Googlad bild. Vet ej vilka tjejerna är. De får representera ”fnitter-tjejer” bara…
När jag bekymrar mej över Mellans tonårs- hormoner, och -trötthet, och -tjejfnitter….så minns jag plötsligt mitt eget fnittrande….
…..för jag hade verkligen några riktiga ”fnitter-år”.
Jag minns att det var helt obegripligt för vuxna, som av och till suckade och stönade över mitt, och mina kompisars till synes obegripliga fnitter-anfall.
Men jag minns också det Begripliga i fnitter-anfallen, och att dom, för det mesta, var så befriande härliga!
Och för det mesta var det inte elakt fnitter åt andra, utan mer åt obegripliga roligheter som bara jag, och mina fnittrande kompisar, förstod!
Jag minns också fnitter-anfall som inte gick att stoppa, som fortsatte och fortsatte och som nästan blev tårar till slut.
Jag minns fnitter-anfall där jag fick gå ut ur klassrummet/kyrkan/salen för att inte störa, och för att jag faktiskt inte kunde sluta!
Jag minns också hur ostoppbara dessa fnitteranfall var….och hur Underbart Härliga dom var….och hur vi tjejerkompisar förenades i fnittrets Begriplighet, medan dom vuxna var såååååååå tråkiga och sura…och ”fattade ingenting”…..
*fnittrar och minns*
erviluca #mammatillfyrakillar 