Mellan hade LOVAT att gå till skolan idag. L O V A T ! ! !
Så sitter han där i fåtöljen, färdigklädd, färdigfixad i håret, färdigtandborstad och ”beredd”….och jag slänger en blick på klockan och säger:
-”Nu måste du nog gå”
Mellan ler lite snett.
-”Mellan! Du måste gå nu!” säger jag lite mer bestämt….
-”VARFÖR?!?!” säger Mellan irriterat.
Då förstår jag att det kommer att bli KRIG, och jag känner: ”Nej, nu JÄVLAR!!!”, kavlar upp ärmarna, spottar i händerna och drar igång:
-”Jag tänker INTE motivera varför du ska gå till skolan IGEN! Och jag ska INTE behöva berätta för en kille som går i ÅTTAN varför han måste gå till skolan! Gå NU!” Jag är arg.
-”Meeeen, VARFÖR?!? Jag hatar skolan!! Jag vill inte!!”
-”Inga diskussioner, tack! GÅ NU!”
Mellan vecklar ut sin 185 cm långa kropp, och släpar sej ut i hallen. Dröjer med stegen och jag ser att jag inte har ”vunnit” än…
Så ställer han sej framför spegeln och då blir jag TOKIG!
-”Gå därifrån! Du HAR fixat håret! Det räcker nu! Du fastnar ju bara framför spegeln! Det där är ju inte riktigt klokt! Det börjar ju bli en fobi!! Sluta NU och GÅ TILL SKOLAN!!”
Jag är väldigt upprörd, för jag VET ju att han ”fastnar” när han ställer sej framför spegeln: Han fixar och drar i sitt hår hit och dit så att man blir toooookig (och han med, för han blir ALDRIG nöjd!)!!!
-”GÅ TILL SKOLAN NU!!”
Mellan står kvar framför spegeln och fixar och donar med håret.
Klockan tickar: TICK TACK TICK TACK….
Magsåret växer. Irritationen kokar inuti. Jag får bita mej både i tungan och tummen och andas djupt och hålla i mej för att inte kasta mej över honom och ”slå på honom” – alternativt DRAAAA honom till skolan!
Då kommer hoten:
-”OM DU INTE går till skolan måste jag……..*löjliga hot i mängder*….!!!!”
Han fortsätter fixa med håret….
Något utav hoten går nog in i honom lite grann, för han får tårar i ögonen och går in i sitt rum och slänger sej på sängen……
Jag går in i köket för att inte EXPLODERA eller säga dummare saker och/eller kasta mej över honom i ren och skär frustration.
Jag andas djupt, försöker sortera tankarna och tar nya tag, går in i hans rum och börjar ”föreläsa”:
-”Om det beror på att…..OM du känner dej…..OM du…..bla bla bla bla bla bla bla……” etc….
Han tycks lyssna. Jag hör själv hur min röst maaaler ”klokheter”, men jag har ingen aaaning om, om det hjälper. Mellan bara ligger i sängen och är tyst.
-”Du MÅSTE prata! Du MÅSTE berätta vad det ÄR! Det är lag på att barn MÅSTE gå i skolan oavsett hur tråkigt man tycker det är! Det är bara att härda ut! Gilla läget! Eller ogilla läget, men man MÅSTE gå i skolan!!!”
-”Men jag LÄR MEJ JU INGET!!” gråter Mellan.
-”Du kanske måste gilla läget även där. Skolan är, och har alltid varit, lite av ”korvstoppning”: Man stoppar in en massa kunskaper och sen kräks man ur sej dom på ett prov, och nästan inget fastnar. Så var det när jag var barn, så var det när Äldsta sonen var barn och så är det nu. Det är kanske så att du måste gilla läget även där.
Man lär sej kanske att plugga – att söka kunskap – men det är bara en promille som fastnar. Och du måste också lära dej att stå ut fast det är tråkigt och segt. DET är kanske den kunskap du lär dej?!”
-”Men, ååååååååååååå!”
Jag tänker att jag kanske ”undervisar”/pratar för mycket just nu….Och inte lyssnar. Men å andra sidan säger han inget. Är för det mesta tyst. Och när jag ställer frågor svarar han:
-”Vet inte”.
Ibland betyder ”vet inte” ja, och ibland är det ett sätt att slippa svara…Ibland säger han så för att han är så osäker på om det är okey att tycka och tänka som han….och ibland har han inte lyssnat på frågan, så han svarar ”vet inte” för att han faktiskt inte bryr sej…(tror jag).
Jag fortsätter med min ”föreläsning” ett tag….och pratar kring hans klass, hans skola osv….
-”Det kanske inte vore så smart att byta skola/klass inför 9:an?” säger jag….men han svarar att han inte vet (!) om det skulle vara bra eller inte.
Hans klass består nämligen av ca 22 otroligt starka och dominerande tjejer, samt ett litet (6 st) skrämt gäng med killar med olika bokstavsdiagnoser. Två killar har inga diagnoser, och det är Mellan och hans kompis Richard.
Detta kommer nu att bekymra mej ett tag framöver.
Är det bara en ”svacka” i Mellans (känslo-) liv, eller måste jag agera mer?
……………………………………………………………………………………………………………………
PS.
Tilläggas bör att Mellan är en otroligt SNYGG kille, och har alltid varit.
Då tittar jag inte bara med ”mamma-ögon” utan han är verkligen slående vacker/snygg. Grejen är dock att han begriper det inte själv. ÄR man så snygg, och är så social (som han var när han var yngre) och trevlig, så borde man åka på en ”räkmacka” genom livet, och inte vara så osäker som han är (nu).
Dessutom har han väldigt lätt för att lära sej. Så vad är problemet, liksom? DS
…………………………………………………………………………………………………………………….
…..sa familjeterapeuten…. *harkel*
….fast även solen har fläckar….
….och ingen blir profet i sitt eget land….
Ideer??
erviluca #mammatillfyrakillar 