta hur det KÄNNS i dej!” säger jag.

-”Nej. Jag tänker inte.” säger han superbestämt.

-”Jaha….Då får vi väl vänta och se om det blir värre då…..” säger jag.

-”Ja. Jag SKA gå till skolan i morgon.” säger Mellan.

-”Okey.” säger jag för jag inser att jag inte kan förflytta en 185 cm lång son med handkraft.

Men jag kan ju inte låta bli att oroa mej….liiiiite…..för jag undrar vad det är som gör att han säger att det ”känns konstigt” i regionen kring njurar/prostata och däromkring….?

Ideer?

Jag har precis läst ut boken ”Gift med en beduin”,  där en Nya Zeeländska berättar om hur hon som ung åkte runt i världen och ”back pack luffade” och hur hon hamnade i Jordanien. Där träffade hon Mohammed, som ville visa henne och hennes kompis sin grotta, och där blev hon kvar eftersom hon blev kär.

Hon följer helt enkelt sin känsla, utan en massa ”om” och ”hur” och ”varför” och en massa oro, känslor och tveksamheter. Hon bara ÄR och GÖR.

Hela boken är sån. Hon beskriver hur det är. Punkt. När man läser boken känns det som om hon är en människa som bara ÄR i nuet, och anpassar sej efter hand.

Att byta från att vara Nya Zeeländar-kvinna till att bli en beduin-kvinna…..

Att byta från att bo i hus till att bo i en grotta….

Att byta från att ha ”vanliga kläder” till att gå i långa sjok av klänningar, med huckle…..

Att byta från att kunna prata med alla….till att bara kunna prata med sin ”käresta”…..och därefter helt byta språk och kultur och allt!

F a s c i n e r a n d e ! !

Tre barn fick hon där i grottan…..

Otroligt!

Läs den!

Jag har SKIT(!) -ont i magen!

-”AJ! AJ! AJ! AJ! AJ!”

Måste  nog fisa….eller nåt….

Kanske är det Blindtarmsinflammation!!!

Eller så är jag bara hungrig.

Googlad bild. Det är inte Riktiga Mellan på bilden….

Igår var det mycket ”fräs” ifrån Mellan. Humöret var mest i botten, och det var nästintill inget som ”dög”, och alla var ”knäppa” och livet ”sög”.

Inga apparater funkade och TV-utbudet var ”bögigt”….

Mellan spred verkligen irritation omkring sej i princip hela dagen.

Att gå ut med hundarna, och åka en sväng och handla, var en Befrielse!

På natten kunde han inte sova. Han ropade på mej flera gånger och var frustrerad över detta faktum. Jag kliade på ryggen, masserade huvudet och pratade lugnt osv men det hjälpte inte första varvet….

Andra gången han ropade in mej, var han gråtfärdig och klockan var 04.20. Jag ”buffade” lite på honom på ryggen en stund, och så kunde jag efter en stund höra tunga, lugna andetag: Han sov. Äntligen!

När MIN mobil-väckarklocka ringde kl. 06.00 tog det en lååååång stund för mej att förstå vad det var. När jag till slut gjorde det, slog jag till mobilen så den tystnade, varefter jag somnade om….

….och for upp som en ”guttaperka” någon timme senare. Försenad.

Morgonen gick sen i ett jehu!

Som tur var kom Minsting igång rätt fort, för han ville kolla en sväng på ”Youtube”….

Men sen blev allt för sent iallafall, och Minsting hittade inte sin jacka i hallen och började gnälla… Storing gick förbi, puffade till Minsting och sa något retigt, varvid jag vrålade:

-”Kan du bara hålla käften!!!”

….som den fina milda lilla mamma jag är….

Sen försökte jag lösa problemet med Den Försvunna Jackan, som jag tror var kvarlämnad i skolan, genom att ta fram allehanda andra jackor….Men dom ”sög”….allihop!…..och till slut tog bara orken och tålamodet slut och jag skrek:

-”Gå till skolan nu för i helvete!!!”

….som den sanna psykologiska pedagog jag är….

….och en stor liten Minsting lufsade iväg, utan jacka, med hängande huvud….

Kvar var en Väldigt Trött mamma med Mycket Dåligt Samvete….och lite huvudvärk….

Suck!

Våren kommer…i år också!

Det är jag rätt övertygad om.

När jag pulsar runt i snön på berget bakom vårt hus, kan jag se hur snön låååångsamt försvinner….lite mer här och lite mer där…Sjunker undan….

Varje år/vår blir människor upprörda över att:

– det snöar EN GÅNG TILL (!)….Huvva!

– det blir kallt EN GÅNG TILL (!)….Ååååå, neeeeej!!!

– man får ha på sej vantarna EN VECKA TILL (!)….Fy faaaan!!!

– man plockar undan täckjackan, men måste ta fram den EN GÅNG TILL (!)….Blääääää!!!

….och att det snöar YTTERLIGARE EN GÅNG (!)…..Jag står inte uuuuuut!!!!

Men, kära förvånade och upprörda människor:

Så här är det varje år!

Men plötsligt brister hela naturen ut i en symfoni av färger och bubblande liv igen,

och människor fullkomligt exploderar i lycka och hängivelse inför Livet och Kärleken och allt!

Och det gör vi bara för att vi väntat så lääääääääänge..

…..och av och till nästan givit upp….

Så även detta år. 

That´s Sweden, folks! 

 Jag försökte reblogga Epazote, men av någon underlig anledning lyckas jag aldrig göra det.

Vad är egentligen värst:

Att få något som är så himla FEL………Eller att inte få något alls?

Det är ju liksom ”mottagaren” som ”bestämmer” om det är fel eller inte…….

………  men ibland kan man VERKLIGEN fundera över hur ”sändaren/givaren” tänkte!

Exempel 1:

Jag var gift med Cyklisten och vi hade två söner ihop. Dom var 1 år och 2 år och jag hade varit mamma-ledig rätt länge (var rätt slut/sliten). Min äldsta son var då 13 år.

Jag fyllde år. Inget firande på morgonen, eftersom ”vi hann inte”….(enligt Cyklisten)…På kvällen, till middagen, fick jag två paket: Det ena innehöll en Schampo-flaska (den vanliga som vi brukade köpa) och den andra innehöll en Balsam (den vanliga som vi brukade köpa).

Cyklisten sa att han ”inte haft tid” att köpa något, och att vi ”ändå inte hade råd”, och jag, min idiot, bet ihop om Besvikelsen och tårarna som trängdes i ögonen, och jag kände mej FULLKOMLIGT OVIKTIG och värdelös! Cyklisten hade kunnat köpa något Speciellt på sin lunchtid, före och efter jobbet och alla andra timmar som han INTE var med familjen! Punkt!

Exempel 2

Jag var ihop med Fotbollsspelaren och var superförälskad/kär! Han frågade vad jag önskade mej och jag sa ”Något litet och hårt….” och trodde han skulle FÖRSTÅ…

Men icke sa nicke! Jag fick ett SKITFULT bajsbrunrandigt påslakan (UTAN örngott)! Och jag blev sååååååå besviken! Sa jag det? Nope.

Jag loooog, och låtsades att jag begrep hans tankar:

Jag = Idiot!

Exempel 3

Jag hade arbetat på en förskola som förskolelärare i 3 år och skulle nu sluta. Personalen hade samlat ihop till en ROSA the-mugg! Liten. Ful.

 Jag blev sååå förvånad! Och besviken! Jag är ingen ”rosa-tjej” och har aldrig gillat rosa. Kommer aldrig att gilla rosa och kommer aldrig att ”bli en rosa-tjej”. HUUUUUR kunde dom inte ha uppfattat det om mej efter 3 år??? Obegripligt.

Men, väluppfostrad som jag är, tackade jag så mycket och looooog.

Exempel 4

Kär i Stenis.

 Funderar: Undrar vad jag får i födelsedagspresent?

Får svaret på födelsedagen: Inget. Nada. Inte ens ett grattis…förrän jag BER om det! Då får jag ett ”Javisstja! Grattis!”

Reaktion: ARG och besviken. Uttrycker det.

 *lättad* (över mitt EGET beteende)

Funderar: ”Undrar vad jag får i julklapp? Han borde väl ha lärt sej?”

Svar: Inget.

Utvärdering: Han har inte lärt sej  något. Alternativt: Bryr sej inte.

Reaktion: Besvikelse.

Uttryck: Inget.

Utvärdering: Obegripligt beteende av Stenis. Obegripligt varför jag inte uttrycker min besvikelse.

………………………………………………………………….

Själv äääääääääääälskar jag att GE SAKER! Att köpa saker till människor jag tycker om! Jag älskar att göra andra glada och att överraska!

Min mamma sa till mej för några år sedan (då ekonomin var dålig, som den alltid är!): ”Du MÅSTE sluta köpa en massa presenter åt folk!”

Så det gjorde jag.

Men det ÄÄÄÄR kul! Och hade jag pengar skulle jag verkligen få utlopp för mina ”behov”:

* Att se en liten porslins-ko, och tänka på Pling och köpa den för att göra henne glad, för hon älskar kor.

* Att se en liten rolig gris och tänka på Stenis, och köpa den för att göra honom glad, för han älskar grisar.

* Att köpa en bukett gula tulpaner till mamma för att hon gillar gula tulpaner….

……………etc osv mm

….men jag har slutat med det, för att jag har inte råd och för att mottagarna inte blir lika glada som givaren…eller nåt….

….och för att jag blir så TOM av att bara ge och ge och ge……

 Du då? Hur är det med dina presenter?

När köket ser ut som ”hej-kom-och-hjälp-mej” (typ, nästan jämt)….och resten av lägenheten ser ut som ”efter-ett-bombnedslag”…….

 …… räkningarna inte är betalda, någon frågar om jag vill byta el-bolag……

 …..ytterligare någon vill att jag ska byta telefonbolag eller tv-bolag……

……skolan vill att jag ska läsa läxorna oftare med Grabbarna Grus….. och jag DESSUTOM vill ha FRITID på min fritid…..

DÅ önskar jag att det fanns en ”Köns- och Tidsmaskin”!

För då skulle jag åka tillbaka i tiden 60-70 år och vara en ”liten man/make”, som gick till jobbet varje morgon och arbetade med Viktiga Saker hela dagen…

…..för att sedan komma hem till mitt renstädade hem……

…… och få mina tofflor framlagda av min söta, lilla fru, som precis hade middagen färdig…..

Sen skulle jag klappa mina söta små barn (två stycken; en flicka och en pojke) på huvudet lite och fråga hur dagen varit, och kanske jag också skulle orka lyssna på svaret….

Min söta, lilla fru skulle fråga mig hur dagen på Arbetsplatsen varit, och jag skulle sucka lite och svara att den varit ”tuff” och att jag var ”väldigt trött”.

Efter middagen skulle jag slå mej ner i ”min fåtölj” med en tidning bok, tända min cigarett pipa (eftersom det inte var så farligt att röka inomhus….) och koppla av….

Jag skulle höra hur min fru hyschade på barnen, som fick smyga in i sina rum för att ”leka lugna lekar för att inte störa pappa som är trött”…………….

Ååååååååååååååå!

….fortsätter drömma….

Jag gillar verkligen ordet ”lagom”. Det är ett jättebra ”mittemellanord”. Ett ord som beskriver någon slags mellanläge…någon slags….”mittemellan” ….som känns bra….och….Lagom!

Men jag lyckas sällan själv vara Lagom! Fast jag tror att jag är det. Eller så vill jag det så gärna så att jag tror att jag är det.

Men ofta är jag För Mycket.

Bubblar över. Exploderar.

Eller imploderar.

Men jag gillar verkligen ordet ”Lagom”.

Kanske för att jag skulle vilja vara lite mer ”lagom”..

…eller så är jag helt lagomt lagom…

…eller nåt….

Jag var lite ledsen, och kanske lite sur….

….t o m arg!

Lite sådär:   -”Nä, nu jävlar!!!”

Jag ville att han skulle ringa, så att jag skulle kunna ”INTE-svara”. Det skulle kännas lite skönt att ”inte-svara”. Men han ringde inte. Då.

SEN ringde han. Jag svarade inte.

Skönt.

Så ringde han inte.

Sen gick det arga liksom över….och det sura också….

Då ringde han. Och jag svarade.

Det blev ett samtal där hjärtat tog ett skutt och även förhållandet

När man förklarar att ”sån här är jag” och han säger ”jag förstod det”.

Och det känns bra att det är okey att man får vara som man är – lite ledsen ibland, lite ”plötslig” ibland, sur och arg ibland….och sen Alldeles alldeles vanligt ovanlig…typ.

Hjärtat tog ett skutt, eller två, när jag pratade med Stenis sist.

Och det tar ett skutt till när jag tänker på honom.

Det känns bra.

Dunderbra.